Diskussionen om ett framtida hållbart lantbruk förs fortfarande på olika planhalvor. Det var uppenbart under Politicos Agri & Food Summit i Paris i början av december 2018 där olika aktörer samlades för att debattera hållbarhet och jordbrukspolitikens roll. Åsikterna gick isär och spände över ett brett spektrum; från att alla problem redan är lösta, till att utmaningarna fortfarande är akuta.

För andra året i rad bjöd Politico, ett företag som bevakar och analyserar EU-politik inom de flesta områden, in till Agri & Food Summit. Dagen lockade nyckelaktörer från såväl lantbruksnäringen, de multinationella jordbruksföretagen (agribusiness), EU-kommissionen, Europaparlamentet, intresseorganisationer och forskningen. Debatten hölls spänstig genom att man helt valde bort föredrag, och istället koncentrerade sig enbart på panelsamtal kring olika teman.  Framtiden för det europeiska lantbruket var i centrum och jordbrukspolitikens roll diskuterades ingående.

Det blev tidigt under dagen uppenbart att åsikterna om hur långt jordbruket kommit på vägen mot hållbarhet skilde sig åt. Somliga, särskilt lantbrukets branschorganisation COPA COEGA och agribusiness, menade att man redan gjort så mycket att det i stort sett enbart återstår att införa precisionsjordbruk så har man löst problemen. I det sammanhanget berörde man dock inte ens fossilberoendet.

Andra debattörer försökte föra in ett bredare systemperspektiv i diskussionen och inkludera aspekter som att produktion och konsumtion hänger ihop, att import av foder från till exempel Brasilien påverkar EU-jordbrukets hållbarhet och att biologisk mångfald inte behövs enbart för vårt höga nöjes skull utan faktiskt är en central del för mänisklighetens överlevnad

Representanter från dessa olika läger talade ofta helt förbi varandra. Debatten blev emellanåt hätsk och hemföll åt personliga angrepp på de representanter från det civila samhället som bland annat påtalade konsumenternas önskemål om att få valuta för sina skattemedel. I rummet fanns representanter som antydde att konsumenterna inte vet något, och att de inte efterfrågar kvalitet utan är helt nöjda.

Tack och lov fanns det också kloka, nyanserade röster mitt i den polariserade debatten, såsom professor Alan Matthews från Trinity College, Dublin, som pekade på vikten av att utforma en jordbrukspolitik som ställer uppföljningsbara krav på medlemsländerna och som betalar för kollektiva nyttigheter. Ett annat exempel är Dr Andrea Kohl som lyfte vikten av Agenda 2030 och klimatmålen som avstamp för framtida diskussioner.

Att delta i Agri & Food Summit var på många sätt som att bli förflyttad minst femton år tillbaka i tiden. Det blev en nyttig påminnelse om att inom vissa områden – och på vissa centrala diskussionsarenor – har vi inte kommit längre när det gäller att forma ett framtida hållbart jordbruk i Europa.

När så pass många tunga och viktiga intressenter samlas i ett och samma rum för att diskutera, och året är 2018, borde de åtminstone ha kunnat enas om att det finns problem, att ekosystemet är vår ram och att ”business as ususal isn’t an option”, för att citera Ban Ki Moon. Om så vore hade vi som deltog i mötet i Paris i förra veckan ägnat oss åt att diskutera lösningar istället för att ödsla tid på gräl och pajkastning.

Text: Gun Rudqvist