Sara Hornborg är forskare vid det oberoende statliga forskningsinstitutet RISE (Research Institutes of Sweden) och är specialiserad på systemanalyser av fisk- och skaldjursproduktion (sjömat). För närvarande fokuserar hon sin forskning på verktyg för ekosystembaserad förvaltning av fiske samt hur vi kan skapa en mer hållbar produktion av sjömat i Sverige.

Redaktionens anmärkning: Denna text är en gästkrönika. Alla åsikter och andra ställningstaganden är skribentens.

Strömmingsfisket var en naturlig del av kustlivet

För hundra år sen var en man heltidsanställd på vår gård för att sköta fisket. Gårdens på den tiden högresta men i dag snart nedfallna pålar för upphängning av strömmingsskötar visar att närheten till havet var en resurs som man lät investera både tid och infrastruktur i.

Strömmingsfisket, men också fisket efter ål, torsk, lax, flundra, mört, id, abborre och gädda, var en naturlig del av kustlivet. Vår numera bortgångne granne berättade att när han som liten pojke på 1920-talet hade gjort ett gott arbete på gården fick han lov att ta en salt strömming från tunnan som belöning. Det var bland det bästa han visste.

Effektivare fiske, större fångster – och mer djurfoder

Under 1940-talet kom industrifisket efter sill som foder igång i Östersjön. Effektivare fiske med trålar började generera stora volymer, som inte alltid lämpade sig till mat. Det saknas full dokumentation över hur mycket sill som fiskades upp och exakt vad den användes till, men all foderfisk gick på den tiden till djurindustrin, som mat åt grisar, kycklingar och pälsdjur.

Samtidigt skedde stora samhällsomvandlingar, såsom urbaniseringen, vilka minskade husbehovsfisket. Fångsterna av många fiskarter (som mört) upphörde helt under 1960-talet, och fångster av andra arter (som lake) avtog kraftigt.

Torskfisket var å andra sidan oerhört viktigt under 1980-talet och skedde på nivåer som idag är orealistiska på grund av omfattande förändringar av Östersjöns ekosystems struktur och funktion.  Miljögiftsproblematiken för Östersjön med exempelvis utsläpp av dioxin, som medfört kostrestriktioner för fet fisk, uppstod även på allvar under denna tid.

Under 1980-talet spanade vi förgäves efter säl, men det kändes osannolikt att dessa djur ens hade förekommit i området.

Östersjökusten förlorar alltmer sin roll som matresurs

Parallellt med dessa omvälvande förändringar har även synen på Östersjöns fiskresurs och rollen av fisket ändrats under det senaste seklet. I dag är Sveriges största och viktigaste fiske det efter sill och skarpsill, för att leverera fiskfoder till den norska laxodlingsindustrin. Mager och småväxt torsk blir också foder. Att fisk från Östersjön i dag används mer till laxodling än landbaserad djuruppfödning som gris och fågel är visserligen ett mer effektivt sätt att använda en begränsad fiskresurs. En odlad lax är i jämförelse en mycket effektivare foderomvandlare.

Samtidigt har förekomst av vild lax och ål minskat på grund av överfiske och utbyggnad av vattenkraft.

Men dessa förändrade ekosystem påverkar inte konsumenter idag i någon större utsträckning. Genom internationell handel har vi tillgång till behändigt paketerad fisk, och den lokala påverkan vi har eller har haft på våra ekosystem blir inte kännbar eller synlig förutom för några få.

Tillfälliga lösningar eller nya baslinjer?

Så hur ser vår bakgård ut idag? På ytan finns goda signaler på hur framgångsrikt miljöarbete får effekt. Dioxinhalterna minskar i fisken, vilket är lovande för knaperstekt strömming. Säl och havsörn är på väg tillbaka. Det har varit en fantastisk känsla att få se säl regelbundet under seglingarna de senaste åren. Havsörnarna som åter seglar fram fascinerar besökande vänner från västkusten.

Men ur ett livsmedelperspektiv ser det sorgligt ut. I dag finns det kostrestriktioner för många Östersjöfiskar, torskfisket är i kris och ålen är nästan utrotad. Vi producerar främst foder till norsk laxodling. Och man trålar spigg som används för att framställa biogas.

Är detta de nya baslinjer vi vill leva efter? Eller är detta tillfälliga lösningar i väntan på bättre tider?

Östersjöns framtid som matresurs är högst oviss. Vi står inför många vägskäl. Hanteringen av många miljöproblem visar på hopp, samtidigt som nya ständigt uppstår. Nu uppstår konflikter mellan fisket och ökande sälpopulationer. Vi har vant oss vid en annan baslinje.

Hur gjorde man för hundra år sedan − när sälstammen var betydligt större, fisket var viktigare och redskapen dyrbarare? Viktig historisk kunskap från brukare av en annan struktur av ekosystemet har tyvärr gått förlorad.

Vi måste återskapa vår relation till Östersjön

Användandet av Östersjöns fiskresurs är i dag inte lika diversifierad som förr. Vi äter till exempel inte längre fiskar som mört och id. Men nya mattraditioner uppstår kontinuerligt. Konsumenten blir mer miljömedveten och internationell.

Detta skulle kunna innebära att vi kanske är redo att vidga våra preferensramar, och inse att Östersjön har mer att ge än överfiskad torsk och mat till norska laxar.

Vi behöver minska trycket på de arter som fiskas hårt idag, för att låta ekosystemet återhämta sig. Frågan blir då snarare vilka Östersjöfiskar som finns på marknaden i dag, som både får grönt ljus i WWF:s Fiskguiden och inte har kostrestriktioner?

Om vi kan återskapa vår relation till Östersjön som en matresurs genom att få upp intresset för de arter som förlorat sin historiska betydelse tror jag att det dessutom kan bidra till att skapa mer lokalt miljöengagemang. I dag är det få som ser vad som sker i ekosystemen, varken det positiva eller det negativa.

Prisbelönt mört i tomatsås

Men nygamla traditioner skapas inte på en dag. Förändring tar tid. Intressant att notera är till exempel att abborrfilé numera är en dyrbar delikatess på många restauranger. Och det finns till och med prisbelönt mört i tomatsås.

Jag vill därmed, som ett första steg, uppmana våra kockar att inspirera med Östersjöns mindre utnyttjade fiskresurser! Vi behöver öka både intresset och kunskapsläget för Östersjöns olika fiskarter och de livsmiljöer de behöver. Samtidigt måste vi aktivt påverka och bevaka våra politiker så att de stoppar ohållbart fiske som sker idag och skyddar viktiga livsmiljöer längs kusten. Det handlar om vilken framtid vi vill leva i.

Text: Sara Hornborg