Gervais et Boulart - Les poissons Gervais, H. /Wikimedia Commons.

(Artikeln uppdaterades 2018.02.07)

– EU:s gränsvärde för hur mycket dioxin och PCB som får finnas i fet fisk är en politiskt satt gräns, och något helt annat än de hälsomässiga riktvärden som styr våra kostråd, säger Emma Halldin Ankarberg, toxikolog vid Livsmedelsverket.

Att förklara skillnaden är en kommunikativ utmaning, medger hon. Särskilt när medierna kablar ut nyheter om att dioxinhalterna har sjunkit under EU:s gränsvärde i vissa delar av Östersjön.

Utmaningen ligger i att dioxin i fet fisk i praktiken mäts med två olika måttstockar.

Den ena måttstocken är TDI (tolerabelt dagligt intag), som är ett hälsobaserat riktvärde, satt av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA). TDI anger hur mycket dioxin och PCB en människa kan få i sig per dag under en hel livstid utan att äventyra sin kroppsliga hälsa.

Den andra måttstocken är EU:s gränsvärde, som sätts av EU-kommissionen och reglerar hur mycket dioxiner och PCB fisken får innehålla för att vara tillåten säljas som livsmedel eller djurfoder inom EU.

TDI för dioxiner och dioxinlika PCB i fet fisk ligger i dag på 2 pikogram per kilo kroppsvikt och dag. Mer än så mycket bör en människa inte få i sig.

EU:s gränsvärde för dioxiner och dioxinlika PCB i fisk ligger i dag på 6,5 pikogram per gram färskvikt. Fisk med högre halter än så får inte säljas som livsmedel inom EU.

De två måttstockarn visar alltså två helt olika saker. EU:s gränsvärde tar inte i första hand fasta på hälsoaspekterna av att äta fisken utan på de ekonomiska aspekterna av att sälja den.

EU:s gränsvärde revideras kontinuerligt av EU-kommissionen. Målet är att hitta en nivå som garanterar att minst 95 procent av all fisk som fiskas inom EU hamnar under gränsvärdet och därmed får säljas som livsmedel eller djurfoder.

– Syftet är att försöka pressa ned halterna i livsmedel så gott det går utan att äventyra marknaden allt för mycket, säger Emma Halldin Ankarberg.

Om EU:s gränsvärde istället hade satts utifrån hälsobaserade faktorer – alltså TDI – hade förmodligen stora delar av sillindustrin i Östersjön kollapsat.

Livsmedelsverkets kostråd för fet fisk från Östersjön bygger på TDI, och råder barn och kvinnor i fertil ålder (inklusive gravida och ammande) att äta sådan fisk maximalt 2-3 gånger per år. Rådet syftar till att riskgrupperna inte ska få i sig för mycket dioxin och PCB. För övriga konsumenter är rekommendationen max en portion fet fisk i veckan.

I Bottenhavet och Bottenviken ligger halterna av dioxin och PCB i fet fisk fortfarande över EU:s gränsvärde. Men för sillen i Egentliga Östersjön understiger halterna numera gränsvärdet.

Detta gör att yrkesfiskare och fiskhandlare ibland hör av sig till Livsmedelsverket och undrar varför kostråden till allmänheten inte ändras – nu när en del Östersjösill faktiskt går att äta igen.

Emma Halldin Ankarberg svarar med ett räkneexempel:

– Medelhalten i sill från de södra delarna av Östersjön ligger i dag på strax under fyra pikogram per gram färskvikt. Om man väger 60 kilo och äter en vanlig matportion, det vill säga 150 gram sill, får man i sig tio pikogram dioxin per kilo kroppsvikt. Det högsta rekommenderade intaget per vecka är 14 pikogram. På en enda portion sill får man alltså i sig nästan hela det totala veckointaget, säger hon.

– Och äter man sill som fiskats högre norrut i Östersjön blir nivåerna såklart ännu högre.

Utmaningarna med att kommunicera Livsmedelsverkets kostråd kan bli ännu tuffare framöver, då  Europas TDI-gränsvärden för dioxin och PCB hålle på att revideras.   

– Dagens riktvärde sattes redan 2001, så det är hög tid, säger Emma Halldin Ankarberg.

Revideringen föranleddes bland annat av rön från amerikanska Environmental Protection Agency (EPA), som säger att ett acceptabelt TDI för dioxin och PCB bör ligga på 0,7 pikogram per kilo kroppsvikt och dag.

– EFSA kommer förmodligen att presentera det nya värdet någon gång vid halvårsskiftet, säger Emma Halldin Ankarberg.

– Och det mest troliga är att det då sänks.

Text: Henrik Hamrén