Just när vi trodde att vissa examinationsformer var AI-immuna muterar AI

Med inbyggd kamera, mikrofon och teleprompter kan AI-glasögon både hämta information från omgivningen – till exempel en skriftlig instruktion eller en fråga från läraren – och visa svar i realtid på glasens insida. För den som interagerar med bäraren av AI-glasögon är det samtidigt svårt att avgöra om studenten använder AI eller inte. Problemet gäller inte bara AI-glasögon, utan också andra kroppsnära AI-enheter som ringar, öronsnäckor, örringar och klockor. Dessa AI-drivna kroppsnära föremål gör det allt svårare att avgöra vad som är studentens egen prestation och vad som är AI:s bidrag. De innebär därför särskilda utmaningar för examination av studenter.

Enligt tre australiensiska forskare, Thomas Corbin, Sue Sharpe och Phillip Dawson, kännetecknas dessa föremål av en ”dubbel transparens”, vilket de beskriver i en reflektionsartikel i Assessment & Evaluation in Higher Education. Dessa kroppsnära AI-enheter är transparenta både för studenten som använder dem och för den utomstående observatören – den examinerande läraren eller tentamensvakten. Denna dubbla transparens ifrågasätter föreställningen om att det skulle finnas examinationsformer som är immuna mot AI.

Ur användarens perspektiv smälter AI-glasögon och andra kroppsnära AI-enheter sömlöst in i det egna perceptionsfältet. Detta är det som forskarna bakom artikeln kallar ”fenomenologisk transparens”. AI:ns svar projiceras direkt på glasets insida eller viskas i användarens öra. För studenten uppstår därmed ingen tydlig gräns mellan information från omgivningen och den respons som genereras av AI. Detta innebär en avgörande kvalitativ förändring i användningen av AI. Studenten behöver inte längre växla uppmärksamheten mellan en skärm – på datorn eller mobiltelefonen – och den uppgift hen arbetar med. Informationen finns omedelbart tillgänglig, ovanpå de vanliga perceptionskanalerna. När AI integreras i användarens perception förändras relationen till tekniken på djupet. Gränsen mellan självständig och AI-förstärkt kognition suddas ut.

Dessa kroppsnära AI-enheter kan jämföras med den blindes käpp, som den franske filosofen Merleau-Ponty beskriver i sina skrifter. För en blind person blir käppen inte bara ett hjälpmedel utan en del av det perceptuella systemet: den fungerar som en förlängning av kroppen och gör det möjligt att erfara världen runt omkring. När användaren vant sig vid käppen blir den en integrerad del av perceptionen och försvinner nästan ur medvetandet. På samma sätt menar artikelns författare att AI-drivna kroppsnära enheter kan bli ”transparenta” för användaren.

Författarna menar att dessa nya kroppsnära enheter markerar början på en ny våg av AI-användning. Om AI tidigare användes punktvis – för att lösa specifika uppgifter, exempelvis skriva en hemtentamen – kan kroppsnära AI-enheter i stället bli en del av studenters vardag och användas rutinmässigt. På sikt kan de därför komma att bli en bestående del av användarnas kognition.

Men dessa diskreta AI-enheter är transparenta också ur den utomstående observatörens perspektiv. Det är vad artikelns författare kallar ”observationell transparens”. Till skillnad från den blindes käpp i Merleau-Pontys exempel, vars funktion är tydlig för observatören, går AI-glasögon ofta inte att skilja från vanliga glasögon. Det gör det betydligt svårare att kontrollera om studenter använder AI under examinationer.

De examinationsformer som hittills har uppfattats som AI-säkra har byggt på möjligheten att försäkra sig om att studenter inte använder AI, exempelvis genom att förbjuda mobiler eller datorer med tillgång till chattbottar. Salstentamina och muntliga examinationer har därför kunnat fungera eftersom det har gått att hålla AI utanför examinationssituationen. När AI flyttar från mobilen till utanpå kroppen blir det svårare att kontrollera om AI faktiskt används under examinationen eller inte. Problemet förstärks dessutom av att tekniken snabbt sprids. Forskarna bakom artikeln lyfter fram att Metas AI-utrustade Ray-Ban-glasögon redan hade sålts i över en miljon exemplar i maj 2024.

Hur ska universitet då agera? Författarna pekar på två möjliga vägar: förbud och kontroll. Samtidigt framstår båda som otillräckliga. Ett förbud mot AI riskerar att stanna vid ord när tekniken är nästintill omöjlig att upptäcka. Också kontrollen väcker nya dilemman. Hur ska en lärare eller tentamensvakt kunna kräva att en student tar av sig sina glasögon? Studenten kan dels vara beroende av dem för att se, dels kan det vara svårt att avgöra, och ännu svårare att bevisa, om glasögonen faktiskt är AI-utrustade.

Kommentar: Just när vi trodde att vi hade hittat examinationsformer som någorlunda skyddade oss mot risken för AI-assisterat fusk vid examination, dyker nästa tekniska språng upp. AI:s snabba utveckling får mig att tänka tillbaka på coronapandemin och farhågorna om att vaccin och flockimmunitet inte nödvändigtvis kunde ge skydd mot framtida virusmutationer. Lika lite som vi under pandemin kunde känna oss helt säkra, kan vi examinerande lärare vara det i takt med AI:s utveckling och olika mutationer. Idén att gränsen mellan mänsklig kognition och AI blir allt suddigare för tankarna till teorin om distribuerad kognition. I artikeln ”How a Cockpit Remembers Its Speeds” från 1995 beskrev forskaren Edwin Hutchins ett teoretiskt ramverk där individers kognition förstås som en del av ett bredare system bestående av ett nätverk av människor och tekniska hjälpmedel. Beslut om att justera flygplanets hastighet fattas till exempel inte av en enskild individ – piloten eller andrepiloten – utan växer fram i samspelet mellan piloterna, cockpitens instrument och andra hjälpmedel. Det distribuerade kognitionsperspektivet gör det möjligt att sätta frågan om examination i AI-tider i ett annat ljus. Vad utgör den relevanta analysenheten: det individuella sinnet, eller människan i samspel med olika externa hjälpmedel, såsom AI? Hur relevant är det att fortsätta försöka bedöma den individuella studentens kunskaper och färdigheter som om AI inte fanns? Är det i stället den AI-förstärkta studenten – studenten som arbetar tillsammans med AI – som vi behöver lära oss att bedöma? Mot bakgrund av de utmaningar som AI-glasögon och andra kroppsnära AI-enheter väcker blir det också intressant att återvända till debattartikeln i Dagens Nyheter ”Släpp AI-fusket fritt – och skrota examinationerna”, som väckte stor uppmärksamhet förra sommaren. Kan vi förhindra AI-fusk? Och om vi inte kan det, är avskaffade examinationer verkligen den enda möjliga vägen? Vilka alternativ har vi? Dessa frågor lär knappast bli mindre angelägna framöver.

Text: Hugues Engel, Romanska och klassiska institutionen

Artikeln
Corbin, T., Sharpe, S., & Dawson, P. (2026). On AI glasses and wearable AI in assessment. Assessment & Evaluation in Higher Education, 1–17.

Nyckelord: AI-glasögon, bärbar AI, AI-fusk, bedömning, AI-säkra examinationer