Baltic Eye kommenterar debatten om det storskaliga strömmingsfisket: En viktig fråga i debatten som ibland bedrivs utanför Stockholms skärgård är - Kan detta fiske påverka lokala bestånd i skärgården? Och kan detta i så fall få negativa konsekvenser för lokala fiskare eller för miljön i övrigt?

I debatten har hänvisats till Internationella havsforskningsrådet, ICES. Det är i grunden väldigt positivt att fiskeripolitiken grundas i forskningsbaserade rekommendationer. Men det finns viktiga frågor som ICES inte belyser.

En lokal fråga

Ett problem i detta fall är att ICES inte har uttalat sig om eventuella problem för lokala bestånd eller den lokala miljön. Det ingår inte i deras uppdrag, och det finns goda skäl för det. ICES bedriver inte egen forskning om lokala frågor, utan ägnar sig främst åt att utvärdera och sammanställa forskning om gränsöverskridande frågor.

Det finns en logik i det. Inom EU:s fiskeripolitik är det den enskilda medlemsstaten som förvaltar fisket inom fyra sjömil från gränsen. Medlemsstaten har också huvudansvaret för att besluta om fisket inom tolv sjömil från gränsen.

I vissa områden har dock medlemsstater skrivit avtal med andra länder om att tillåta varandras fartyg att fiska närmare än 12 sjömil. Dessa avtal har sedermera införlivats i EU:s fiskeripolitik. Så har Sverige beviljat danska och finska fiskare obegränsat tillträde till samtliga arter inom 4-12-milsområdet i Östersjön.

Bestånd med flera komponenter

En annan begränsning är att ICES oftast tar inte hänsyn till samspelet mellan alla olika delbestånd, eller beståndskomponenter, och beståndet i stort. För vissa arter kan det spela större roll än för andra. Man kan säga att delbestånden bär på ett minne; var de leker, var de vandrar etc. Utplånas detta minne kan det ta lång tid att återskapas. Vi vet inte hur det går till, vi vet bara att där fiskbestånden har försvunnit återkommer de ibland inte.

Där förekomsten av delbestånd spelar roll behöver förvaltningen, och fisket, ta hänsyn till detta. Om inte, riskerar man att slå ut ett eller flera delbestånd, och det kan i sin tur påverka ett större bestånd. Så skedde med torsken i Västerhavet, med katastrofala följder. Ett fiske som tidigare var viktigt för lokalbefolkningen och för Västerhavets ekosystem har nästan utplånats. Torsken har varit borta som kommersiell art från Kattegatt i över 10 år.

I Bohuslän är förändringen ännu mer radikal, på samma sätt som de välkända, numera tomma fiskeplatserna utanför Newfoundland och delar av den amerikanske ostkusten.

Sill/strömming i Östersjön

Till skillnad från Östersjöns östra torskbestånd, som numera leker på ett ställe, leker sill/strömming vid kustområden och utsjöbankar. Det ger förutsättningar för flera bestånd och beståndskomponenter.

ICES hanterar för närvarande Östersjöns sill/strömming i fyra bestånd: södra Östersjön, centrala Östersjön, Rigabukten samt Bottenhavet och Bottenviken.

Men en fråga är om också det är en för grov uppdelning. Som Havs- och vattenmyndigheten påpekar är denna uppdelning ”en kompromiss mellan att separat behandla alla de sill/ strömmingspopulationer som har beskrivits på biologiska grunder och de praktiska begränsningar som finns i form av områden för fångstrapportering och möjlighet att korrekt hänföra enskilda fiskar till en viss population”.

HaV skriver att sillbeståndet i centrala Östersjön egentligen ”består av ett antal mindre populationer, som är mer eller mindre rumsligt åtskilda, och skiljer sig i bland annat tillväxt och könsmognad. Fram till 1990 utförde ICES separata beståndsuppskattningar för dessa populationer, men de har sedan dess slagits ihop, eftersom det inte var möjligt att samla in biologisk information för alla områden. Analyser av konsekvenserna av sammanslagningen i beståndsuppskattningen för de mindre populationerna visar till exempel att fiskeridödligheten kan vara högre, och den relativa biomassan lägre, i vissa av populationerna jämfört med värdena i analyserna av hela beståndet. Tills vidare anses dock att den komplexa beståndsstrukturen i centrala Östersjön inte har en stor påverkan på vår syn av det totala beståndets dynamik”. (HaV: Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2018. Resursöversikt.)

Lokala miljöeffekter

Det sannolika förhållandet är alltså att lokala bestånd består av fisk som återkommer till ungefär samma lekplatser. Förmodligen vandrar strömmingen också mellan skärgården och området utanför där det är djupare och därmed varmare under vintern (dvs. fram tills nu). Silltrålarna utnyttjar troligen denna säsongsvandring.

Även om lokala delbestånd inte slås ut eller påverkar det större beståndet kan stora uttag vid en tid och plats få lokala effekter. Hur lång tid en återetablering kan ta är okänt, men exemplen från andra delar av världen förskräcker. Och under tiden kan vissa arter få svårare att hitta föda, samtidigt som andra arter får det lättare att leva till följd av mindre konkurrens eller färre predatorer.

Försiktighetsprincipen talar mot storskaligt strömmingsfiske

Mycket talar för att vi i Stockholms skärgård har lokala bestånd eller delbestånd vilka fiskats uthålligt under århundranden och först nu hotas genom industrifiske. Svenska konsumenter står i förhållande till denna utveckling maktlösa, strömmingen som fiskas utanför Stockholms skärgård har i de kvantiteter det är frågan om ingen annan avsättning än som foder.

ICES har för närvarande inte mycket att säga om det storskaliga fiskets konsekvenser för lokala delbestånd eller den lokala miljön.  

Det gör det inte lättare för förvaltare. För lokala konsekvenser kan vara betydande, och även få effekter för helheten. Det pågår intressant forskning nu. Med den kunskap vi faktiskt har talar försiktighetsprincipen mot att tillåta storskaligt fiske på strömming utanför skärgården, särskilt i samband med lekvandringen.

Text: Charles Berkow