Naturvårdsverket har på uppdrag av regeringen utrett förutsättningarna för användning av avancerad rening i syfte att avskilja läkemedelsrester från avloppsvatten. I rapporten, som presenterades förra veckan, analyseras bland annat behovet av avancerad rening, vilka tekniska lösningar som finns samt för- och nackdelar med dessa.

Slutsatsen är att det finns behov av att införa avancerad rening av läkemedelsrester vid vissa svenska reningsverk. Dock kan man inte säga vilka, utan föreslår istället att regeringen beslutar om en ny utredning som identifierar de reningsverk som har störst behov av avancerad rening.

– Naturvårdsverkets utredning ger en bra grund, men kunde kanske ha kommit längre och redan i denna utredning identifierat vilka reningsverk som är lämpliga att uppgradera med mer avancerad reningsteknik, säger Emma Undeman, miljökemist på Stockholms universitets Östersjöcentrum.

– Förhoppningsvis får Naturvårdsverket nu ett nytt uppdrag att fortsätta utredningen så snart som möjligt.

I rapporten konstateras bland annat att det finns mottagande vattendrag, så kallade recipienter, som är känsligare än andra på grund av låg utspädning i kombination med stora utsläpp.

– Men frågan som nu måste besvaras är vilka de känsligaste recipienterna är, och varför de är känsliga. Det senare kräver till exempel en mer detaljerad kartläggning av vilka utsläppspunkter som finns uppströms eller i närheten av en dricksvattentäkt eller känsliga biotoper, säger Emma Undeman, som också efterlyser en mer utförlig diskussion om extra rening av avloppsvatten som en försiktighetsåtgärd.

En annan viktig fråga är vem som ska betala för införandet av avancerad vattenrening. Naturvårdsverkets bedömer att det kan bli allt för dyrt för framför allt små kommuner. Men i övrigt diskuteras fördelningen av kostnader inte i rapporten.

Det är synd, menar Emma Undeman, eftersom investeringar i avancerad vattenrening i slutänden handlar om att skydda allas vår miljö och våra gemensamma vattenresurser.

– Kostnaderna för rening bör inte enbart betalas av befolkningen. Även förorenaren bör ta sin andel, säger hon, och efterlyser en diskussion om vem som egentligen är förorenaren, och hur till exempel producenter av läkemedel och anda kemikalier kan ta sitt ansvar för att skydda vattenmiljön.

– Om större krav ställs på producenterna att ta ansvar för sina produkter under hela livscykeln skulle detta kanske leda till att industrin förbättrar sitt uppströmsarbete genom exempelvis grön design av kemikalier, substitution och minskad användning, helt enkelt för att slippa kostnaderna för att rena bort miljöfarliga ämnen ur avloppsvattnet, säger Emma Undeman.

Text: Henrik Hamrén

Kommentar till Naturvårdsverkets redovisning