Så blir den ”opålitliga läraren” ett didaktiskt stöd

Sedan ChatGPT och liknande generativa AI-chattbotar blev tillgängliga 2022 har frågan om hur de påverkar högskoleundervisningen stötts och blötts. Ofta har diskussionen rört fusk och otillåten användning, andra gånger teknikens förmåga att stödja och hjälpa lärandet. En studie som närmat sig ämnet på ett lite nytt sätt i en svensk kontext är ”Den opålitlige läraren: Generativ AI och studenters mediepraktiker i högre utbildning” av Ingrid Forsler och Carina Guyard, i tidskriften Högre utbildning. Här riktas blicken mot hur studenter uppfattar den nya tekniken, vad de vet om den och hur de faktiskt använder den. Genom ett mediepraktikerperspektiv lyfter författarna diskussionen till en nivå som handlar om hur lärare och läroinstitutioner på ett konstruktivt sätt kan hjälpa studenter att hänga med i både AI-utvecklingen och kursen.

Studien bygger på en enkät genomförd vårterminen 2024 vid ett svenskt lärosäte, utvecklad utifrån en nationell AI-studie och kompletterad med fördjupande frågor om användning. Efter en pilot med cirka 30 studenter landade den i 12 flervalsfrågor och 5 fritextfrågor. Enkäten spreds via kurswebbar, studentkåren och affischer och gav 418 svar av 13 000 studenter. Materialet analyserades kvantitativt och kvalitativt (med reservation för låg svarsfrekvens). Studien utgår från mediepraktiker som teoretiskt perspektiv och fokuserar på hur mötet mellan teknik, användare och sociala normer formar studenternas egen förståelse av sitt AI-användande.

AI-tekniken är så ny att den ännu inte funnit sin form, och därför kräver reflektion och experimenterande, konstaterar författarna och drar parallellen till hur radion introducerades som en teknik för tvåvägskommunikation, för att först senare etablera sig som ett massmedium. Varthän AI-utvecklingen tar oss är ännu höljt i dunkel är undertexten, och för att kunna påverka denna ”pågående förhandlingsprocess” måste vi veta hur de som faktiskt använder den tänker och gör.

Vad vet då studenter om generativ AI? Vad gör de med tekniken? Och hur känner de inför vad de gör? 6 procent uppgav att de över huvud taget inte känner till tekniken, och 72 procent uppgav att de känner till men aldrig (39 procent) eller sällan (32 procent) använder tekniken. Kvar är alltså det 23 procent som regelbundet använder AI och chattbotar i sina studier. När det gäller vad studenterna (uppger att de) faktiskt gör med tekniken nämns i fallande ordning: 1. få idéer och komma igång, 2. söka information, 3. översätta, 4. hjälp med textstruktur, 5. bearbeta och granska egna texter, 5. annat. Studenterna använder alltså ofta generativ AI som en slags extralärare, ett begrepp som också förekom i studenternas fritextsvar. När det kommer till examinationsuppgifter sjönk antalet som uppgav att de använder AI-chattbotar ytterligare. Detta hänger enligt författarna ihop med en bredare samhällsdiskurs där generativ AI kopplas ihop med fusk, ett tänkesätt som också omfattar studenterna.

Riktigt intressant blir det när studenternas svar på vad de vet om och hur de använder chattbotar länkas till deras attityder till användning av detsamma. Här är bilden sammansatt. Studenterna är skeptiska till AI som säker informationskälla, men använder den ändå för att söka information. De uppfattar AI som fusk (som de vill undvika) men tycker också att tekniken hjälper dem att förstå uppgifterna. När det gäller föreställningen om AI:s effekter på lärandet syns två spår; ett där tekniken ses leda till slutet på kreativt tänkande, och ett annat där samma teknik ses som en effektivisering av lärandet.

Och bilden blir ännu mer mångtydig när fritextsvaren räknas in. Utöver ambivalensen framträder då ett aktivt förhandlande om hur tekniken kan användas legitimt, meningsfullt och strategiskt. Även om diskursen om fusk, opålitlighet och försämrat lärande fortfarande kastare sin mörka skugga, beskriver studenterna konkreta sätt att försöka integrera tekniken i sitt arbete utan att uppfatta sig själva som ohederliga, bland annat genom att själva dra gränser mellan att “få hjälp” och att “låta AI göra jobbet”. Samma student kan betrakta AI-användning som fusk och ändå i viss mån använda tekniken i examinationssammanhang. Komplexiteten ska dock inte tolkas som inkonsekvent tänkande, utan som en pågående orientering i en ny medieteknik, där studenterna försöker positionera sig i relation till oklara regler och starka fuskdiskurser.

