Skrubbskädda. Illustration: Camilla Bollner /Azote

Det är inte varje dag forskare hittar en ny fiskart, tidigare okänd för vetenskapen. Och att en ny fiskart upptäcks i ett så välstuderat område som Östersjön är nog oväntat för många. När det dessutom rör sig om en endemisk art – en art som bara finns i Östersjön – kan man tala om en biologisk sensation.

Tidigare har vi bara känt till en enda endemisk art i Östersjön – brunalgen smaltång som upptäcktes för drygt tio år sedan (läs mer om smaltång här). Men nu har forskarna beskrivit en ny, östersjöunik fiskart, en plattfisk som fått det vetenskapliga namnet Platichthys solemdali. Arten beskrivs i följande artikel, som publicerades för några veckor sedan.

I praktiken är det en nygammal bekantskap. Vad forskarna har gjort är att dela upp arten skrubbskädda, den vanligaste plattfisken i Östersjön, i två olika arter.

Forskarna har länge känt till att skrubbskäddan i Östersjön har två olika strategier för att föröka sig. En del av fiskarna lägger rom som flyter i vattenpelaren, så kallade ”pelagisk rom”. Andra lägger istället rommen på grunda bottnar i Östersjöns kustområden. Strategin att lägga rommen på bottnen verkar vara unik för Östersjön och har tolkats som en anpassning till den låga salthalten.

Skrubbskäddans pelagiska rom behöver åtminstone 11 promille salthalt för att kunna flyta – annars sjunker den till bottnen. Så hög är salthalten i princip bara i Östersjöns allra djupaste delar, exempelvis i djuphålorna utanför Bornholm och Gotland. Skrubbskäddor som lägger rom på bottnen kan föröka sig i mycket lägre salthalt, så låg som 6 promille. Det gör att de kan föröka sig i norra Östersjön och i kustnära områden som påverkas av utflöde av sötvatten från land.

Nu har forskarna kunnat visa att skrubbskäddorna som lägger rom på bottnen representerar en distinkt typ som koloniserade Östersjön för ungefär 8.000 år sedan, när salthalten var så låg att det inte gick att föröka sig med pelagisk rom. När salthalten blev högre lyckades även skrubbskäddor med pelagisk rom vandra in, men eftersom de två typerna inte parat sig med varandra har den unika Östersjötypen bestått. Den skiljer sig idag så mycket från den vanliga skrubbskäddan att den alltså kan räknas som en egen art.

Och det är egentligen det här som är sensationellt i forskarnas ögon. Åtta tusen år är nästan ingenting i ett evolutionärt perspektiv. Tänk på oss människor – de Homo sapiens som vandrade in till Östersjöns kuster när isen drog sig tillbaka för tio tusen år sedan var ju desamma som vi (trots den enorma kulturella och tekniska utveckling som skiljer oss från dem). Men Östersjön är en speciell miljö, där det bräckta vattnet skapar förutsättning för unika anpassningar och rekordsnabb artbildning. Östersjöskrubbskäddan är den andra, men kanske inte den sista, endemiska arten som upptäcks här.

Den östersjöunika skrubbskäddan lever framförallt i norra och centrala Östersjön, medan den vanliga skrubbskäddan dominerar i södra Östersjön. Så om du har sett eller fångat en skrubbskädda norr om Blekinge är chansen stor att du redan träffat på den nyupptäckta arten. Men det är svårt att veta säkert. Den nya arten, som inte fått något svenskt namn än, är till förväxling lik den vanliga skrubbskäddan. Det enda sätten att skilja arterna åt är att undersöka deras rom eller att göra en genetisk analys.

Fotnot: Den nya arten är uppkallad efter Per Solemdal, den forskare som först beskrev hur skrubbskäddor anpassade sina ägg till olika salthalter. Han publicerade sin upptäckt redan på 1970-talet, men det är inte förrän med dagens genetiska metoder som forskarna kunnat dokumentera att skrubbskäddorna i Östersjön kan räknas som en egen art.

Text: Sofia Wikström