Hans tes är att forskningen inte längre kan förlita sig på de stora mediehusen för att klara den tredje uppgiften. Det är nya tider nu, och lärosätenas skyldighet att sprida kännedom om sin verksamhet till det omgivande samhället (läs mer högskolelagen, 1977, paragraf sex) har nog aldrig varit lika svår att uppfylla.

Skälet är den pågående tidningskrisen, eller tidningsdöden som den också kallas.

Jag och mina kollegor Mona Wallin och Hanna Sjölund höll nyligen ett slags tre-stegs-presentation om just detta för Havsfruarna; ett nätverk för kvinnliga akvatiska forskare och forskarstuderande.

Min del tog avstamp i frågan varför. Varför måste lärosätena bli bättre på att kommunicera vad de gör? Vad är det som har hänt?

Förståelsen börjar i orsakerna. Så jag inledde med den här bilden:

I början av förra seklet var medierna fortfarande i sin linda. Vetenskapsmannen (jo, så gott som alltid en man) var en främmande och mytomspunnen figur, som rörde sig i outforskade och spännande dimensioner dit vanliga människor sällan färdades, och journalistikens förhållande till vetenskapsmannen var minst sagt hövisk, ofta idoliserande.

Men med tiden utvecklades medierna och tog en allt större och mer mångfacetterad plats i samhället. Dagstidningar kompletterades med radio och rörlig bild, och samhället blev på många sätt mer upplyst.

Just 1969 dök det också upp en ny liten prick i medielandskapet. Senare skulle någon kalla den för en fluga, en efemär företeelse som snart skulle försvinna.

Ser du vad det är?

Just det, Internet! Under många ägnade de stora mediehusen sig åt att publicera journalistik tryckt på papper – och tjänade väldigt mycket pengar på det. Men med internets genomslag i mitten av 1990-talet påbörjades haveriet av dagspressens hela affärsidé.

Mellan 1992 och 2014 minskade antalet journalister på Sveriges tidningsredaktioner med en tredjedel. Under samma period lades var tredje lokalredaktion ned. Enligt Institutet för mediestudier ligger i dag var åttonde svensk kommun i total medieskugga. Dessa kommuner saknar varje form av systematisk journalistisk granskning av närområdet. Ingen lokaltidning, ingen gratistidning, ingen lokal nyhetssajt.

Och raset fortsätter.

Skälet är att annonsörerna har vänt dagstidningarna ryggen och övergått till nätet i allmänhet och Google i synnerhet. De senaste fem åren har dagspressen tappat drygt 3,5 miljarder kronor i intäkter, enligt Tidningsutgivarna.

Mediehusen experimenterar nu med olika nya modeller för att ta betalt för journalistik på nätet, som exempelvis Plus-tjänster (Aftonbladet) eller olika betalväggar och plattformsneutrala prenumerationer (DN, SvD med flera). Vissa lyckas under omständigheterna hyfsat. Men intäkterna är fortfarande ljusår ifrån de nivåer som gällde innan internets genomslag.

Så i dag ser det ut såhär:

Dagspressen är en spillra av sina forna jag. Men ändå pratas och kommuniceras det som aldrig förr, inom och mellan samhällets olika skikt och maktsfärer.

Det som tidigare var ett någorlunda inramat mediebrus är i dag en otyglad och kaotisk störtflod av information, åsikter, känslor, fakta, objektiva sanningar och agendadrivna lögner.

Tidningsledningarna försöker hitta ljusglimtar i utvecklingen och konstaterar med jämna mellanrum att de i alla fall ”når fler läsare än någonsin”. Och visst, dags- och kvällspressens innehåll klickas och delas som aldrig förr. Men intäkterna uteblir. Och utan pengar är det svårt att bedriva oberoende samhällsgranskande journalistik.

Samtidigt har vetenskapen växt. Dess status i samhället är onekligen större. Vår erfarenhet på Baltic Eye är att beslutsfattare skriker efter relevant – och framför allt korrekt – vetenskaplig kunskap. Och aldrig förr har väl avståndet mellan nya forskningsrön och politiska beslut varit kortare. Vetenskapen förklarar en allt mer komplicerad och sammansatt värld.

