Hur har svenskan låtit de senaste 500 åren?

Text

Tillbaka till nyhetssidan: Å vilken fest!, när språkforskare firade svenska språket 500 år <<

1500-tal: Men störst av allt är kärleken

Henrik Williams läste upp valda delar av ”Kärlekens lov” ur 1 Korinthierbrevets 13 kapitel*, hur det kan ha låtit på 1500-talssvenska, med kapitlets klassiska slutord:

Men nw bliffuer troon / hoppit / kärleken / thenna try / men störst j bland them är kärleken

Jonatan Pettersson förtydligande att vi kunde höra att kärlek uttalades med /k/ och inte tj-ljud även i början av ordet, och att det skulle vara tjocka l (L) med så kallad retroflex flapp, att ett och annat ord har fallit ur bruk, som skalkas, eller att ord har bytt betydelse – när sa du senast att du skulle “förföra ett berg” till exempel?
– Och ändå kan vi läsa det mesta och förstå, som vore det något av våra grannspråk två. Notera även bokstaven å!

1500-tal: En hora och slamsäck

Stefan Norrthon visste att berätta att på Stockholms gator kunde tongångarna vara mindre kärleksfulla, som i ett rättegångsprotokoll från 13 augusti 1597** uppläst av Jonatan Pettersson (här inledningen):

Kom för rättenn hustrw Charine Marcus Benchtsons, och klagede til Nils skinnere, at hann hade skält henne för eenn hora och slamsäck

Man sa fortfarande hårt /k/ istället för sj-ljud, som i skinnare och skälm.
– Och vill man förolämpa någon kan man dra till med slamsäck!

1600-tal: Agneta Horns memoarer

Karin Milles gestaltade adelsdamen Agneta Horn, som växte upp med en styvmor som hon inte drog jämnt med och som försökte få Agneta att säga "ja" till kammarherre Erik Sparre. I sina memoarer*** i mitten av 1600-talet ger fältmarskalkens dotter Agneta svar på tal, bl.a. med orden:

Så war thet inte nog af theta larmet för mig, vtan at gudh skule sända mig ändå en störe plåga, heler hwem thet war, som sände mig then elaka erick spare på halsen, kan iag intet weta

De tjocka l:en sägs ha försvunnit i de högsta samhällsklasserna men består än i dag i dialekter, berättade Jonatan Pettersson. Agneta Horn följde också den så kallade BIFF-regeln – att bisatser har inte före det finita verbet.
– En ordföljdsregel i modern svenska som stökar till det för många som ska lära sig språket.

1700-tal: Carl Michael Bellmans Epistel nr 59

Stefan Norrthon ilade tillsammans med publiken vidare till år 1770, och till krogen Lokatten som låg nere vid Stadsgården på Södermalm. Här möttes sjömän från när och fjärran, och i ett mellansnack i Carl Michael Bellmans Epistel nr 59*** hör vi hur den mångspråkiga staden klingade, genom Peter Linds röst (här slutklämmen):

Jebiona mat. Hej blås i Trumpeterna. God dam you! How do you do? Machen sie mir kein Schpasen nicht. Palla vinno ja olta tånnä. Hurra! blås i Trumpeterna.

Stefan Norrthon konstaterade:
– Ett sådant fyrverkeri av språk på Stockholms krogar, det är ungefär som idag. Från alla dessa språk har svenskan insupit nya ord: från danskan, mest från tyskan, och under 1700-talet särskilt från franskan.

1800-tal: Svenskans stavning stabiliseras

Svenskans stavning stabiliseras på 1800-talet, men debattens vågor går höga om detta ämne. Jonatan Petterson berättade att i det ortografiska rikstumultet***** stod språkstriden om Gustav Leopolds stavningsavhandling från 1801, som lade grunden för den officiella stavningen av svenskan, inte minst vad gäller just de franska lånorden.

Inte mycket skiljer Carl Jonas Love Almqvists skrivna språk från dagens svenska, som här ur Det går an (1839):

Han sade ändå intet. Men i hela utrycket af hans ansigte låg detta svar: Det går an!

– Dialekterna är i högform vid denna tid och språkvetarna älskar dem, beskriver dem och nedtecknar dem, berättade Jonatan Pettersson.

I folkskolan lär man dock ut ett läsuttal, ett uttal som ska ligga så nära skriften som möjligt och detta ideal får många att åter börja säga till exempel resor och flickor, trots att de flesta sa reser och flicker. Men dem ändras inte. Man sa dom då, och vi säger dom nu, men man skrev dem och vi skriver ännu dem.

Så var kvällens ciseroner framme vid vårt eget tidevarv, det vi brukar kalla "nusvenskan" – men när började detta nu? Var det 1879 med det moderna genombrottet och August Strindbergs Röda rummet, eller vid vår senaste stora stavningsreform 1906, då vi slutade stava stafva med fv och hvad med hv?

Ett annat förslag är 1945 när de plurala verbformerna tog avgörande kliv ut ur den officiella skrivna svenskan: De blevo blev nu ett nostalgiskt språkminne blott. Engelskan blir största långivande språk, och barnens språk hörs på ett nytt sätt i böcker av Astrid Lindgren, Tove Jansson, Lennart Hellsing och många andra!

Jonatan Pettersson och Stefan Norrthon avslutade – till publikens jubel – med ett:
– Det spelar kanske inte så stor roll vilket år vi väljer för nusvenskans början, men frågan är: Lever vi i samma språkliga nu som då?
– Sedan åtminstone 1967 säger vi ju du. Eller vad säger du, kära du, nu?

Eller vad säger du, kära du, nu?

Jonatan Pettersson, docent, Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet
Stefan Norrthon, universitetslektor, Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet
Henrik Williams, professor emeritus i runologi, tidigare i nordiska språk, Uppsala universitet
Karin Milles, professor, Södertörns högskola
Peter Lind, adjunkt, Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet