Docent Robert Ohlsson om hur svensk dagspress (SvD) skriver om neurovetenskap

Robert Ohlsson, lektor i pedagogik och docent vid Stockholms universitet med bakgrund som psykolog, har i sin artikel Understanding brain and mind: representations of neuroscience in Swedish mass media analyserat hur svensk dagspress (Svenska Dagbladet under ett år) berättar om neurovetenskap, och vad det kan få för konsekvenser för hur vi ser på det mänskliga psyket.

I den här intervjun med Robert får vi höra om vad han blev mest överraskad av i sitt material, vilka förenklingar han ser i mediernas rapportering och hur språket (särskilt metaforer) påverkar vår syn på hjärnan, vårt medvetande och vårt ansvar.

Vad var det mest överraskande du upptäckte när du analyserade hur medierna talar om hjärnan?

– Jag var förstås medveten om att det fanns mycket material i den dagstidning som jag valt att studera, men omfattningen av texter som på olika sätt kommenterade de frågor som jag var intresserad av förvånade mig. Det är uppenbart att det finns ett stort intresse och en stor upptagenhet vid frågor som gäller hjärnan och den neurovetenskapliga forskningen.

Vilka typiska förenklingar eller missförstånd om hjärnforskning ser du i nyhetsrapporteringen?

– I artikeln berör jag två inslag i hur neurovetenskaplig forskning rapporteras som kan sägas var problematisk. En form av förenklingar är ganska väntade och handlar om den omformulering som måste ske när kunskap från ett vetenskapligt fält ska populariseras och formuleras av journalister på ett sätt som gör den tillgänglig för en bredare allmänhet. Här finns det risk för att en form av missvisande förenklingar uppstår när påståenden och kunskapsanspråk formuleras på ett sätt som kan skilja sig från hur forskarna själva ser på vad de kan uttala sig om. Jag tänker till exempel på hur man i artiklar ofta formulerar sig i termer av vi nu har fått förklaringar till olika saker eller ovedersägliga belägg för en eller annan ståndpunkt i frågor som vi ställer oss i det vardagliga livet. Inte minst förekommer det påståenden om hur pedagogiska frågor om hur undervisning bör utformas skulle vara definitivt avgjorda mot bakgrund av olika neurovetenskapliga fynd.

– I artikeln fokuserar jag särskilt på metaforiska beskrivningar och hur talet om hjärnan kan förstås som en metonymi för att tala om abstrakta psykiska fenomen. Ett sådant språkbruk menar jag också kan leda till en risk för att det sker en sammanblandning mellan sådant som vad tänkande och känslor är och de kroppsliga processer som äger rum i nervsystemet. Även om det som äger rum i hjärnan i form av biokemiska processer är nödvändigt för att vi ska ha ett medvetande, tankar och känslor är det inte medvetandet eller dessa tankar och känslor i sig som studeras med biomedicinska metoder.

Hur påverkar språket – till exempel metaforer om hjärnan som en dator – hur vi tänker kring oss själva och vårt medvetande?

– Det finns anledning att tro att det språkliga, inklusive metaforiska uttryck, har konsekvenser för hur vi förstår och förhåller oss till konkreta frågor i våra liv. Om hjärnan likställs med en dator kan till exempel vissa förhållningssätt i undervisning framstå som rimliga, medan andra blir mindre relevanta. Man kan tänka sig att olika beskrivningar av hjärnan kan få konsekvenser inom många områden, som till exempel uppfostran och hälsa. Metaforer öppnar upp för förståelse – de låter oss tänka om det abstrakta och svårfångade – men de kan också leda till felaktiga slutsatser. Om hjärnan liknas vid en dator bör man vara medveten om att det är en metafor som kan fånga vissa aspekter av dess fungerande men som inte lämpar sig särskilt väl för att förstå varken hjärnans natur eller människans tänkande i allmänhet.

Tror du att den ökade populariteten för neurovetenskap har förändrat vår syn på ansvar och fri vilja?

– Av de analyserade texterna att döma har det i alla fall uppstått nya frågor som man behöver förhålla sig till. Det jag i artikeln beskriver som en ”dubbel subjektivitet” är en konsekvens av hur man i flera av de texter som jag analyserat tillskriver hjärnan förmågor som att tänka, uppleva och eftersträva olika saker. I sådana beskrivningar sker det en slags dubblering av personen; dels har vi vår egen vilja, våra egna tankar och våra egna målsättningar, men utöver dessa skulle alltså våra hjärnor ha ett eget psykiskt liv som påverkar oss på ett fundamentalt sätt. Den dubbelhet som dessa beskrivningar formulerar gör att frågor som handlar om vår fria vilja och ansvaret för våra handlingar blir mer problematiska.