Foto: Horia Varlan /Wikimedia Commons.

Det pågår en kemisk intensifiering av samhället. Allt mer och allt fler kemikalier, faliga som ofarliga, tar plats i vår vardag – på arbetet, i hemmet och i offentliga miljöer. Trenden avspeglas i den globala kemikalieproduktionen, som har blivit ungefär 50 gånger större under de senaste 50 åren.

Det finns i dag mer än 100 000 kemikalier på den europeiska marknaden. Antalet nya ämnen och användningsområden ökar hela tiden. Denna utvecklingen gör att miljöarbetet i Östersjön nu står inför nya utmaningar, menar Emma Undeman, miljökemist vid Baltic Eye.   

– Förr hade vi få men stora utsläpp av relativt få kemikalier från till exempel industrier. I dag är de flesta av dessa källor åtgärdade, säger hon.

Istället kommer utsläppen nu från många små och ofta diffusa källor, exempelvis från konsumentprodukter, som är svårare att kontrollera.

– Idag använder vi många olika kemikalier utan att veta särskilt mycket om hur mycket som släpps ut i miljön, hur de kommer att bete sig i miljön eller vilka effekter de kan få, ensamma eller i kombination med andra substanser, säger Emma Undeman.

– Vi ligger tyvärr hopplöst efter i arbetet med att övervaka och utvärdera de tusentals syntetiska eller naturligt förekommande kemikalier som släpps ut dagligen från våra samhällen. Och det är både dyrt och tidskrävande att ta fram den data som behövs.

Ett centralt problem är att kemikalielagstiftning är allt för långsam för att möta dagens nya krav.

– I de flesta fall reglerar vi fortfarande ett ämne i taget. Och för varje substans som identifieras som problematisk tar det många år att få till ett förbud eller begränsning av användningen, säger Emma Undeman.

När ett ämne väl förbjuds kan det i många fall räcka med att tillverkaren gör en mindre ändring i ämnets uppbyggnad för att det åter ska bli lagligt att sälja och använda – trots att de skadliga effekterna kan kvarstå.

Ofta byter man helt enkelt ut ett välkänt farligt ämne mot en eller flera ersättningssubstanser med liknande struktur, som man vet mycket mindre om.

– För att motverka detta behöver vi ta fram metoder för att kunna reglera likartade ämnen gruppvis. Men det är svårt eftersom en mycket liten föränding i en molekyls struktur i vissa fall också kan ändra ämnets egenskaper radikalt, säger Emma Undeman. Att två molekyler är mycket lika varandra betyder inte alltid att de är lika miljöfarliga, även om det ofta är så.

"Det är ofta en slump när nya miljögifter upptäcks"

En annan stor utmaning är att lagstiftningen fortfarande är reaktiv. Under 1950- och 60-talen släppte bland annat industrier och jordbrukssektorn ut en rad skadliga kemikalier i stor skala, till exempel PCB:er och DDT. Ungefär 10-20 år senare började man se allvarliga effekter i miljön; äggen hos sillgrisslor och örn hade för tunna skal, havsörnarnas bon var tomma och sälar blev infertila.

– När detta upptäcktes förbjöds de här kemikalierna, och sedan dess har halterna i miljön gått ner och populationerna har i princip återhämtat sig, säger Emma Undeman.

– Men hela processen från utsläpp till återställda populationer tog ungefär 50 år.  

Så långa reaktionstider har havsmiljön inte råd med. Enligt Emma Undeman håller det inte längre att vänta med att lagstifta tills man observerar höga halter i miljön. Då kan det i värsta fall vara försent.

– Om vi ska ha en chans att hålla jämna steg med samhällsutvecklingen måste kontrollsystemen och lagstiftningen präglas mer av försiktighetsprincipen. Det måste bli möjligt att reglera vissa ämnen trots ofullständig kunskap, det vill säga utan att veta exakt hur höga halterna är i havsmiljön eller exakt hur de skadliga effekterna ser ut.

På senare tid har många forskare dessutom börjat ifrågasätta hela grunden för riskbedömning av farliga ämnen. De menar att dagens fokus på ett begränsat antal toxiska effekter och på ett begränsat antal testorganismer inte ger tillräckligt skydd mot okända kemiska hot.

– Dessutom saknar vi ännu bra system som varnar för ökande halter av kemikalier i miljön, så kallad ”early warning”. Därför är det ofta är en slump när nya miljögifter upptäcks, säger Emma Undeman.

Enligt henne finns det mycket som forskare och myndigheter kan göra för att förbättra övervakningen.

– Nya analysmetoder behöver utvecklas för att kunna övervaka fler ämnen och effekter samtidigt, och bättre designade system för miljöövervakningen behöver tas fram så att vi slipper fler överraskningar i framtiden.

Text: Henrik Hamrén