Locked in the Canvas Wonderland?
Digitala verktyg tenderar att förstärka traditionell, lärarcentrerad pedagogik. Det menar forskaren Michelle Bedeker i en ny studie om teknikförstärkt lärande.
Digital teknik som lärplattformar och AI-drivna system likställs ofta med innovativ undervisning. Enligt Michelle Bedeker döljer dock hyllningsretoriken kring digitala verktyg att tekniken sällan leder till verklig pedagogisk förnyelse. I stället sker förändringarna främst på ytan: tekniska lösningar avlöser varandra, fokus hamnar på effektivitet och funktionalitet, och pedagogiska överväganden trängs undan. Detta är ett kritiskt perspektiv som Bedeker utvecklar i artikeln “Navigating the university PedTech Wonderland: A Freirean critique of technology-enhanced learning in higher education” i Teaching in Higher Education.
Bedeker anser att digital teknik för lärande – PedTek – till och med kan vara bakåtsträvande. Den tenderar att upprätthålla det som Paulo Freire kallade ”bankmodellen för utbildning”. Uttrycket modelo bancário de educação myntades i början av 1970-talet av den brasilianske pedagogikprofessorn i det inflytelserika verket De förtrycktas pedagogik. Modellen betecknar ett utbildningssystem där studenter är passiva mottagare av lärarens ord. Kunskap blir ”insättningar” som studenterna förväntas memorera och okritiskt återge. Denna typ av utbildning bygger på en tydlig rollfördelning där expertläraren ställs mot den okunniga studenten i behov av vägledning. En sådan utbildningsmodell lämnar mycket litet utrymme för dialog, studenters handlingsutrymme (eng. student agency), kritisk reflektion och transformativ handling. Det är just denna form av konventionell ”bankundervisning” som lärplattformar tenderar att reproducera, menar Bedeker: en passiverande undervisning, formad av en lärarcentrerad pedagogisk syn och dess redskap (inspelade föreläsningar, frågesporter, bildspel och automatiserad återkoppling).
Michelle Bedeker ser dock möjliga vägar framåt. Lärare ska inte bara lära sig behärska digitala verktyg, utan också ges utrymme att kritiskt reflektera över sin undervisning och utveckla mer kollaborativa arbetssätt. Uppgifter och examinationer som använder digital teknik bör möjliggöra dialog och gemensamt kunskapsbyggande, till exempel genom bloggar, poddar, förklarande YouTube-videor och simulerade konferenspresentationer. Enligt Bedeker kan detta bidra till att förverkliga en mer dialogisk och humanistisk utbildningsvision.
Kommentar: Åtta år efter införandet av Athena förbereder sig Stockholms universitet (SU) för lanseringen av en ny lärplattform: Canvas. Övergången, som ska ske inför hösttermin 2026, väcker frågor – inte minst om hur en så omfattande förändring ska genomföras på så kort tid. Samtidigt ger plattformsbytet ett tillfälle att reflektera över hur vi vill bedriva vår undervisning och vilka av våra pedagogiska idéer som går att förverkliga i Canvas. Michelle Bedekers artikel blir en tankeställare – inte bara för oss vid SU som ska bekanta oss med ett nytt digitalt verktyg, utan för alla lärare som funderar över om de digitala miljöer de arbetar i är ändamålsenliga. Det är därför intressant att pröva några av Bedekers teser genom att närmare granska vilka möjligheter en plattform som Canvas erbjuder – och vilka som eventuellt saknas. Exemplen är sannolikt relevanta även för andra lärplattformar och AI-baserade verktyg.
Till att börja med kan man konstatera att studenternas inflytande över kursens struktur och innehåll i Canvas är begränsat och i hög grad beroende av läraren. Det är läraren som skapar innehållet, laddar upp material och organiserar arbetet. Även möjligheterna till dialog mellan studenter är lärarstyrda. Det finns en diskussionsfunktion, men den behöver aktiveras av läraren. Meddelandefunktionen finns också, men lämpar sig knappast för gemensamt kunskapsbyggande. Här kan man ana drag av den bankpedagogik som Paulo Freire kritiserar.
Ett annat exempel som stöder Bedekers teser är Canvas videoguider. De fokuserar i första hand på plattformens funktioner, till exempel hur man skapar en uppgift eller lägger in en föreläsning. Utgångspunkten är alltså att utveckla verktygskompetens. Videoguiderna skulle kunna kompletteras med material med en tydligare pedagogisk ingång, med teman som ”Aktivt lärande med Canvas” eller ”Sju smarta sätt att ge återkoppling i Canvas”. En sådan inriktning skulle kunna ge ytterligare stöd i den pedagogiska användningen av plattformen.
Hur väl digitala miljöer lämpar sig för att omsätta lärares pedagogiska idéer är dock omdebatterat. Lärare uppfattar verktygens möjligheter och begränsningar på olika sätt. Vissa är positiva, medan andra – särskilt de som vill arbeta mer studentcentrerat – upplever teknikens begränsningar (se studien ”Teaching-learning in virtual learning environments: a matter of forced compromises away from student-centredness?” av Ida Naimi-Akbar, Maria Weurlander och Linda Barman). Vad man än tycker om digitala lärmiljöer kan vi inte vara utan dem. Högre utbildning innebär i dag massutbildning och digitala verktyg är oumbärliga: de effektiviserar och förenklar lärarnas arbete. Det hindrar oss dock inte från att formulera önskemål inför framtiden. Om vi reflekterar över hur vi vill undervisa, tydliggör våra behov och försöker få gehör för dem, kan framtida lärplattformar och andra digitala verktyg i högre grad formas efter våra pedagogiska ambitioner. Då kan tekniken leda till pedagogisk förnyelse på riktigt.
Text: Hugues Engel, Romanska och klassiska institutionen
Nyckelord: digital teknik för lärande, PedTek, Paulo Freire, teknikförstärkt lärande, lärplattformar
Senast uppdaterad: 2026-03-04
Sidansvarig: Centrum för universitetslärarutbildning