Efter två dagars utdragna förhandlingar meddelade EU:s ministerråd på onsdagen att medlemsländernas fiskeriministrar hade nått en överenskommelse när det gäller nästa års ålfiske i europeiska vatten.

EU-kommissionens förslag om ett generellt stopp av allt ålfiske (637 Kb) i alla europeiska vatten blev nedröstat. Istället enades ministrarna om en betydligt svagare kompromisslösning.

Alla medlemsländer åläggs att införa ett ålfiskestopp om totalt tre månader i följd någon gång mellan 1 september 2018 och 31 januari 2019. När fiskestoppet ska inträffa är upp till medlemsländerna själva.

"Det är svårt att se hur beslutet kan vara tillfredställande för andra än de få ålfiskarna"

Med tanke på att huvudparten av vandringsålen som fångas i Östersjön fångas under juli och augusti framstår denna reglering som tämligen kraftlös. För oss är det svårt att se hur beslutet kan vara tillfredställande för andra än de få ålfiskare som fortfarande är verksamma och som härmed kan fortsätta att fiska på den sista lilla – och akut hotade – rest av ålbeståndet som finns kvar i våra vatten.

Om onsdagens beslut alls ska kunna leda till en förbättring för ålen är det  viktigt att medlemsländerna nu bestämmer sig för att införa sina fiskestopp när ålen behöver dem som allra mest. Tyvärr täcker den föreslagna tidsperioden som sagt inte perioden då de flesta vuxna ålar påbörjar sin vandring från Östersjön mot Sargassohavet för att leka. Den vandringen inträffar huvudsakligen på hög- och sensommaren.

Så om åtgärden ska kunna innebära något som helst skydd bör stoppet inträffa så tidigt på säsongen som möjligt, alltså mellan september och november.

"Sverige är politiskt splittrat i synen på hur ålens framtid ska säkras"

Dessutom är det centralt att de ansvariga ministrarna i Östersjöregionen kommer överens om att ha sina respektive fredningsperioder samtidigt, vilket i alla fal till en viss del kan skydda vandringsålarna. En återkommande strävan inom Baltfish, vilket är det organ vilket Östersjöländernas fiskeriministerier träffas och diskuterar fiskerifrågor, är att samma förutsättningar ska gälla för fiskare i alla Östersjöns medlemsländer. Att regionens två största ålfiskenationerna, Sverige och Danmark, båda drev frågan om att fredningsperioden egentligen skulle ha varit längre i de senaste rådsförhandlingarna kanske kan ingjuta ett visst hopp om att en sådan överenskommelse ändå kan ske.

Samtidigt är Sverige politiskt splittrat i synen på hur ålens framtid ska säkras. Inför förhandlingarna i ministerrådet uttalade regeringen ett tydligt och klart stöd för Kommissionens förslag om ålfiskestopp. Men så sent som i fredags, två dagar innan förhandlingarna skulle starta, röstade de svenska Allianspartierna med hjälp av Sverigedemokraterna ner regeringens position. Vilket resulterade i att landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) blev tvungen att gå in i rådsförhandlingarna med en betydligt svagare ståndpunkt, som bland annat innefattade krav på ett svenskt undantag från eventuella fiskestopp.

"98.4% färre ålyngel nu jämfört med på 1960- och 70-talen"

Ur ett politiskt perspektiv är onsdagens beslut definitivt ett bakslag. Kommissionens förslag om totalt ålfiskestopp var helt och hållet förenligt med EU:s gemensamma fiskeripolitik, som fastställer att alla kommersiella fiskbestånd ska förvaltas enligt MSY-principen. Det betyder att fiskbestånden skall vara på storleksnivåer som kan generera ett maximalt hållbart uttag. Ålbeståndet är i dag en spillra av vad det en gång var och befinner sig långt under denna nivå. I dag kommer exempelvis 98.4% färre ålyngel in i våra vatten jämfört med 1960- och 70-talen. Att EU-kommissionens förslag röstades ned gör det lätt att ifrågasätta den europeiska fiskeripolitikens trovärdighet, då medlemsländerna uppenbarligen inte lever upp till de mål de en gång enades om.

Inte heller de forskare och förvaltare som argumenterat för att ålfisket till havs endast är en liten del av hoten mot ålens överlevnad som art torde vara nöjda. Deras huvudpoäng har varit att man istället för att stoppa yrkesfisket till havs bör göra kraftåtgärder för att öppna vandringsvägar ålens uppväxtplatser, stoppa fisket på glasål och minska dödligheten av ål i vattenkraftens turbiner. Men ministerrådets beslut innefattar inte några sådana skarpa åtgärder. Vilket egentligen inte är förvånande eftersom dessa förhandlingar främst kan inbegripa förvaltningsåtgärder som täcks av den gemensamma fiskeripolitiken (CFP), vilket i praktiken avser fisket i europeiska marina vatten.

De högljudda argumenten om att göra alla tänkbara åtgärder samtidigt dominerades dessutom tyvärr av påståendet att det föreslagna fiskestoppet vore en meningslös åtgärd. Det gynnade inte ålens situation utan lade snarare dimridå över helhetsbilden eftersom de flesta övriga skyddsåtgärder endast kan regleras av medlemsländerna individuellt.

"Återstår att se om medlemsländerna utvecklar tillräckligt kraftfulla planer"

Medlemsländerna och Kommissionen enades visserligen om en gemensam förklaring, om att länderna ska öka skyddet av ålen i inlandsvatten och leva bättre upp till sina nationella förvaltningsplaner för att skydda ålen i alla dess livsstadier.

Om vi ändå ska försöka att nämna något positivt är det väl just denna gemensamma förklaring. Samt att man äntligen har börjat att diskutera ålfrågan igen – om än alldeles för sent och med ett otillfredsställande och tandlöst resultat. Det återstår dock att se om medlemsländerna verkligen kommer att utveckla tillräckligt kraftfulla planer - och vilka påtryckningar Kommissionen kommer att utöva för att så ska ske.

Att Kommissionens överhuvudtaget agerade i ålfrågan detta år var överraskande för de flesta. Under en lång tid har frågan helt legat i politisk träda – trots att ålens prekära situation sedan länge har uppmärksammats av bland andra vetenskapen. ICES har i sina vetenskapliga råd de senaste 15 åren förordat att fisket bör upphöra. Rådet för 2017 var tydligt: All anthropogenic impacts (e.g. recreational and commercial fishing on all stages, hydropower, pumping stations, and pollution) decreasing production and escapement of silver eels should be reduced to – or kept as close to – zero as possible.

"Risken är uppenbar att vi närmar oss the point of no return för den europeiska ålen"

I och med det senaste rådsbeslutet kommer Europas medlemsländer att ligga fortsatt mycket långt ifrån det som enligt vetenskapen måste göras för att rädda den europeiska ålen.

Risken är nu uppenbar att vi närmar oss the point of no return för den europeiska ålen, då antalet är för litet för att leken ska kunna vända utvecklingen. Den mängd ålyngel som kommer till Europa idag är ju en avspegling av hur stort beståndet var för mer än ett decennium sedan; det råder således en stor risk för att beståndet fortsätter att minska framöver.