– Just nu finns det ett möjlighetens fönster att reformera EU:s subventioner till fisket. Det skulle kunna påverka hur resten av världen hanterar fiskesubventioner framöver, säger Rashid Suamila, professor i havs- och fiskeekonomi och enhetschef vid UBC Institute for the Ocean and Fisheries i Vancouver.

Men det är bråttom, säger han. Fönstret håller på att stängas.  

EU:s fiskesubventioner betalas till stor del via europeiska havs- och fiskerifonden (EMFF). Totalt delar medlemsstaterna på ungefär sex miljarder euro under sju år. Just nu pågår intensiva förhandlingar om hur pengarna ska fördelas under nästa programperiod 2021–2027.

Samtidigt ska världshandelsorganisationen WTO förhandla om nya globala regler för fiskesubventioner. I den processen kan EU ha ett stort inflytande och påverka världens länder i rätt riktning, bort från kapacitetshöjande subventioner som kan skada fiskbestånden, menar Rashid Sumaila.

– Det som oroar mig är att EU för första gången på 20 år tycks vara på väg åt fel håll, säger han.

Vill återinföra förbjudna subventioner

I en ny studie publicerad i ICES Journal of Marine Science visar Rashid Sumaila och hans forskarkollegor att EU:s subventionssystem för fisket länge har gått på rätt håll. År 2000 klassades över 60 procent av de totala europeiska subventionerna som kapacitetshöjande. I år är den siffran nere på cirka 30 procent.

– Tyvärr tycks den positiva trenden vara på väg att brytas. Nu försöker man till exempel ta tillbaka skadliga subventioner som tidigare har tagits bort, säger Rashid Sumaila.

I sina förslag för nästa EMFF-period vill parlamentet och rådet återinföra bidrag för att bygga nya fiskefartyg – en subvention som tog bort redan 2004.

– Att finansiera nya fiskefartyg är en kapacitetshöjande och skadlig subvention som kan bidra till överkapacitet och överfiske, säger Rashid Sumaila.

Parlamentet vill även öka budgeten för subventioner till ”investeringar ombord”, samtidigt som rådet i sitt förslag inte vill öronmärka subventioner till åtgärder för att ”skydda och restaurera marin biodiversitet och ekosystem”.

– Om dessa förslag går igenom är det definitivt ett steg bakåt, säger Rashid Sumaila.

Kan leda till överfiske

I studien skiljer Sumaila och hans forskarkollegor på tre olika sorters subventioner:

• Kapacitetshöjande – till exempel bränslesubventioner och stöd till fartygsbygge och förbättringar av fartyg
• Fördelaktiga – stöd till investeringar för att förbättra och återställa fiskbestånden genom bevarandeåtgärder, förvaltning och forskning
• Tvetydiga – stöd som kan leda till antingen positiva eller negativa effekter för fiskbestånden beroende på hur de utformas och används.

Kapacitetshöjande subventioner definieras som bidrag och insatser som minskar fiskeföretagens kostnaderoch/eller höjer deras intäkter. Det kan handla om allt från skattebefriat bränsle till bidrag för motorbyten och reparationer.

I studien refererar forskarna till omfattande forskning om hur subventioner påverkar fiskebestånden och fiskeindustrin – och deras slutsats är entydig: kapacitetshöjande subventioner kan leda till överkapacitet och överfiske.

– Kapacitetshöjande subventioner blir skadliga när de hjälper en fiskeflotta eller ett enskilt fartyg att fånga mer fisk och göra en större vinst än de hade gjort om subventionerna inte fanns, säger Daniel Skerritt, marinekolog vid UBC och en av författarna bakom studien.

Svår balans mellan vinst och hållbarhet

Grundproblemet handlar enligt Daniel Skerritt om balansen mellan ekonomisk vinst och ekologisk hållbarhet.

– I samma stund som du ger fiskare den här typen av artificiell hjälp för att öka deras vinster ruckar du på denna viktiga balans. Med kapacitetshöjande subventioner blir det möjligt för fiskare att fortsätta fiska på fiskbestånd som ligger under hållbara nivåer, säger han.

Utan de kapacitetshöjande subventionerna skulle fisketrycket självregleras av naturen och ekonomin, menar Daniel Skerritt. När ett fiskbestånd blir så svagt att det inte längre kan tillgodose ett visst antal fiskebåtar eller vissa fångstnivåer blir fisket olönsamt och tvingas till anpassning.

– Genom att bort dessa subventioner kan vi förhoppningsvis till slut komma tillbaka till en balans där hållbarhet och vinst möts, säger Daniel Skerritt.

Skerritt och Sumaila har ägnat decennier åt att studera fiskesubventioner och båda menar att det i dag finns tillräckliga vetenskapliga belägg för att kapacitetshöjande subventioner kan bidra till överkapacitet och överfiske. Men i diskussioner med beslutsfattare möts de ibland av skepsis.

– Vi forskare behöver bli ännu bättre på att visa hur och varför dessa subventioner skadar fiskbestånden, säger Daniel Skerritt.  

En stor utmaning i det arbetet är bristen på empiri.

– Mycket av vår forskning är teoretisk – vilket ekonomisk vetenskap i och för sig oftast är. Men numera har vi faktiskt en hel del exempel från verkligheten, särskilt när det gäller bränslesubventioner, säger han.

Ett politiskt dilemma

Den kanske svåraste utmaningen uppstår när vetenskapen möter realpolitiken, menar Rashid Sumaila. Många beslutfattare förstår problemen med kapacitetshöjande subventioner och hur de kan skada fiskbestånden på lång sikt, men de hade svårare att acceptera de kortsiktiga socioekonomiska konsekvenserna.

– Om man tar bort subventionerna kommer en del fiskare att tvingas sluta fiska. Hur gör man då med tillgången på mat, jobben, folks möjlighet att ha en inkomst? Detta är ett politiskt dilemma som jag möter överallt i världen, säger han.

– Jag menar att vi måste vidga perspektivet och se utanför fiskesektorn. Dessa problem kan inte lösas genom att insistera på att människor ska förbli inom fisket.

Kräver nationella och globala insatser

Inom EMFF finns även subventioner för fiskare som vill sluta fiska (”permanent cessations of activity”). Men för att reformera systemet i grunden och få bort alla kapacitetshöjande och skadliga subventioner kommer det att krävas större och koordinerade samhälleliga satsningar på exempelvis vidareutbildning och andra kortsiktiga stöd till fiskare som förlorar sin försörjning, menar Rashid Sumaila.

– Vi behöver jobba på alla nivåer, globalt och nationellt, för att rädda både fiskbestånden och yrkesfiskarna. Men utgångspunkten är att vi måste skydda fisken. För utan fisk kommer det inte att finnas något fiske, säger han.

Text: Henrik Hamrén

Läs mer

Studie: A 20-year retrospective on the provision of fisheries subsidies in the European Union (2020)

Artikel: Fisheries subsidies fuel ocean depletion and hurt coastal communities (Sumaila and Skerritt, The Conversation, 2020)