Det var med viss förvirring som Christina Florin tog emot beskedet att hon tilldelats Stora Historiepriset 2023.
– Det var en dam från Sörmlands museum som ringde och upp och pratade om att jag skulle komma till Nyköping och museet och då skulle jag få ett pris, berättar Christina. När samtalet var avslutat tänkte jag ”vad sa hon egentligen?” Jag trodde först att jag skulle komma dit och föreläsa om rösträttsrörelsen, så det var inte förrän efter en lång stund som jag förstod att det var jag som skulle få priset.
– Men desto roligare var ju det!

Christina Florin, professor emerita i historia, särskilt kvinnohistoria. Foto: privat.

Christina har sammanställt en lista över de vetenskapliga arbeten hon gjort genom åren, tretton böcker har hon skrivit och medverkat i, och närmare femtio artiklar.  I samband med sin 70-årsdag fick hon också en vänbok skriven till sig; Att göra historia. Vänbok till Christina Florin (red. Maria Sjöberg och Yvonne Svanström). Men att Christina Florin skulle bli professor i historia var inte självklart, och det var inte förrän barnen flyttade hemifrån som hon sökte forskarutbildningen.
– När jag inte längre hade försörjningsplikt för några barn tänkte jag att ’nu ska jag få göra vad jag vill!’ Först hade hon planer på att studera litteraturhistoria men sen valde Christina historia.
– Och det har jag aldrig ångrat.

Christina hade jobbat som lärare i både grundskolan och på gymnasiet i många år och på just den gymnasieskolan i Umeå där hon arbetade var historieämnet väldigt framgångsrikt.
– Jag hade många kolleger som var mycket intresserade av sitt ämne, vilket var väldigt stimulerande. Universitetet låg precis i backen upp från skolan där hon jobbade och på studiedagar kom ofta universitetslärare till skolan och höll föredrag. Ett par av historikerna från Umeå universitet kände hon personligen, men särskilt många kvinnliga förebilder fanns inte.
– Inte ens på åttiotalet var det särskilt många kvinnor inom akademien, säger Christina.

De kvinnliga historiker som inspirerade henne var bland andra Eva Österberg i Lund och Kerstin Strömberg Back vid Historiska institutionen i Umeå.
– Kerstin var väldigt betydelsefull för alla kvinnliga studenter, säger Christina. Och i Stockholm fanns Birgit Persson som introducerade kurser i kvinnohistoria här på min nuvarande institution.

Forskningens upptäckarglädje och den ständigt närvarande skolan

Christina Florin disputerade 1987 på avhandlingen Kampen om katedern: feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860-1906. Ämnet för avhandlingen valdes delvis utifrån hennes beundran för en yrkeskår hon haft mycket kontakt med.

Christina Florin under folkskoletiden. Foto:privat.

– I min by, Avaheden i Norrbotten, var lärarinnorna de ”socialt finaste” som fanns, säger Christina och berättar att hon liksom var ”fixerad vid skola”.
– Först så lekte jag skola, och sen gick jag i skola i många herrans år, sen var jag lärare länge och så när jag fick möjlighet att forska så valde jag att forska om skola. Så skolan har varit ständigt närvarande, ända från de första stapplande åren när jag var en liten flicka. Min senaste egna bok Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse (Atlas, 2006), handlade visserligen inte om skola, men det visade sig att många lärarinnor var rösträttsförkämpar, så jag kom liksom inte undan dem denna gång heller, säger Christina.

Det är så mycket gnetarbete att det måste vara lustfyllt! Och man måste känna att ’det här vill jag veta’.

Om det är något råd som Christina vill ge till studenter som går och bär på forskardrömmar så är det att välja ett ämne som man verkligen tycker är spännande och roligt.
– Det är så mycket gnetarbete att det måste vara lustfyllt! Och man måste känna att ’det här vill jag veta’. Men man måste ha lite tur också. Ibland kan det ju visa sig, när man hållit på ett halvår, att källmaterialet man arbetat med inte säger ett skvatt mer än vad vi redan visste.
– Jag tror, fast jag vet inte säkert, att många av de historiestudier som strandat har gjort det för att man inte kunnat få ut det man trodde av källmaterialet, säger Christina.

Det hon tycker är det allra roligaste med historieforskning är upptäckarglädjen. När man hittar de rätta arkiven och känner att man har ett material man kan göra vetenskap av och känner att ’det här kan jag systematisera och använda som berättande’.
– När man upptäcker att det finns spännande och intressanta människor bakom alla gamla papper!

