– När det gäller haven är det politiska narrativet, särskilt i väst, begränsat till två saker: plastföroreningar och marina skyddade områden, säger Manuel Barange och lutar sig tungt tillbaka i fåtöljen.

Vi sitter i lobbyn utanför stora kongressalen i Gothia Towers i Göteborg. Manuel Barange har just har talat inför hundratals fiskeforskare vid invigningen av Internationella havsforskningsrådets (ICES) årliga vetenskapskonferens.

Eftersom han är chef för fiske och vattenbruk vid FN-organet FAO handlade mycket av hans tal om fiskets roll i den globala matförsörjningen. Men han uttryckte också sin starka oro över att dagens politiker är alltför ensidigt fokuserade på marina skyddade områden och hur stor andel av havet som ska skyddas.

– Det nuvarande målet är att skydda tio procent av haven. Och det är tal om att öka det till 30 procent. För mig omintetgör den diskussionen hela poängen. Poängen är att ha en 100 procent hållbar användning av havet. Det borde vara målet, säger han.

Flyttar bara problemet

Han syftar på FN-konventionen om biologisk mångfald, som säger att minst tio procent av världens kust- och havsyta ska vara skyddade till år 2020. Detta mål uppfylls ännu inte av varken Sverige eller EU i stort.

En ny rapport från WWF visar dessutom att över hälften av de havsområden som sägs vara skyddade inom EU saknar konkreta planer för hur skyddet ska genomföras i praktiken.

– Låt oss säga att ditt land uppfyller målet om tio procent skydd – men hanterar inte de andra 90 procenten korrekt. Då har du bara flyttat påverkan från en region till en annan, säger Manuel Barange.

– Och för de människor som bor där och är beroende av de tio procent som du har stängt har deras verksamhet förvandlats till en olaglig aktivitet, eftersom de kommer att fortsätta fiska.

"Procent är inte relevant"

Barange medger att visionen om 100 procent hållbar användning även kommer att behöva innefatta bevarande. Men dessa bevarandemål bör inte fastställas globalt, hävdar han, utan snarare bestämmas lokalt och av förhållandena i varje enskilt land.

– Om du till exempel har ett enormt korallrev som du vill skydda. Ja men skydda då det! Om det sedan innebär 10, 20 eller 30 procent är inte relevant. Det som är viktigt är att röra sig mot en 100 procent hållbar användning, säger han.

Högsta utrotningstakten på tio miljoner år

Marina skyddade områden har blivit ett allt mer politiskt prioriterat verktyg inom havsförvaltningen. Inte minst sedan FN:s vetenskapliga expertpanel för biologisk mångfald, IPBES, tidigare i år varnade för att utrotningstakten av världens arter är tio till hundra gånger högre än genomsnittet under de senaste tio miljoner åren.

För världens hav handlar det bland annat om att mer än 40 procent av amfibierna, nästan 33 procent av de revbildande korallerna och mer än en tredjedel av alla marina däggdjur hotas. En tredjedel av alla marina fiskbestånd skördas på ohållbara nivåer (2015) och näringstillförseln till haven har hittills orsakat mer än 245 000 kvadratkilometer ”döda” (syrefria) bottnar.

Marint skydd – ett av flera verktyg

I det perspektivet kan det tyckas futtigt att tala om huruvida man ska ha 10 eller 30 procent skyddade områden.

Sofia Wikström, forskare och marinekolog vid Stockholms universitets Östersjöcentrum, håller med om att varken 10 eller 30 procents skydd förslår om man inte förvaltar resterande havsområden väl. Men hon känner inte igen bilden av att områdesskydd ställs mot hållbart nyttjande, i alla fall inte i Europa.

– Bland förvaltare och politiker, både i Sverige och på EU-nivå, talas det faktiskt mycket om just hållbarhet. Min bild är att man generellt ser på marint skydd som ett av flera verktyg för att nå ett hållbart nyttjande av hela havet, säger hon.

Det kan handla om att exempelvis skydda lekområden för fisk eller skapa refugier (skyddade områden) för arter som drabbas av vårt nyttjande av havet.

– Men det yttersta syftet är att vi ska kunna utnyttja havet utan att förlora biologisk mångfald, säger hon.

I praktiken är det svårt att veta exakt hur många eller hur stora dessa refugier behöver vara för att skydda havets ekosystem. Frågan om 10 eller 30 procent kan därför ses som något slags pragmatisk ambition att börja med, menar Sofia Wikström.

– Men i målen för bevarande av biologisk mångfald finns också ett uttalat krav om att nätverket av skyddade områden ska vara funktionellt för de arter och habitat som ska bevaras. Om arter minskar trots skyddet kan det behöva utökas, säger hon.

"Konflikt mellan skydd och hållbart nyttjande"

Samtidigt finns det också ett behov av att diskutera vad vi menar med hållbart nyttjande, anser Sofia Wikström. Enligt en strikt definition ska nyttjandet rymmas inom planetens gränser och inte leda till förlust av biologisk mångfald, eftersom en sådan förlust undergräver framtida möjligheter att utnyttja havet.

För att nå dit krävs ytterligare arbete med att skydda havsnaturen – och då kan skyddade områden vara ett av flera verktyg för det.

– Men om definitionen av hållbarhet är att ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet ska vägas mot varandra i varje enskilt fall, då är det lättare att se att det kan finnas en konflikt mellan skydd och hållbart nyttjande, säger Sofia Wikström.

Text: Henrik Hamrén

Läs mer

Läs mer om Sofia Wikströms forskning

IPBES rapport om biologisk mångfald

Baltic Eyes policy brief: Höj kvaliteten på marina skyddade områden

Konventionen om biologisk mångfald (CBD)