Illustration: Joan M Mas /Flickr

Vi har byggt forskarnätverk och vetenskapliga samarbeten över hela världen, hållit i otaliga evenemang och konferenser om havsmiljön, debatterat och slagits för havet och den oberoende forskningen på den offentliga arenan. Kort sagt vi har jobbat som sjutton.

Men har vi egentligen uträttat något?

Den frågan ställde sig Baltic Eye-forskaren Marie Löf härom året. Och eftersom hon är just forskare frågade hon inte bara rakt ut i luften, utan placerade frågan i en kvantifierande och analyserande vetenskaplig kontext.

Tillsammans med forskarna Chris Cvitanovic, Albert Norström och Mark Reed startade hon ett forskningsprojekt för att utvärdera Baltic Eyes arbete och inflytande på havsförvaltning och politik.

Resultatet blev en studie som nyligen publicerades i PloS ONE: "Building university-based boundary organisations that facilitate impacts on environmental policy and practice".

(Läs mer på Maries egen blogg om den spännande upptakten till studien och hur den blev till.)

En av studiens slutsatser – och håll i er för nu blir det lite skryt – är att Baltic Eye hittills är ett anmärkningsvärt framgångsrikt projekt. Det vi åstadkommit på bara tre år när det gäller inverkan på politiken tar det många liknande organisationer fem till tio år att uppnå.

Redan från starten var Baltic Eyes vision mer eller mindre given: Det finns ett stort gränsland mellan policy och vetenskap, mellan beslut och oberoende korrekt kunskap – och i det gränslandet vill vi vara! Det är där vi behövs och där vi har bäst chans att göra skillnad.

Den stora frågan under uppstartstiden blev istället Hur? Och i takt med att vi började göra oss ett namn och delta mer aktivt i den samhälleliga debatten uppkom också frågan: Vad är ni egentligen?

Ja, vad är vi? En tankesmedja? Ett projekt? Eller bara ett gäng kommunikatörer och forskare som har en idé ihop?

Den färska studien sätter faktiskt namn på det vi gör. Baltic Eye sysslar med gränsöverskridande kommunikation. Vår tydligaste gräns är den mellan vetenskap och policy – och vårt mål är att befinna oss mitt på den gränsen, mitt i det gränslandet, och låta kunskap och kommunikation flöda från och genom oss i båda riktningar.

Studien definierar också vad vi är. Baltic Eye är en universitetsbaserad gränsöverskridande organisation.

Och det är ju bara att hålla med. Det epitetet sätter faktiskt fingret pang på vad vi är. Varken mer eller mindre.

Studiens huvudsyfte var dock inte att skapa en hyllning till Baltic Eye, utan att försöka identifiera specifika framgångsfaktorer för den som vill starta en universitetsbaserad gränsöverskridande organisation – vilket det förresten tycks vara allt fler som faktiskt vill. I faktaresistensens och filterbubblornas tidevarv växer både beslutsfattarnas och allmänhetens sug efter objektiv och korrekt kunskap, förmedlad i format som går att ta till sig och förstå.

Framgångsfaktorerna i fallet Baltic Eye listas enligt sju olika teman: organisatoriska, individuella, finansiella, materiella, praktiska, politiska och sociala.

Grafik: Stacy McCormack.

Väldigt förenklat kan man säga att vägen till ökade chanser att lyckas i den typen av organisationer går via samarbete, frihet, ärlighet, tydliga mål och kunskapsmässig mångfald. Och helst, om det går, en säker tillräcklig och långsiktig finansiering.

Det är viktigt att komma ihåg att Baltic Eye bara är ett exempel. Det finns oändligt många olika sätt att verka som universitetsbaserad gränsöverskridande organisation, och det finns ingen one-size-fits-all. Men för den som är intresserad av att göra nytta i gränslandet mellan vetenskap och policy rekommenderas verkligen att läsa studien, där dessa sju teman diskuteras mer ingående och med konkreta exempel.

Och ingen fara, studien är hyfsat lätt att ta till sig även för oss som inte har doktorerat. Konstigt vore det väl annars. Den är ju trots allt skriven av fyra forskare som själva har valt att verka just där, i det där gränslandet, där kraven på att kunna kommunicera kunskap kanske är som allra störst.

Text: Henrik Hamrén