Biologisk mångfald är grunden för allt liv. Ekosystemen bygger på ett intrikat samspel mellan en mängd olika arter av växter och djur, som tillsammans hjälps åt att föra livet i naturen framåt.  

Tyvärr nås vi allt oftare av rapporter om att den biologiska mångfalden håller på att utarmas. Antalet arter minskar i ett accelererande tempo, liksom mängden djur och växter inom många arter. Denna utveckling syns både på land och i haven.

För havens del har upprättandet av skyddade marina områden – fria från skadlig mänsklig påverkan – visat sig vara en effektiv åtgärd för att bevara den biologiska mångfalden i havet.

Det är dock viktigt att områdesskyddet inte bara bygger på olika arealmål, utan att skyddet också håller den kvalitet som krävs vad gäller exempelvis fiske.

På tisdagens Baltic Breakfast redogjorde forskare från Östersjöcentrum och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) vad forskningen hittills vet om fiskets påverkan i marina skyddade områden.

”De mest känsliga arterna försvinner redan vid det första tråldraget”

– Fiske kan påverka marina ekosystem på flera olika sätt. Det kan påverka fiskebestånden man fiskar efter, eller andra arter, som exempelvis sjöfåglar, inledde Sofia Wikström, marinekolog vid Östersjöcentrum/Baltic Eye, som fokuserade sin presentation på fiskets effekter på bottenhabitat och bottenlevande arter.

I Sverige är det framför allt bottentrålning som har en direkt påverkan på havsbottnen.

– Bottentrålning kan leda till förändringar av bottenhabitaten, till exempel genom att trålen slår sönder olika känsliga strukturer på bottnen och gör bottnarna mer homogena – vilket i sin tur påverkar djuren som lever där, säger hon.

Trålningen kan även öka dödligheten för olika bottenlevande arter, framför allt storväxta och långlivade arter.

Dessa båda faktorer – förändrade bottenhabitat och ökad dödlighet – gör att mängden djur ofta är mindre på bottnar där man trålar jämfört med bottnar där det inte trålas.

– Man ser också en effekt på mångfalden, det vill säga antalet arter, säger Sofia Wikström.

Studier visar att biodiversiteten (mängden olika arter) först minskar drastiskt vid ökad trålning, för att sedan plana ut.

– Det kan förklaras med att de mest känsliga arterna förvinner redan vid det första tråldraget. Sedan är det bara de toleranta arterna kvar, som inte påverkas så mycket, säger Sofia Wikström.

Hon poängterar att bottentrålning i skyddade områden främst är en fråga för västkusten. I östra Östersjön bottentrålas det inte i skyddade områden innanför trålgränsen.

– Man ska också komma ihåg att effekten av trålningen varierar mellan olika områden och att det också spelar stor roll vilken typ av redskap man använder, säger hon.

Havs- och vattenmyndigheten presenterar inom kort (den 31 maj) sitt regeringsuppdrag om bevarandeåtgärder avseende fiske i marina skyddade områden. I uppdraget ingår att utreda bottentrålningen effekter och se över behovet av fiskeregleringar för att uppnå bevarandemålen i skyddade områden.

Enligt Sofia Wikström är kunskapen om arterna och varje områdes speciella förutsättningar väldigt viktig för att kunna utforma effektiva regleringar.

 – Om man har kunskap om hur olika habitat påverkas och var de finns i ett skyddat område har man också möjlighet att styra bort trålning från de allra mest känsliga områdena, säger hon.

”Fiskereglering kan vara ett sätt att bidra till biologisk mångfald”

– Historiskt sett har det varit väldigt lite samordning mellan fiskförvaltning och områdesskydd. De olika förvaltningarna har jobbar för sig, och det känns som att de ibland har tittat i olika riktningar, säger Ulf Bergström.

Men i takt med att ökad förståelse för fisken roll i ekosystemet och hur fisken är beroende av olika fungerande av livsmiljöer, har samridningen förbättrats avsevärt på senare tid.

– I dag ägnar man ändå varandra en hel del intresse, Säger Ulf Bergström.

Hans forskning kretsar kring regleringens effekter och vad som händer i områden när fisket stoppas helt.

I Sverige finns det i dag fem fiskefria områden, totalt drygt 1 0000 kvadratkilometer, som tillsammans utgör 0,6 procent av de svenska havsområdena. Dessa områden utgör i sin tur hela två tredjedelar av hela Europas totala yta av fiskefria havsområden.

– Det säger något om hur impopulärt det här med fiskereglering har varit som förvaltningsinstrument i Europa, säger Ulf Bergström.

Forskningsresultaten om fiskeregelringens effekter visar hur komplicerade de marina ekosystemen är och hur allting hänger samman. Bland annat står det klart att mängden av stor rovfisk, som exempelvis gös, gädda och abborre, kan ha väldigt stor lokal påverkan på mängden trådalger.

– I de fiskefria områdena blir det väldigt mycket mer rovfisk i de större storlekarna, jämfört med områdena där det fiskas. Och det gäller även om fisketrycket är relativt måttligt, säger Ulf Bergström.

När rovfisken decimeras ökar mängden småfisk, som i sin tur äter ner mängden smådjur, vilket gör att trådformiga alger ökar.

– När vi har mycket rovfisk får vi lite påväxtalger och friska skogar av bottenvegetation och storvuxna alger, som i sin tur är väldigt viktig för många arter, dels för smådjur men även för fiskar, säger Ulf Bergström, och visar att när detta fungerar optimalt skapas ett självförstärkande system.

–  Om vi har friska undervattensskogar så får vi också en god reproduktion av rovfisk, säger han.

Dessa positiva och självförstärkande effekter borde enligt Ulf Bergström vara ett starkt incitament för samarbete mellan förvaltningarna av områdesskydd och fiske.

– Fiskereglering kan vara ett sätt att bidra till biologisk mångfald. Och det jag framför allt vill trycka på är att det faktiskt kan ge positiva effekter på lokal skala när det till exempel gäller att minska mängden trådalger och symptom av övergödning, säger han.

Se filmen från denna Baltic Breakfast