Hazard vs Risk. Image: European Food Safety Authority.

En haj i havet är en FARA. Att simma med en haj är en RISK.

Åska är en FARA. Att stå under ett träd vid åskväder är en RISK.

När EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet (EFSA) ska förklara de två kanske mest omtvistade orden i Europas kemikalielagstiftning REACH använder de en busenkel infografik, som för tankarna till en pekbok för dagisbarn. Och det är nog rätt tänkt. För ju svårare något är, desto enklare bör förklaringen vara.

Det knepiga med orden fara och risk är att de på ett intuitivt plan betyder nästan samma sak. Få skulle opponera sig mot påståendet att det är farligt att simma med en haj, eller att det är farligt att stå under ett högt träd när det åskar. I vardagligt tal, och i våra tankar, är de korrekta påståenden. Men inte när det gäller kemikaliepolitik.

Och det blir inte lättare på engelska, som är EU-lagstiftningens grundspråk. Det engelska substantivet risk förknippas i första hand med det svenska risk, men kan också betyda fara. Ordet hazard översätts oftast till fara, men kan faktiskt också betyda risk.

I REACH-lagstiftningen hålls båda dessa bollar i luften samtidigt, vilket har gett upphov till många och krångliga diskussioner inom såväl akademin som politiken.

Kort kan det förklaras såhär: När REACH används för att avgöra om ett visst ämne ska förbjudas eller inte bedöms fara och risk var för sig. Ett ämne kan alltså vara farligt (hazardous). Men det utgör bara en risk om vi utsätts för det i tillräckligt höga doser.

Å ena sidan bygger lagstiftningen på att minimera fara, bland annat genom att identifiera och registrera särskilt farliga ämnen (substances of very high concern). Kriterierna för att ett ämne ska hamna på den listan bygger enbart på hur farligt ämnet är.

Å andra sidan ger REACH också utrymme för ett visst mått av acceptabel risk. Om ett ämne ska förbjudas eller inte avgörs alltså också utifrån hur stor risk som är förknippad med att använda det.

Ett exempel: I Sverige är finns det fortfarande kvicksilver i vissa lågenergilampor. Kvicksilver är ett mycket farligt (hazardous) ämne för människor. Men risken (risk) för att förgiftas när vi hanterar lampan anses vara acceptabel. Så länge vi inte krossar glödlampan och andas in kvicksilverångorna är den helt ofarlig.

För de politiker som sysslar med europeiska kemikaliefrågor är den typen av avvägningar vardagsmat. Men det är inget lätt jobb. Förutom att ha koll på vetenskapen och vilka ämnen som faktiskt cirkulerar i samhället, exempelvis i varor och produkter, måste de parera lobbying från starka krafter, som har helt olika åsikter om hur orden fara och risk ska användas.

I det ena lägret har vi miljöorganisationer (och en stor del av akademin), som har det mer intuitiva synsättet; att använda farliga ämnen är farligt. I den bästa av världar skulle endast ofarliga ämnen användas i vår vardag, men eftersom det är en utopi bör vi i alla fall göra vårt yttersta för att begränsa förekomsten och användandet farliga ämnen.

I det andra lägret har vi framför allt kemikalieindustrin – allt från producenter till återförsäljare – som har ett mer pragmatiskt och risk-orienterat perspektiv; så länge exponeringen för ett farligt ämne kan begränsas eller helt elimineras är det ingen fara.

Man kan med fog säga att industrin hittills har varit bäst av de två på att framföra och få gehör för sitt mer riskorienterade synsätt. Samtidigt hörs allt fler röster, inte minst inom vetenskapen, som varnar för en allt för riskorienterad användning av REACH-lagstiftningen. Att mäta risk är svårare och mer komplext än att mäta ett ämnes skadlighet, och vår globala marknadsekonomi är inte anpassad för en så pass krävande användning av lagstiftningen, menar man. Sedan finns det också ett kvantitativt problem. Varor och tjänster byter ägare och färdas över jordklotet som aldrig förr, medan Europas kemikalieproduktion slår nya rekord varje år – och i den utvecklingen är kemikalie regleringen redan rejält på efterkälken.

Blixt. Image: European Food and Safety Authority.

Striden om vilket ord som ska väga tyngst inom REACH-lagstiftningen är långt ifrån avgjord. Förmodligen kommer den aldrig att lösas. Båda orden kommer att finnas kvar, och det blir politikens ansvar att avgöra deras respektive valörer.

När ord står mot ord är det aldrig fel att ta hjälp av fakta. Så förhoppningsvis får vetenskapen fortsätta att spela en stor – och växande – roll i de politiska avvägningarna. Nyligen publicerade Baltic Eye-forskarna Emma Undeman och Damien Bolinius en policy brief om farliga ämnen i varor. Deras kanske viktigaste slutsats är att vi vet allt mindre om den ökande mängd nya och okända ämnen som hamnar i vår vardag. Och om man inte känner till farorna är det svårt att skydda sig mot riskerna.

I det ljuset skulle en mer riskorienterad kemikalielagstiftning i Europa faktiskt kunna utgöra en reell… risk.

Och det vore farligt.

Text: Henrik Hamrén