Landsbygdsminister Jennie Nilsson och hennes stab har avböjt att medverka i denna artikel.

Rapporten ”En vision för Östersjön fiske” presenterades i mitten av september. Sedan dess har Stefan Fölsters kapitel ”Östersjöfiskets värde och potential” kompletterats och vissa beräkningar har korrigerats. I november släpptes en ny version.

– Jag blev förvånad när jag räknade på det här och upptäckte hur litet förädlingsvärde det här fisket har i förhållande till hur stora kostnaderna är för staten och samhället, säger nationalekonomen Stefan Fölster.

I rapporten "En vision för Östersjöns fiske" har han på uppdrag av stiftelsen BalticSea2020 gjort en samhällsekonomisk analys av kostnaderna och intäkterna för det storskaliga svenska fisket i Östersjön. Sluträkningen visar att fisket är en rejäl förlustaffär för både staten och samhället. Den totala nettokostnaden för statskassan landar på cirka 239 miljoner kronor per år medan den samhällsekonomiska nettokostnaden är 387 miljoner kronor per år.

– Skatteintäkterna från denna näring täcker inte ens en tiondel av de kostnader det vållar staten i form av subventioner och andra utgifter, säger Stefan Fölster.

Bränslesubventioner kostar mest

Beräkningarna är gjorda med analysmetoden ASEK och omfattar bland annat förädlingsvärde, skatteintäkter, subventioner, koldioxidutsläpp, forskningsinsatser och administrativa kostnader. De största utgiftsposterna består av olika former av direkta och indirekta subventioner. Den enskilt största utgiften är bränslesubventionerna, som innebär i att yrkesfisket slipper betala bränsleskatt i sin verksamhet, och beräknas kosta staten 106 miljoner kronor om året.

– Det finns exempel på näringar som bärs upp av mycket stora subventioner för att de i gengäld tillför stora samhällsvärden. Men med det storskaliga fisket i Östersjön är det tvärtom, säger Stefan Fölster.

Lönsamt för fiskeföretagen

Rapporten riktar också stark kritik mot att myndigheter och politiker beskriver det storskaliga pelagiska fisket som det mest lönsamma fisket i Östersjön.

– Många av de stora fiskeföretagen tjänar mycket pengar på detta fiske, så för dem är det absolut lönsamt. Men det betyder ju inte att det är lönsamt för samhället och staten, säger Stefan Fölster.

Sedan torskfisket på det östra beståndet stoppades sommaren 2019 utgörs det storskaliga fisket i Östersjön nästan uteslutande av pelagiskt trålfiske på sill/strömming och skarpsill. I fjol fångades totalt drygt 118 000 ton av dessa arter i Östersjön, enligt Statistiska centralbyråns statistik. Fångsterna såldes huvudsakligen för framställning av fiskmjöl, fiskolja och djurfoder.

– Det råder det ingen tvekan om att detta fiske är det mest lönsamma bland de svenska fiskena i dag, säger Gustav Enhol Blomqvist, nationalekonom på Havs- och vattenmyndighetens (HaV) avdelning för vattenförvaltning.

Den definitionen bygger dock enbart på hur mycket fiskeföretagen tjänar på sin verksamhet, och inkluderar varken intäkter eller kostnader för staten och samhället.

– Självklart bör man vara tydlig med vad man har tagit med i kalkylerna när man presenterar olika analyser – om det endast avser branschen eller om även kostnaderna för förvaltning är medräknade, säger Gustav Enhol Blomqvist.

Hittills har svenska myndigheter inte gjort någon egen samhällsekonomisk analys av fisket. Borde de inte göra det?

– Jag ser absolut ett mervärde i det. Skattemedlen ska alltid utnyttjas på bästa möjliga sätt. Men som jag ser det skulle det bli mer av en samhällsekonomisk analys av själva förvaltningen än en analys av yrkesfisket, och jag är inte säker på att det i så fall är en intern uppgift för den myndighet eller förvaltning som är aktiv inom området, säger Gustav Enhol Blomqvist.

Menar du att det snarare är ett uppdrag för politiken?

– Ja, det skulle det kunna vara.

 Även om alla administrativa kostnader lyfts ur ekvationen blir det ändå ett statsfinansiellt underskott.

– Det stämmer utifrån de beräkningar som gjorts. De stora utgiftsposterna i de här beräkningarna är subventionerna. De administrativa kostnaderna är inte det stora i sammanhanget, säger Gustav Enhol Blomqvist.

Värt att behålla?

Under året har det storskaliga – och lönsamma – pelagiska fisket efter sill/strömming ifrågasatts. Bland annat har både forskare och politiker varnat för att det kan få negativa effekter på kustnära ekosystem och försämra förutsättningarna för det lokala småskaliga fisket.

Om det visar sig att det storskaliga industrifisket innebär ekologiska risker och dessutom kostar stat och samhälle mer än det smakar – är det då värt att behålla det?   

Enligt Gustav Enhol Blomqvist är även det en diskussion som bör föras på politisk nivå.

– Samtidigt kan man fråga sig vad alternativscenariot är. I rapporten antar man att det småskaliga fisket och fritidsfisket ska blomstra och ta över stora delar av de kvoter som det storskaliga fisket i dag tar. Det är inte möjligt, säger han, och påpekar att om samma kalkyl gjorts för det småskaliga fisket, på samma sätt, hade även de nettokostnaderna blivit högre än intäkterna.

– Siffrorna hade blivit annorlunda men slutsatsen densamma, säger han.

Subventioner och forskning kostar

Det svenska havs- och fiskeriprogrammets budget för olika stödåtgärder till fisket under programperioden 2014–2020 är ungefär 1,48 miljarder kronor. Enligt rapportens beräkningar går 36 procent – i snitt 66 miljoner kronor per år – till det storskaliga fisket i form av olika stöd för exempelvis investeringar i nya redskap och främjandet av hållbart och konkurrenskraftigt fiske.