Samtalen i samhället pågår alltså. Men på annan ort. Och för många lärosäten består huvudvägen in till det samtalet främst av mejlade pressmeddelanden till dagspress, radio och tv.

En studie som analyserat pressmeddelanden från 20 ledande brittiska universitet visar att 40 procent av pressmeddelandena om forskning kring biomedicin och hälsa (under 2011) innehöll överdrivna råd, medan 33 procent innehöll överdrivna (kausala) påståenden om orsak och verkan.

Universitetens kommunikatörer spetsade alltså till sina pressmeddelanden så hårt att informationen i dem förfärande ofta blev till desinformation.

Och inte undra på det. Tänk bara på vilka rubriker som fladdrade förbi och fångade din dina ögon i nyhetsflödet i morse. För att ett enskilt pressmeddelande ska kunna ta plats i en sådan störtflod av information krävs det a) att tidningar/radio/tv finner det så pass intressant att de är beredda att lägga en stor del av sina mycket hårt ansträngda resurser på att rapportera om det i alla sina kanaler, och b) att det kan mäta sig med internationella kriser, krig, terror, slukhål, ljugande presidenter, kattvideos, statusuppdateringar på Facebook… och så vidare.

Det är orimligt höga krav att ställa på ett stackars pressmeddelanden.

Medielandskapets drastiska förändring har får konsekvenser som berör hela samhället, inte bara akademien. Samtidigt sätter den också fingret pang på akademiens och lärosätenas betydelse för just hela samhället.

Medieutredningen lämnade i november sitt slutbetänkande till kulturminister Alice Bah Kuhnke. Utredaren Anette Novak konstaterade bland annat att:

Medierna kämpar allt intensivare med att försvara sitt värde. Inför användarna såväl som inför marknaden. Och samhällseffekterna blir allt tydligare:

• Polariseringen och desinformationen ökar – det är allt svårare att skilja sant från falskt.
• Fler och fler attraheras av förenklade politiska budskap, halvsanningar och ibland rena lögner.
• Allt fler kommuner saknar journalistisk närvaro.
• Några medieföretag befinner sig på obestånd. Andra ser att de drastiska åtgärder som redan vidtagits inte kommer att räcka.

Mot denna mörka fond framstår lärosätenas problem som än mer akut – för dem själva, men också för samhället och demokratin som sådan.

Lärosätenas tredje uppgift har kanske aldrig varit viktigare. Det är helt avgörande att de fortsätter att kommunicera med övriga samhället och tar plats i det allmänna samtalet.

Frågan är hur det ska gå till.

Enligt Mildner finns det bara ett svar: Akademin måste skapa sina egna medier om den ska kunna nå ut till allmänheten.

Mot bakgrund av dagens situation, hur medielandskapet faktiskt ligger och fungerar just i dag, kan jag bara hålla med honom, de etablerade medierna lämnade en stor lucka efter sig i medielandskapet:

Den luckan är problematisk – men också full av möjligheter. Tänk bara, om det kunde se ut såhär:

Universitetet som sitt eget mediehus? Det är en spännande tanke. Många lärosäten tänker redan i dessa banor. Och de som hittills undvikit frågan tvingas tänka om efter att ha läst regeringens senaste forskningsproposition, som tydligt skärper kravet att uppfylla den tredje uppgiften:

Regeringens politik drivs av synsättet att forskningen angår hela samhället, inte bara de som är direkt verksamma inom forskningen.

Regeringens kraftfullaste morot (eller piska, beroende på hur man ser det) är att resursfördelningen av statliga pengar i större utsträckning kommer att styras av hur väl lärosätena lyckas samverka med det omgivande samhället.

På min arbetsplats, Stockholms universitet, står samverkan redan högt på dagordningen. Och det betalar sig. Nyligen utsågs man till exempel till världens tredje mest framgångsrika universitet när det gäller att föra ut miljöforskning.

Det är en bra början.

Text: Henrik Hamrén