Emma Undeman, forskare vid Östersjöcentrum, i Europaparlamentet.

Emma Undeman var inbjuden av den svenska parlamentarikern Jytte Guteland, som är nyutnämnd rapportör för EU:s arbete med att implementera direktivet om hållbar användning av bekämpningsmedel. I publiken fanns allt från europeiska politiker och forskare till lantbrukare och representanter från kemikalieindustrin.

– Jag talade bland annat om att de kriterier som används i dagens riskbedömning av bekämpningsmedel och andra typer av kemikalier baseras mycket på vår kunskap om de kemikalier som orsakade stora skador i miljön för 30-40 år sedan. Men många av de nya substanser som används idag har andra egenskaper, säger Emma Undeman.

Många nya ämnen i miljön

De ”gamla” bekämpningsmedlen, som exempelvis DDT, hittas fortfarande i ganska höga halter i marina djur och i bottensediment, trots att de förbjöds för länge sedan. Det är på grund av deras långsamma nedbrytningshastighet i miljön.

Många av de bekämpningsmedel som används i dag har dock andra egenskaper och hittas ofta i floder och sjöar i halter som överstiger rekommenderade gränsvärden – men  även i kustzonen, berättar Emma Undeman.

– Vi vet relativt lite om förekomsten av dessa nyare bekämpningsmedel i den marina miljön. Delvis beror det på att halterna ofta är lägre än vad mätningar kan fånga upp. Men det beror också på att det görs för få mätningar, säger hon.

Vad får bristen på kunskap om nya bekämpningsmedel för konsekvenser?

– Det ökar risken för att vissa ämnen hinner orsaka allvarliga skador på djur och växter i havet innan vi upptäcker dem. Om de här ämnena visar sig vara svåra att fasa ut ur samhället eller stannar kvar i miljön under mycket lång tid blir det också svårt och tidskrävande för naturen att återhämta sig.

Lite som i fallet med DDT?

– Precis. De stora utsläppen av DDT från jordbruk och industrier skedde under 1950- och 60-talen men de skadliga effekterna började man inte se förrän 10-20 år senare, hos Östersjöns havsörnar och sillgrisslor. Då förbjöds kemikalierna och i dag har populationerna återhämtat sig. Men hela den processen tog 50 år.

Hur undviker man att samma sak händer igen med nya ämnen?

– Min poäng är att vi måste tänka på att vårt riskbedömningssystem inte är vattentätt. Det är klart att vi kommer att få överraskningar framöver, med nya ämnen som vi inte vet mycket om i dag. Därför måste riskbedömningen tillämpa försiktighetsprincipen i större utsträckning än vad som görs i dag.

Hur kan vi tillämpa försiktighetsprincipen i riskbedömningen?

– Försiktighetsprincipen är en grundpelare inom EU:s miljöpolicy. Man måste utgå från att en okänd negativ effekt alltid kan upptäckas i ett senare skede när en substans kommer ut på marknaden och senare hamnar i miljön, och därför försäkra sig om att utsläppen är reversibla.

Ända sedan 70-talet har forskare talat om vikten av att inte använda alltför långlivade ämnen. Enligt Emma Undeman är det ett budskap som tål att upprepas även i dag.

– Det har även lyfts att man måste tänka på att inte vara allt för beroende av till exempel ett enskilt bekämpningsmedel för att kunna odla vissa grödor. Det måste finnas alternativ, och framförallt icke-kemiska sådana, säger hon.

Ambitioner att använda icke-kemiska bekämpningsmedel

Dessa ambitioner finns redan inom EU, där direktivet och hållbar användning av bekämpningsmedel lyfter vikten av att använda icke-kemiska bekämpningsmetoder.

Dessutom pågår arbete med att ta fram en strategi som heter Non-toxic Environment. Ett tydligt fokusområde i den är att utveckla så kallade early warning systems, som gör det möjligt att upptäcka skadliga effekter tidigare. En annan ambition är att det ska bli möjligt att reglera användningen av ämnen enbart baserat på deras persistens (motståndskraft mot nedbrytning i naturen).

– Strategin skulle egentligen ha presenterats i år men tyvärr ser den ut att bli kraftigt försenad, säger Emma Undeman.

Implementeringen av kemikalielagstiftning fungerar inte som den ska

Problematiken med dagens kemikalieanvändning inte i många fall inte att det saknas lagar och regler, utan om att implementeringen av den lagstiftning som finns inte fungerar som den ska.

– Ta tillståndsprocessen för att få använda olika bekämpningsmedel till exempel. Tillstånden löper under några år åt gången, och enligt pesticidlagstiftningen ska de omprövas med jämna mellanrum. Det är bra. Problemet är att den sortens tester och utvärderingar kan fördröjas flera år – och under den tiden tillåts ofta fortsatt användning, säger Emma Undeman.

Text: Henrik Hamrén