På Jordbruksverket, som ansvarar för att fördela pengarna inom havs- och fiskeriprogrammet, är man kritisk till hur fördelningen av subventionerna har beräknats.

– Det samband mellan landningar och stödutbetalningar som används för att beräkna stöd till storskaligt fiske i Östersjön existerar överhuvudtaget inte. I praktiken motsvarar direkt stöd till storskaligt fiske i Östersjön bara ett par miljoner per år. Därutöver går en stor del av programmets budget till åtgärder som vare sig direkt eller indirekt kan kopplas till storskaligt fiske i Östersjön, säger Jens Persson vid Jordbruksverkets näringslivsutvecklingsenhet.

Till utgifterna för så kallade ”direkta kostnader” lägger Stefan Fölster även statliga forskningsmedel på omkring 25 miljoner kronor, vilket är hälften av de uppskattningsvis 50 miljoner kronor som olika myndigheter lägger på fiskerelaterad forskning varje år.

– Det är visserligen inte direkta stöd till fiskebranschen utan pengar som går till forskare. Men jag inkluderar dem ändå eftersom de utgör en samhällskostnad som är orsakad av utfiskningen, säger Stefan Fölster.

Enligt honom är det både rimligt och vedertaget att räkna med kostnader för forskning som antingen syftar till att förbättra fiskebranschens produktivitet eller till att åtgärda externa effekter såsom utfiskning och andra miljöproblem.

– På samma sätt skulle en beräkning av stöd till lastbilsbranschen inkludera statliga kostnader för forskning som förbättrar lastbilsmotorer eller syftar till att minska utsläppen från lastbilar, säger Stefan Fölster.

Vill satsa på kust- och fritidsfiske

Det storskaliga fiskets påverkan på fiskbestånden och det småskaliga kustfisket är en annan central aspekt i rapporten. Fölster presenterar alternativa scenarion för hur samhällsvinsten kan öka om det storskaliga fisket i Östersjön stoppas till dess att bestånden återhämtar sig.

– Kust- och fritidsfisket skulle kanske inte ge några enorma förädlings- eller samhällsvärden, men det skulle ändå bli betydligt mer prisvärt än vad det storskaliga fisket är, säger Stefan Fölster.

Modellen utgår från att det skulle ta ungefär 20 år för fiskbestånden att nå 1990-talets nivåer. Mer fisk i havetskulle medföra att det småskaliga yrkes- och fritidsfisket kunde växa och successivt generera en statsfinansiell vinst på 10 – 24 miljoner kronor per år och en årlig samhällsekonomisk vinst på 56 – 135 miljoner kronor.

– Därtill ska man lägga besparingen som kommer av att slippa dagens stora nettokostnader för det storskaliga fisket, säger Stefan Fölster.

Enligt Gustav Enhol Blomqvist är prognoserna för fritidsfisket, som står för merparten av den tänkte värdeökningen, grovt överskattade

– Våra årliga enkätundersökningar av fritidsfisket visar att folks benägenhet att fiska inte kopplas till hur mycket fisk det finns i havet utan framför allt till hur mycket tid de har. I realiteten skulle fritidsfisket bara öka med omkring 10-20 procent, och inte med 300-600 procent som det sägs i rapporten, säger han.

Enligt Stefan Fölster beror ökningen i de olika framtidsscenarierna dock inte främst på den tid människor lägger på fritidsfiske utan på hur mycket mer fisk de skulle få och att fler skulle fiska när bestånden återhämtat sig och det fanns mer fisk i havet.

– Det avgör hur mycket de är beredda att betala för utrustning, fisketurer och andra varor och tjänster som är kopplade till detta fiske, säger han.

Investeringar motiverar inte olönsamhet

Att avveckla allt storskaligt trålfiske i Östersjön skulle inte bara medföra politiska utmaningar utan också kostnader. I rapportens scenarion inkluderas kostnader för den andel av yrkesfiskarna som blir arbetslösa och inte lyckas hitta andra arbeten. Däremot tas ingen hänsyn till fiskeföretagens tidigare fartygsinvesteringar.

– I ekonomiska termer betraktas sådana tidigare investeringar som så kallade ”sunk costs”. Det betyder att man inte kan motivera att fortsätta med en förlustbringande verksamhet med att man tidigare gjort investeringar i den, säger Stefan Fölster.

Vissa fartygsägare skulle sannolikt göra rejäla kapitalförluster om det storskaliga trålfisket togs bort. Men enligt Stefan Fölster skulle dessa förluster ändå bli begränsade eftersom många båtar kan säljas för andra ändamål eller utomlands.

– Man ska också komma ihåg att eventuella kapitalförluster i huvudsak uppstår därför att det finns allt mindre fisk, säger han.

Dags att diskutera samhällsekonomin

Med tanke på den dåliga situationen för flera fiskbestånd i Östersjön – och inte minst den senaste tidens debatt om det storskaliga pelagiska fiskets eventuella påverkan på det småskaliga kustfisket – tycker Stefan Fölster att det är hög tid att myndigheter och politiker börjar diskutera fiskets samhällsekonomiska nytta och gör det utifrån faktiska siffror.

– Våra myndigheter borde själva göra beräkningar av fiskets kostnader och samhällsnytta, och sedan hjälpa till att sprida denna kunskap till andra berörda Östersjöländer, säger han.

Text: Henrik Hamrén

Läs mer

Rapport: En vision för Östersjöns fiske (BalticSea2020)

Debatt: "Vinst för samhället att stoppa storskaliga Östersjöfisket” (DN Debatt 17/9, 2020)