Är du redo att erkänna?

Det är anmärkningsvärt att samma kommentar på en studentuppgift kan leda till en beteendeförändring hos studenten, eller inte ha någon effekt alls. Vad beror det på att återkoppling ibland bär och ibland brister? I artikeln “The pedagogical power of recognition in feedback”, i Teaching in Higher Education, lyfter tre australiensiska forskare, Thomas Corbin, Joanna Tai och Gene Flenady, fram betydelsen av erkännande för återkopplingens effektivitet. Enligt författarna är det inte återkopplingens informationsinnehåll som avgör om den får verklig pedagogisk kraft, utan relationen i vilken den förmedlas. Den relationen behöver uppfylla vissa kriterier för att återkopplingen faktiskt ska tas emot – och alltså inte betraktas som ”brus”.

Begreppet erkännande är hämtat från socialfilosofin och definieras i artikeln som ”det ömsesidiga tillskrivandet av ställning inom en gemensam praktik”. Denna ömsesidiga relation gäller läraren som ger återkoppling – i form av en skriftlig eller muntlig kommentar – och studenten som tar emot den. En erkännandeorienterad relation inbegriper ett ”tillskrivande av ställning” (eng. attribution of standing), vilket innebär att både läraren och studenten erkänner att den andre är berättigad att ingå i relationen och att ge respektive få återkoppling. Det handlar med andra ord om att erkänna den andres bidrag som meningsfullt. Medan erkännandeorienterad återkoppling stärker både läraren och studenten i deras identitet, kan erkännandets motsats – missaktning – vara skadlig, om än på subtila sätt. För att illustrera detta tar författarna upp exemplet med en student som återkommande får generiska och opersonliga kommentarer. En sådan student kan, enligt författarna, komma att känna sig reducerad till en i mängden och därmed osynlig och betydelselös snarare än uppskattad. Det kan i sin tur minska studentens benägenhet att ta till sig återkopplingen och arbeta vidare med den. När erkännande däremot finns ger återkopplingen studenten skäl att agera, till exempel att revidera sin text eller göra kompletterande läsning för att underbygga ett argument. Erkännandeorienterad återkoppling kan också bidra till att utveckla en professionell identitet hos studenten, till exempel när en lärare lämnar en kommentar om att en psykologistudent ”börjar tänka som en psykolog”.

I artikelns andra del presenterar författarna en erkännandeteori om återkoppling. Teorin består framför allt av en uppsättning begrepp, eller en ”begreppsverktygslåda”, som Corbin och hans kollegor kallar det. Denna verktygslåda ger ord för att beskriva vad som krävs för att en erkännanderelation ska uppstå, när den misslyckas och hur den kan repareras. Ett exempel på ett begrepp i verktygslådan är extra-recognitive feedback – ett uttryck som är svårt att översätta till svenska – som syftar på en typ av återkoppling som sker utanför en mänsklig relation och därmed också utanför en erkännanderelation. Det gäller till exempel automatisk återkoppling på quizfrågor i en lärplattform, eller återkoppling som genereras av AI. Automatiskt genererade svar tar inte hänsyn till studenten som person eller till studentens individuella utveckling. Även om AI-drivna chattbottar ofta upplevs som ett tryggt forum för att testa idéer utan risk att tappa ansiktet, menar författarna att interaktionen med AI saknar det ömsesidiga erkännande som utgör återkopplingens pedagogiska kraft.

Sammanfattningsvis menar Corbin och hans kollegor att begreppet erkännande är den pusselbit som i dag saknas för att foga samman närliggande begrepp som tillit, omtanke och tillhörighet – alla centrala inom relationell pedagogik. Det som förenar dessa begrepp är att de utgår från idén att återkoppling är ett socialt, affektivt och kontextuellt fenomen. Enligt författarna utgör dock erkännande inte bara ett nytt spår eller en vidareutveckling inom forskningen om relationell pedagogik, utan dess egentliga ”konceptuella grund”.

Kommentar: Relationell pedagogik tar allt större plats inom högskolepedagogisk forskning, till den grad att man sedan några år tillbaka talar om en relationell vändning (eng. relational turn), vilket Corbin och hans kollegor påpekar i sin artikel. Perspektivet får också en allt större betydelse i undervisningspraktiken. Det var till exempel ett centralt tema i Rachel Forsyths och Mirjam Glessmers keynote Teaching for tomorrow: trust, agency and sustainability in higher education (se hela föredraget, längd 40:10 min) vid Stockholms universitets senaste lärarkonferens. Här presenterades relationell pedagogik som ett led i arbetet med hållbar utveckling – ett område som högskolelagen ålägger oss akademiker att främja i våra verksamheter. I det sammanhanget blir ett begrepp som erkännande särskilt viktigt. Hypotesen om erkännandets betydelse för hur väl återkoppling tas emot framstår också som intuitivt rimlig. Det räcker att tänka på hur en kommentar tas emot i en relation präglad av misstro. Det gäller inte bara pedagogiska relationer, utan vilken typ av relation som helst: till ett tonårsbarn, en förälder, en kollega eller en bekant. Men även om erkännandeteorin om återkoppling övertygar vore det intressant att pröva den empiriskt. Det skulle göra det möjligt att undersöka vilken betydelse erkännande faktiskt har i konkreta återkopplingssituationer, till exempel ur studenternas perspektiv. Leder det till en känsla av att bli respekterad? Eller av förhöjd motivation att agera på återkopplingen? Här lämnar artikeln oss lite grann i sticket, samtidigt som den ger läsaren utrymme att formulera egna hypoteser. En fråga som artikeln också väcker är vad som skulle hända om vi lärare började lägga större vikt vid erkännande i vår återkoppling. Skulle en sådan perspektivförskjutning påverka hur du själv ger återkoppling?

Text: Hugues Engel, Romanska och klassiska institutionen

Studien
Corbin, T., Tai, J., & Flenady, G. (2026). The pedagogical power of recognition in feedback. Teaching in Higher Education, 1–16.

Nyckelord: återkoppling, erkännande, relationell pedagogik, lärar- och studentrelation, AI i undervisning