”Mållös inför klassen”

Jag var SÅ lugn inför min första praktik på lärarprogrammet. Jag fick min placering i god tid och skulle vara på en gymnasieskola i Stockholms innerstad. Praktiken var i mitt förstaämne, religion, och jag kände att jag hade kontroll – på mitt ämnesstoff, på min personlighet som lärare, på olika didaktiska och pedagogiska metoder.

Svante Wirtén minns sin allra första egna lektion under VFU:n med blandade känslor.

Planeringen och förberedelserna gick bra

Min första dag gick bra. Jag träffade läraren, min handledare, introducerades för klassen och följde med på några lektioner. Så fortsatte hela den första veckan av fyra. På måndagen den andra veckan skulle jag hålla min första lektion. Jag planerade i förväg, använde så kallad ”backwards design” för min planering och gjorde en fin PowerPoint. Jag höll lektionen innan med min bokhylla som publik, ensam i min lägenhet. Måndagen kom och jag kände mig redo.

Jag kunde inte prata

Jag klev in i klassrummet, hälsade på mina elever och min handledare, kopplade in min dator, tog fram min presentation och ställde mig framför podiet för att påbörja min lektion. Men jag kunde inte prata, jag kunde bara stirra hjälplöst på min handledare medan eleverna långsamt blev tystare och tystare, som för att belysa elefanten i rummet ännu starkare.

Några pinsamma sekunder följde, som givetvis kändes som år, innan jag fick fram ett ord. Långsamt lossnade tunghäftan, och jag började hålla en stadig tre plus-presentation om något som jag knappt minns, kanske handlade det om kvinnor i islam, jag minns att Sana från Skam fanns med i PowerPointen.

Lektionen hamnade någon helt annanstans än planerat

Okej, tänkte jag, nu kan lektionen börja, jag kan ju min planering utan och innan, det är bara att följa den. Men sen räckte en elev upp sin hand och jag svarade på frågan, och så räckte en till elev upp handen för att fråga något om svaret jag gav den första eleven, och sen en till, och plötsligt hade lektionen hamnat någon helt annanstans än vad jag planerat, och lika plötsligt var lektionen slut.

Min poäng är att hur välplanerad man än är, kan man aldrig planera för den mänskliga faktorn. Det är precis därför läraryrket är så kul och precis därför VFU:n är så värdefull.

/Svante