Skarpsill. Foto: Hans Hillewaert /Wikimedia Commons.

Fiskbestånden går upp och ned, men den totala biomassan består.

I debatten om Östersjösillen och det storskaliga trålfiskets påverkan används detta påstående ibland för att lugna alla som oroas över den negativa utvecklingen för sill/strömming i Östersjön.

Grundpremissen är att bestånden av sillfisk (sill/strömming och skarpsill) lever i ett slags evig växelverkan med andra arter och med varandra. Utvecklingen styrs av naturliga svängningar mellan starka och svaga årsklasser, miljöförändringar, konkurrens om föda och vem som äter vad.

Även fisket har såklart en roll i denna ekvation. Vissa menar att det storskaliga sill- och skarpsillsfisket tar upp för mycket fisk och hotar att slå ut hela systemet med samspelande arter. Industrifiskets företrädare däremot, hävdar att storskaligt pelagiskt trålfiske tvärtom kan användas som ett verktyg för att styra sillfiskarna växelverkan i en positiv riktning.

Därför vill till exempel fiskenäringen se ökade fångstkvoter för skarpsill, för att ”ge mer utrymme för sillen att växa till sig”. De förespråkar även reduktionsfiske av storspigg. Argumenten bygger på den gamla sanningen att när sillen/strömmingen minskar ökar skarpsillen, och vice versa, medan den totala mängden fisk i havet förblir konstant.

Detta är dock inte helt sant.

Lekbiomassa sill. Källa: ICES.

Internationella havsforskningsrådet (ICES) har försökt uppskatta lekbiomassan (mängden lekmogen fisk) av sill och skarpsill i Östersjön sedan början på 1970-talet. För skarpsillen och de stora sillbestånden i centrala Östersjön och Bottniska viken påbörjades detta redan 1974. Därefter tillkom sillen i Rigabukten (1977) och västra sillen (1991).

Sammantaget visar ICES siffror att de enskilda bestånden har varierat gått upp och ned sedan 1974. Men de visar också att den generella trenden har varit negativ. Den totala biomassan av sillfisk har minskat.

Historisk låg biomassa

Sedan mitten av 1990-talet och fram till i dag har den totala lekbiomassan för de tre största bestånden (skarpsill, sill i centrala Östersjön och Bottniska viken) minskat med cirka 1,4 miljoner ton.

Skarpsillen minskade med drygt 600 000 ton. Den centrala sillen/strömmingen minskade med cirka 175 000 ton. Och strömmingen i Bottniska viken halverades, från 1,2 miljoner ton till cirka 600 000 ton. I dag ligger den totala lekbiomassan för sill och skarpsill på en historiskt låg nivå, den lägsta sedan mätningarna började 1974.

Källa ICES.

Bestånden följs åt nedåt

De historiska kurvorna ger också skäl att ifrågasätta växelverkan mellan sill och skarpsill. Under de perioder då skarpsillen har gått upp (eller ner) tycks den totala lekbiomassan av sill inte har gjort en motsvarande svängning åt motsatt håll.

Den kraftiga dippen för skarpsillen under 1980-talet sammanföll med att Östersjön upplevde en rekordstor tillväxt av torsk – som gärna äter skarpsill. Torsk äter även sill, men trots det förblev sillens biomassan ändå relativt konstant under 1980-talet (beståndet i Bottniska viken ökade och det centrala beståndet minskade).

Under 1990-talets första hälft ökade framför allt skarpsillen, möjligen för att den gynnades av en förändrad djurplanktonsammansättning. Därefter har den totala lekbiomassan av sill och skarpsill haft en nedåtgående trend.

Fångsterna relativt konstanta

Fångster 1974-2020. Källa: ICES.

I ICES historiska data finns också siffror över hur fiskets fångster har utvecklats under de senaste 50 åren. Fångsterna av sill och skarpsill sjönk under 1980-talet, från drygt 600 000 ton till strax under 400 000 tusen ton, för att sedan öka igen under 1990-talet. Återigen är det skarpsillen som står för de största variationerna.

Sedan slutet av 1990-talet har de totala fångsterna av sill och skarpsill varit relativt konstanta – mellan 500 000 och 600 000 ton – medan den totala lekbiomassan har minskat.

År 1995 fångades totalt cirka 560 000 ton sill och skarpsill från de tre bestånden, vilket motsvarade cirka 18 procent av deras sammanlagda lekbiomassa. År 2020 fångades 520 000 ton, vilket motsvarade cirka 30 procent av den totala lekbiomassan. Samma mönster syns om man studerar de olika bestånden var för sig.

Skarpsillsfångsterna varierar kraftig, med en svagt nedåtgående trend – i ton räknat. Men i förhållande till lekbiomassans storlek har fisketrycket ökat under denna period. I Bottniska viken har fångsterna ökat även i ton räknat sedan mitten av 1990-talet. Och i förhållande till lekbiomassans utveckling har fisketrycket fördubblats.

Fiska mer för att få mer fisk i havet?

Sill och skarpsillsbeståndens utveckling i Östersjön tycks alltså inte var ett nollsummespel. Att en art eller ett bestånd minskar betyder inte att ett annat automatiskt ökar.

Och för närvarande tycks det mesta gå nedåt Östersjön, samtidigt. Torsken är sedan flera år i kris. Laxen och gäddan har minskat kraftigt. Lekbiomassan av sill och skarpsill minskar. Och numera kommer det larm från ostkusten om att de årliga ansamlingarna av leksill i kustzonen håller på att försvinna. Det enda bestånd som tycks frodas är storspiggen, som i dag tros utgöra cirka 20 procent av de pelagiska sillfiskarnas totala biomassa.

Fisketryck, övergödning, förändringar i planktonsammansättningen, klimatförändringar och fiskens uppdelning i delpopulationer är några av de spår som forskarna följer för att försöka bringa klarhet i vad som lett fram till dagens situation. Att i ett så pass oklart och oroande läge börja använda storskaligt trålfiske som ett verktyg för att försöka styra ekosystemets födovävar och arternas samspel – genom att öka fisketrycket på skarpsill och introducera ett nytt fiske på en ny art (storspigg) – är riskabelt.

Mot bakgrund av de senaste 50 årens utveckling är det lite som talar för att ett ökat pelagiskt trålfiske skulle ge mer fisk i havet. Däremot finns det sedan länge starka vetenskapliga belägg för att fiske nedåt i näringsväven (fishing down the food web) aldrig är en bra idé.