– Jag tycker vi har en ganska bra samsyn i hur vi ska använda havet och vilka delar som ska skyddas. Visst har vi i kommunen och staten ibland olika syn på olika saker men än så länge tycker jag inte att det har varit några stora meningsskiljaktigheter, säger Jeanette Conradsson, som handlägger översiktsplaner och detaljplaner i Karlshamns kommun.

Kustkommunerna ansvarar själva för planeringen av kustzonen. För Karlshamns del medför skärgården att kustzonen utgör ett relativt stort område, där viktiga miljöintressen ska samsas med många andra mänskliga aktiviteter.

– Det blir så eftersom det framför allt är närmare land som de stora kommunala intressena finns, säger Jeanette Conradsson.

Samtidigt har kustkommunerna även ett planeringsansvar i territorialhavet, som sträcker sig 12 nautiska mil (22,2 km) ut från baslinjen. I territorialhavet ska de kommunala översiktsplanerna synkas med de nationella havsplanerna.

– Dessutom har vi sett att det är lite svårare att engagera våra invånare och olika kommunintressen i det som sker längre ute i havet, säger Jeanette Conradsson.

Karlshamn samarbetar med tre andra Blekingekommuner (Karlskrona, Ronneby och Sölvesborg) i planeringsarbetet för havsområdet som börjar 300 meter utanför kust och skärgård.

– Det finns många fördelar med att samarbeta. Kommungränserna är ju mer flytande i havet. Med samarbetet skapas en större samsyn på nyttjandet och bevarandet av havsområdet, och det tror vi gynnar Blekinge som helhet, säger Jeanette Conradsson.

Anpassningen till de nationella havsplanerna går dessutom smidigare och blir tydligare. Enligt Conradsson är det framför allt i frågor som rör riksintressen som försvar och energi (vindkraft) som stat och kommuner kan ha olika syn på hur havet ska nyttjas.

Som exempel nämner hon planerna på att etablera vindkraft (projektet Blekinge Offshore). Förslaget fick nej av regeringen för några år sedan, men de fyra Blekingekommunerna har valt att ändå öppna för framtida vindkraftsprojekt i sin havsplanering.

– Vi trycker på att teknikutvecklingen på sikt kan leda till att försvars- och energiintressena kanske ändå kan samexistera i vårt havsområde i framtiden, Jeanette Conradsson.

En annan fördel med att samarbeta över kommungränserna över ett större område är enligt Conradsson att hela havsområdet hamnar i fokus, inte bara kustområdena.

– De kustnära delarna hänger ihop med det som sker längre ut. Farleder från land till exempel, fortsätter ju ibland förbi kustzonen och ut i havet, säger hon.

Längs hela den svenska kusten, från Strömstad i nordväst till Haparanda i nordost, finns det överlappande havsområden där stat och kommun måste enas om vad som får och inte får göras. Totalt handlar det om 65 kommuner där planeringsansvaret överlappar mellan kommunen och staten i territorialhavet. Ytterligare ett 20-tal kommuner har kust mot havet, men inte havsområden som ingår i de statliga havsplaneområdena.

I Simrishamns kommun ligger havsplaneringen sedan länge högt på dagordningen. Och där är så gott hela kusten ett ”överlappningsområde”.

– Vår baslinje utgår från kustlinjen. Det betyder att i princip all översiktsplanering för vårt havsområde måste synkas med de nationella havsplanerna, säger David Tufvesson, planarkitekt i Simrishamns kommun.

Detta har dock inte givit upphov till några större intressekonflikter.

– Den nationella havsplanen vilar ju på nationella intressen som sjöfart och fiske, som alltid har funnits här, och de intressena godtar vi rakt av. Snarare kan man säga att vi befäster dem i våra översiktsplaner, säger David Tufvesson.

För David Tufvesson handlar den kommunala havsplaneringen främst om ekosystemansatsen, och att skaffa sig en djupare förståelse för havsmiljön och hur den påverkas av olika mänskliga aktiviteter.

 – Därför kan vi tillägga saker till de nationella planerna och till exempel ge ytterligare skydd. I områden där vi har riksintressen för naturvård ut i havet tittar vi om det kanske är ett område där vi behöver gå vidare och till exempel inrätta ett kommunalt naturreservat, säger han.

Havsplaneringen sker dock inte helt utan att motsättningar. Till exempel har Simrishamn ett undantagsområde där trålning tillåts även innanför trålgränsen i ett område som inte täcks av riksintresse för fisket och som hyser både natur- och kulturvärden.

 – Det hanteras i och för sig av fiskeregleringen. Men det fina med havsplaneringsarbetet är att den typen av problem kommer upp. Under processens gång får man syn på vad som överlappar och vilka risker för konflikter som finns, utifrån en nationell reglering och ända ner till lokala behov och nyttor, säger David Tufvesson.

Klimatförändringarna är ett annat problemområde som blivit synligt. Numera ingår därför klimatets påverkan som fördjupning i kommunens översiktsplanering.

– Och då kan vi inte bara titta på vad som händer ute i havet utan måste också titta på kusten och vad exempelvis stigande havsnivåer kan innebära, säger David Tufvesson.

För en kommun där både turism och fiske är viktiga socioekonomiska faktorer är blir det per automatik naturligt att se kust och hav som ett sammanhängande system, menas Tufvesson.

– Kusten bär på en fantastisk attraktionskraft. Kusten är det som gör kommunen attraktiv att besöka. Men om man inte också bevakar det som händer lite längre ut i havet finns det stor risk att det till slut slår tillbaka, att miljön försämras och att man förstör det som är själva kärnan till kustens attraktionskraft, säger han.

Text: Henrik Hamrén