Foto: Olga Gordeeva/ Mostphotos.

Havet är inte bara mänsklighetens främsta allierade i kampen mot klimatförändringarna. Det är också en viktig sänka för vissa skadliga miljögifter.

I en ny norsk-svensk studie har forskare undersökt hur giftiga kemikalier i ämnesgrupperna PCB:er och PAH:er binder till i Östersjöns bottensediment.

– Havsbotten fungerar som en sänka för den här typen av miljögifter, som har en väldigt låg vattenlöslighet. Bottensedimentet blir ett slags lagringsplats – och en ganska säker sådan dessutom, säger Anna Sobek, professor på institutionen för miljövetenskap vid Stockholms universitet och en av forskarna bakom studien.

Gifterna binder bäst till marint kol

Anna Sobek, professor på institutionen för miljövetenskap vid Stockholms universitet. Foto: Privat.

Sedimenteringen sker genom att de giftiga kemikalierna binder till kolpartiklar i sedimentet.  Med tiden sjunker de sedan allt längre ned i bottensedimentet och är till slut så långt ned att de stannar där för gott.

Kolpartiklarnas förmåga att fånga upp miljögifterna verkar dock bero på om de består av så kallat marint kol, alltså organiskt material som har sitt ursprung i havet (till exempel döda växtplankton), eller landbaserat kol som härrör från organiskt material från land.

Forskarnas mätningar visar att PCB:er och PAH:er binder bättre till marint kol jämfört med landbaserat kol och att effekten kan vara upp till tio gånger för de största PCB:erna som analyserades i studien.

– Vi vet inte exakt hur kolcykeln kommer att förändras i Östersjön i och med klimatförändringarna. Men vi vet att den kommer att förändras. Sannolikt leder det till att bottensedimenten blir sämre på att hålla fast de här miljögifterna, säger Anna Sobek.

Störst effekt i kustzonen

Klimatförändringarna kommer troligen att innebära mer nederbörd och även fler kraftiga skyfall, vilket ökar avrinningen från land via floder, åar och vattendrag. Därmed hamnar mer landbaserat kol i havet, vilket enligt den här studien försämrar sedimentets förmåga att binda och hålla fast miljögifterna.

– Effekten blir störst i kustzonen eftersom det är där det mesta landbaserade kolet från avrinningen hamnar, säger Anna Sobek.

Beror sannolikt på molekylernas struktur

I studien utförde forskarna mätningar vid två olika platser i en vik i den finska skärgården. Den ena låg nära en flod som för med sig mycket organiskt material från land. Det andra mätområdet låg längre ut mot öppna havet och dominerades av marint kol.

I den del av viken som hade mest marint kol var bottensedimentet mellan två och tio gånger bättre på att binda PCB och PAH jämfört med området närmare flodmynningen.

– Vi vet inte exakt varför kemikalierna binder bättre till marint kol. Sannolikt hänger det ihop med hur molekylstrukturen och polariteten hos kolpartiklarna ser ut. Det är definitivt något som forskningen borde gå vidare och titta närmare på, säger Anna Sobek.

"Ett av få sätt att bli av med PCB:er"

PCB:er och PAH:er är extremt långlivade och tillhör fortfarande de vanligaste miljögifterna i Östersjön. De är cancerframkallande och kan bland annat skada immunförsvar, ämnesomsättning och reproduktion hos både människor och djur. När de förekommer fria i vattenmassan kan de tas upp av exempelvis plankton och sedan färdas vidare i födoväven, till fiskar, fåglar, däggdjur och människor.  

PAH:er bildas vid ofullständig förbränning, och kommer till exempel från vägtrafik med fossildrivna fordon och utsläpp från värmeverk. PCB:er förbjöds på 1970-talet i nästan hela världen men förkommer fortfarande i miljön, både på land och i vatten. Spridningen av både PAH:er och PCB:er till havet sker främst via luften, men till viss del även via avrinning från land.

– Sediment, och framför allt djuphavssediment, är en av de viktigaste sänkorna för PCB:er. Det är ett av få sätt vi har att faktiskt bli av med de PCB:er som fortfarande cirkulerar i miljön. Om denna funktion blir mindre effektiv kommer det att spela roll för hur länge vi kommer att ha dessa kvar dessa ämnen i miljön, säger Anna Sobek.

– Vi måste helt enkelt bli bättre på att minska utsläppen av dessa långlivade kemikalier.

Text: Henrik Hamrén