Foto: Tony Svensson /Azote.

Vetenskapen har stora förväntningar på sig för att hjälpa till att tolka den värld vi lever i. Dessa önskningar kommer från både allmänhet och beslutsfattare. Samtidigt frambringar vår värld långt fler frågor än vad som kan besvaras.

Därför måste vetenskapen alltid vara ett pågående samtal.

Själva grundidén med vetenskap är att systematiskt bygga och riva ned teorier – en balansakt mellan vad som faktiskt kan sägas och vad vetenskapen inte vet. Vetenskapen måste kunna värdera och ifrågasätta utan att bli neutral och konflikträdd, och alltför ofta börja hänvisa till den vetenskapliga osäkerheten.   

Förvaltningen av Östersjötorsken är ett exempel på hur svårt denna balansakt kan vara i praktiken. På senare år har vi börjat veta allt mindre om detta unika fiskbestånd, trots stora forskningsinsatser. Saker som vi tidigare kunde mäta, som till exempel torskarnas ålder, är numera oklara.

Men fram till för bara några år sedan var läget ett annat.

Fiskeridödligheten, ett mått vars innebörd är lika svårförmedlad som den är viktig, hade hållits under förvaltningsplanens mål – två år i rad! Mängden lekmogen torsk växte och prognoser visade att fisket kunde ökas igen. Kort sagt, vi inom vetenskapen hade lyckats.

Problemet var bara att yrkesfiskarna inte kände igen sig i bilden. Under sommaren 2013 skapade de rubriker genom att påstå att fiskekvoten för torsk var för stor! Fisken gick inte att hitta, sa de. Biologerna hade fel – som vanligt – fast den här gången var positionerna de motsatta. Torskarna som vetenskapens beräkningar hänvisade till fanns egentligen bara på pappret.

Problemen accentuerades av rapporter om att torsken dessutom var uppenbart mager – och blev allt magrare. Yrkesfiskarnas ekonomiska bekymmer förvärrades, beredningsindustrin slog bakut, endast halva kvoten kunde fiskas upp.

Inom vetenskapen grubblades det.

Jag försökte bidra genom att beräkna ett mått på tillväxt, som är ännu krångligare än fiskeridödlighet. Som bäst kan det sammanfattas som hur-lång-en-torsk-skulle-bli-i-medeltal-om-den-fick-leva-väldigt-länge. Måttet visade på minskad tillväxt från mitten av 1990-talet. Oavsett ålder var torsken nu småvuxen och inte alls så imponerande som torskar vanligen kan bli.

Under samma period hade antalet små torskar växt sig fullständigt enormt. Hela södra Östersjön tycktes krylla av mager småtorsk runt 30 cm samtidigt som större fisk blev allt sällsyntare. Hur kunde detta ske – borde inte det med tiden bli allt fler större torskar om mängden småfisk ökade? Eller hade torskarna helt enkelt slutat växa i samma takt som de brukar?

För att kunna beräkna torskens tillväxt måste man veta dess ålder. Men nu ansåg vetenskapen att det inte längre gick att åldersbestämma torsk i Östersjön genom att räkna årsringarna i fiskens hörselstenar. Vissa menar att även detta hänger ihop med torskens dåliga tillväxt. Samtidigt har avläsningen av hörselstenarna alltid varit extra svår i Östersjön.

När fiskens ålder inte kan bestämmas längre, vad vet vi egentligen då? Om inte fiskeridödligheten kan beräknas, kan inte heller massan av lekmogen torsk skattas.

Fisk som är mager och har eller är i dålig kondition växer visserligen oftast sämre än runda, feta fiskar – oavsett orsak. Men nej, utan åldersbestämningar får vi lov att ha ett öppet sinnelag.

Följden av allt detta har blivit att vi inte längre anses kunna veta om alla de små torskarna är ungefär lika gamla eller om de bara är lika stora (eller små) oavsett ålder. Den vetenskapliga GPS:en är utslagen.

Otoliter från en 35 cm lång östersjötorsk. Foto: Gunnar Anèer/Azote.

BALTFISH, det regionala organ som nyligen skapades för att förvalta Östersjöns fiskbestånd, har dock inte låtit sig påverkas av forskarnas grubblerier. Kvoten kan öka. Dessutom har den tidigare begränsningen i fiskeansträngning (hur många timmar man får fiska) lyfts bort, med den intressanta motiveringen att om yrkesfiskarna inte lyckas fiska upp sina kvoter behöver de mer fisketid. Detta trots att sambandet mellan fiskeansträngning och fiskeridödlighet är direkt proportionell; ju mer man fiskar desto större andel av beståndet dödar man.

Den viktigaste komponenten i förvaltningsplanen, vilken naturligtvis är grunden för BALTFISH:s arbete, är att hålla fiskeridödligheten vid nivån för maximal hållbar avkastning (MSY). Samtidigt har svenska och danska fiskare under senare år bara lyckats utnyttja omkring häften av sina tillgängliga torskkvoter. Och inget talar för att det blir mycket annorlunda i år.

Så nu är vi tillbaka där vi inte trodde att vi skulle hamna: lost at sea.

Dimman står mjölkvit runt förvaltningsfarkosten, de vetenskapliga navigationsinstrumenten ligger obrukbara och fisket uppmanas att ånga på lite extra.

Vi ska nog räkna med en skakig, eller till och med farofylld, färd framöver. Om vi accepterar påståendet att torskens tillväxt är låg, måste vi också ta in att produktionen blir låg. Om torskfisket fortsätter i nuvarande omfattningen kommer det att ”ta av kapitalet”, och biomassan (den totala mängden torsk) minskar. Därmed återstår det att se hur omfattande en sådan minskning kan komma att bli.

Och den helt avgörande frågan blir förstås om beståndets reproduktion hinner ersätta alla de torskar som nu fångas.

Vetenskapen kan inte undvika att värdera och göra val. Att hänvisa till den vetenskapliga osäkerheten och låta bli att prognosticera effekterna av låg tillväxt medför nämligen också en värdering. Att välja att inte göra något är också ett val.

I fallet med Östersjötorsken medför det inte att problemet försvinner. Men tyvärr för det oss inte heller närmare en korrekt hantering av de utmaningar vi nu står inför.

Text: Henrik Svedäng, docent och forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), institutionen för akvatiska resurser, och arbetar bland annat med beståndsanalys vi Havsforskningsinstitutet i Lysekil. De senaste åren har han fokuserat sin forskning på Östersjötorskens tillväxt.