Fritextsvaren nyanserar relationen mellan tillit och användning. Många svar betonar att AI är opålitlig, men beskriver samtidigt hur just denna opålitlighet skapar en uppmärksamhet som gör att studenterna dubbelkollar, jämför och värderar. Här förskjuts bilden från ett enkelt beroende till en mer reflexiv hållning, där tekniken används och ifrågasätts parallellt. På samma sätt framträder lärandefrågan som mer komplex än vad enkätens frågor antyder: studenterna skiljer mellan effektivitet och fördjupning, mellan att komma i gång och att utveckla analytisk förmåga. När fritextmaterialet inkluderas framträder alltså chatbotten inte bara som ett hot eller ett hjälpmedel, utan som det artikeln benämner en ”opålitlig lärare”, någon som både stödjer och stör, effektiviserar och underminerar, beroende på användning.

Författarna avrundar genom att sammanfatta tre ambivalenta mediepraktiker i materialet. Först handlar det om att studenterna reproducerar en diskurs som knyter AI till fusk, samtidigt som de agerar och reflekterat i motsatt riktning. En andra ambivalens handlar om tillförlitlighet och källkritik; studenterna misstror aktivt AI:s förmåga att alltid leverera robust information, samtidigt som den utgör en bra informationskälla om den hanteras på rätt källkritiskt sätt. Den tredje ambivalensen rör lärandet: problemet inte ligger i att använda chattboten i sig, utan i hur den används. Fram träder en slags dragkamp mellan viljan att använda tekniken för att aktivera och stödja det egna lärandet och lockelsen att låta maskinen ta över arbetet.

Eftersom chattbotar genererar svar utan att tydligt ange källor argumenterar författarna avslutningsvis för vikten av så kallad sakkritik. Till skillnad från traditionell källkritik, som fokuserar på att bedöma en källas trovärdighet, handlar sakkritik om att pröva rimligheten i själva utsagan. Det kräver en djup och bred ämneskunskap samt förmåga till självständig, kritisk värdering. Artikeln mynnar därför ut i en uppmaning att stärka studenters sakkritiska kompetens. Det innebär både ökad förståelse för hur generativ AI fungerar och ett pedagogiskt arbete med att utveckla ämneskunskap och reflekterande förhållningssätt. Artikeln visar att just denna typ av stöd efterfrågas av studenter, men ännu i begränsad utsträckning erbjuds inom högre utbildning.

Kommentar: Det jag uppfattar som uppfriskande i artikeln är att författarna varken ägnar sig åt dystopiska eller optimistiska värderingar av eller spekulationer kring studenters användning av ChatGPT eller chattbotar, utan riktar sin nyfikna blick mot hur den nya tekniken faktiskt kommer in i deras studier. För mig var det förvånande att 6 procent uppgav att de inte känner till tekniken, och att endast 23 procent uppger att de regelbundet använder den i sitt pluggande (att döma av jeremiader bland kolleger i fikarummet får jag ibland uppfattningen att alla studenter alltid låter AI göra allt jobb). Samtidigt är det svårt att avgöra hur väl enkätsvaren speglar ett faktiskt förhållande, särskilt som svarsfrekvensen endast var 3,2 procent. Kanske ville storanvändarna av AI inte svara, just på grund av den fuskdiskurs som artikeln menar är ett av de hinder som står i vägen för en nykter inställning till teknikens roll inom högre utbildning? En annan reflektion är att utvecklingen inom AI går så hejdundrande fort att förutsättningarna hela tiden ändras. Även om vårterminen 2024, då enkäten genomfördes, inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden – vi skriver trots allt bara A.D. 2026 – gissar jag att kunskapen om och användningen av chattbotar är betydligt mer spridd bland studenter nu än då.

Det jag framför allt tar med mig från artikeln är hur komplex frågan om AI i högre utbildning faktiskt är. Bilden som växer fram är inte av studenter som vill fuska, utan av studenter som uppriktigt försöker göra rätt och orientera sig i en snårig terräng av starka åsikter, missförstånd, okunskap och otydliga regler. Samtidigt blir det tydligt att ansvaret inte kan läggas på studenterna ensamma. Det är lärosätets uppgift att tydliggöra vad som är en rimlig och tillåten AI-användning och att ge studenterna tillräcklig förståelse för hur tekniken fungerar, så att den blir ett stöd för lärandet snarare än en genväg runt det.

Som vanligt återstår den eviga frågan: vem ska göra arbetet? Kanske är inte en redan hårt belastad, teknikskeptisk och AI-kritisk forskare med snävt specialiserad ämnesexpertis den självklara personen att introducera studenterna till generativ AI:s möjligheter och begränsningar? Med det sagt, fråga gärna dig själv: Hur kan jag i min undervisning hjälpa studenter att ”tämja” den opålitliga läraren? Hur ser vägen mot en mer medveten, kritisk och pedagogiskt genomtänkt användning av AI ut i min undervisning? Och om du inte tycker det är din uppgift att hålla AI-skola för studenterna; på vems bord i universitets hierarkiska maskineri ska chattbot-frågan landa för att någonting ska hända?

Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusstudier

Studien
Forsler, I. & Guyard, C. (2025). Den opålitliga läraren: Generativ AI och studenters mediepraktiker i högre utbildning, Högre utbildning, 15(2), 31–45.

Nyckelord: generativ AI, chattbottar, mediepraktiker, studentperspektiv, extralärare