Foto: Marcel Burkhard /Wikimedia Commons

När hormonstörande ämnen uppmärksammas inom politiken eller i medierna handlar diskussionen ofta om skaderisker för människor. Men inom miljöforskningen växer oron för att även det vilda djurlivet sannolikt påverkas mer negativt än vad man hittills har trott.

I rapporten Endocrine disrupting chemicals in the marine environment har forskare från institutionen ACES vid Stockholms universitet sammanställt kunskapsläget och påvisar risk för negativa effekter på marina djur.

– Det handlar framför allt om påverkan på djurens reproduktion, som till exempel minskad fertilitet. I toxicitetsstudier har hormonstörande ämnen också kopplats ihop med effekter på immunförsvaret och ämnesomsättningen, och även med cancer, säger Marlene Ågerstrand, forskare vid ACES.

Forskarna oroas över att hormonstörare sannolikt är ett mycket större hot mot marina djur än vad man i dagsläget vet.

– Vi är särskilt oroliga för de långlivade ämnena, som ackumuleras i havsmiljön och hos de stora rovdjuren högst upp i födoväven, säger Marlene Ågerstrand.

Problemet är att kunskapsluckorna fortfarande är stora. En stor svårighet med att studera hormonstörande ämnen är att deras hormonstörande effekter i många fall syns först långt efter exponering. Även om djuret får i sig ett hormonstörande ämne redan i ägg- eller fosterstadiet kan effekten först upptäckas när djuret själv får sin avkomma.

Ett annat problem är att lagstiftningen ligger rejält efter i förhållande till hur kemikalier används i samhället i dag, menar Marlene Ågerstrand

– De testkrav vi har är generellt låga, och testerna som krävs för olika kemikalier fångar inte upp hormonstörande effekter. Det gör att vi i slutänden inte har den kunskap vi behöver för att kunna avgöra olika kemikaliers eventuella skadliga effekter.  

I Östersjön fick man på 1970-talet upp ögonen för det som forskarna numera kallar ”klassiska” långlivade hormonstörare, till exempel PCB och DDT. Dessa ämnen användes i stor skala och orsakade väldigt stora skador på bland annat Östersjöns säl- och havsörnspopulationer.

Numera är de flesta ”klassiska” ämnena förbjudna. Men samtidigt har produktionen och användningen av andra och i många fall liknande kemikalier ökat kraftigt. I dag belastas havsmiljön med tusentals nya ämnen, som vetenskapen vet lite eller ingenting om.

– Vi ser ännu inte effekterna av alla de nya kemikalier som vi använder. Och dit vill vi inte heller komma. När man väl ser tydliga effekter i miljön och på djuren, då har det gått för långt. Istället måste vi lära av misstagen och arbeta förebyggande, säger Marlene Ågerstrand.

Text: Henrik Hamrén