Kommissionen vantolkar de vetenskapliga råden.

Säger Östersjöcentrums Henrik Svedäng.

Inför ministerrådets kommande TAC- och kvotförhandlingar lämnade EU-kommissionen i måndags in sitt förslag, ett så kallat non-paper*, på hur EU bör hantera det omdiskuterade ålfisket nästa år.

Tidigare i år rekommenderade Internationella havsforskningsrådet (ICES) för första gången ett totalstopp för allt ålfiske, inklusive glasålsfiske, i alla europeiska vatten. Så långt vill kommissionen inte gå. Istället föreslår man att systemet med fiskestopp under tre sammanhängande månader fortsätter. Hittills har länderna själva fått välja när på året fiskestoppet ska införas. För nästa år föreslår kommissionen att länderna tvingas lägga sina fiskestopp under de perioder då lekvandringen av blankål är som störst i de nationellt förvaltade fiskevattnen.

 – Hittills har Sverige valt att stoppa fisket från november till januari, då det svenska ålfisket fångar som minst ål. Ur det perspektivet är det bra att reglerna skärps, säger Henrik Svedäng, fiskeforskare och docent i marinekologi på Östersjöcentrum. – Men egentligen är det hela en icke-fråga när det gäller den europeiska ålen: Den är en starkt hotad art. Läget för beståndet är akut. ICES är mycket tydliga och säger att allt fiske måste stoppas nästa år, i alla ålens habitat. Att i det läget föreslå kortare fiskefria perioder istället för totalt fiskestopp visar att kommissionen är beredd att bortse från både vetenskapen och försiktighetsprincipen för att värna fiskets intressen, säger Henrik Svedäng.

I sitt förslag hänvisar EU-kommissionen tydligt till ICES senaste råd. Men man vantolkar de vetenskapliga råden och vad ICES faktiskt säger. Inte minst när det gäller formuleringarna om att visst fiske kan ha positiva bevarandeeffekter för ålen, säger Henrik Svedäng. ICES syftar på sådant som ålyngelledare som hjälper ålen att ta sig uppströms, eller trap-and-transport där vuxen ål fångas och släpps ut igen nedströms kraftverk och andra vandringshinder. Sådana åtgärder kan enligt ICES i vissa fall vara rationella ur en bevarandesynpunkt, förklarar han.

Men i kommissionens förslag framställs det istället som ett argument för att uppfiskning och flyttning av ål skulle vara en bra bevarandeåtgärd i största allmänhet. Vilket det naturligtvis inte är. På den punkten är ICES också väldigt tydliga, konstaterar Henrik Svedäng, dels därför att om allt fiske förbjuds finns ingen ål att förflytta (förutom inom samma vattendrag), dels finns nya vetenskapliga rön som talar för att ålen tappar sin orientering om de förflyttas från ett område av Europa till ett annat.

Diskussionen om hur EU-länderna bör hjälpa sitt gemensamma ålbestånd har pågått i över ett decennium. Redan 2007 antog EU en ålförordning med en plan för hur ålbeståndet skulle återhämta sig. Lite tyder på att förordningen har fungerat som det var tänkt.

Inför ministerrådets TAC- och kvotförhandlingar 2017 föreslog EU-kommissionen faktiskt ett totalstopp för allt ålfiske inom EU. Förslaget fick dock inte gehör hos medlemsländerna. Istället infördes systemet med fiskefria tremånadersperioder.

– Förhandlingsmässigt blev det hela ett bakslag för kommissionen, bland annat på grund av att Sverige först sa sig villig att stoppa ålfisket men sedan ändrade sin position till att alla andra länder borde sluta fiska ål. Kanske är det därför man nu inte följer ICES råd om att stoppa ålfisket helt utan fortsätter med samma åtgärder som tidigare, säger Henrik Svedäng.

Text: Henrik Hamrén