Att samarbeta med andra forskare är också något Christina uppskattar mycket.
– Det är roligt att vara två eller fler som kan bolla idéer med varandra, då känner man sig mindre ensam. Ett samarbetsprojekt som ligger Christina lite extra varmt om hjärtat blev boken Där de härliga lagrarna gro-: kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1914, som hon skrev tillsammans med Ulla Johansson, pedagogforskare i Umeå,  i början på 1990-talet.
–Till den studien sökte vi pengar från Riksbankens Jubileumsfond och fick beviljat stöd. Det var lite lättare då, satte man ihop en hygglig ansökan så fick man pengar, det är inte lika lätt idag, säger Christina. Samarbetet med Ulla hör nog till det roligaste i mitt forskarliv. Ibland tjöt vi av skratt åt alla galenskaper vi hittade i skolarkiven.

Christina Florin som nydisputerad 1987. Foto: privat.

Historia i förändring

Mycket av hantverket kring historieforskningen har förändrats sedan Christina Florin disputerade i slutet av 1980-talet. Både arkivmaterial och tidigare forskning har digitaliserats och finns mer lättillgängligt på internet, och själva skrivprocessen sker också digitalt. Christina menar att det på många sätt blivit enklare, bara en sån sak som att göra snygga tabeller har exempelvis blivit lättare, och framförallt är det lättare att göra säkra tabeller. Sin egen avhandling Kampen om katedern skrev hon delvis på en gammal utrangerad skrivmaskin.
– Vi hade tillgång till en gemensam dator på institutionen, och jag tror att själva slutmanuset är skrivet på den. Och att jag i förordet tackar för att jag fått använda institutionens dator för att färdigställa avhandlingen. Allt var inte bättre förr.

Historieforskningens hantverk har förändrats. I förordet till sin avhandling från 1987 tackar Christina Florin för att att hon fått använda institutionens dator och skrivare. Foto: Sofia Ekelund, SU.

Även forskningsämnet historia har förändrats över tid, menar Christina.
– Man kan se hur historieämnet är beroende av ett slags modevågor. Vissa perioder är arbetarklassen intressant, sen har kvinnorna kommit i centrum och lyfts fram som aktörer, så intresset för vilken historia man ägnar sig åt är väldigt tidsbundet, säger hon.

För att vi ska förstå vår plats i samhället och i livet så måste vi förstå att det som är nu och här, det bygger på det som har varit.

Christinas egen forskning är starkt kopplad till kvinnornas historia och hon nämner att hennes professur är just ”särskilt i kvinnohistoria”, och hon tillägger att hon varit väldigt noga med att det ska stå ”kvinnohistoria” i titeln och inte genushistoria.
– Inom historia är det så tydligt att det funnits en manlig dominans, och därför är det viktigt att man inte skyler över det med några nya ord. Kvinnor och män har haft olika möjligheter och skyldigheter och historieämnet är väldigt bra på att visa den maktrelation som funnits dem emellan – och att den fortfarande finns! Och att den relationen fortfarande finns bygger ju på att den funnits. Christina menar att det bland annat är just det här sambandet mellan könen som ämnet historia handlar om, ofta i samklang med andra maktrelationer som klass, utbildning och status. Och så – inte minst viktigt - de enskilda människornas handlingar.

– För att vi ska förstå vår plats i samhället och i livet så måste vi förstå att det som är nu och här, det bygger på det som har varit. Hur samhället är och har varit organiserat, och hur makten och resurserna fördelats, är viktig kunskap för att vi ska förstå var vi själva befinner oss. Historia är identitetsskapande menar Christina, och därför är historieforskningen så viktig.

Den 20 september är det dags för Christina Florin att ta emot Stora Historiepriset vid prisceremonin på Sörmlands museum. Priset som delats ut årligen sedan 1994 är Sveriges största historiepris med en prissumma om 100 000 kr till den mottagare som juryn utsett. På frågan om hon tänkt på vad hon ska göra för pengarna svarar Christina att hon bl a ska åka på olika arkivresor. – Och så ska jag köpa en ny skrivare! Den jag har nu fick jag ta med mig från universitetet när jag flyttade från Umeå år 1997, och den var utrangerad redan då, skrattar hon.

Här kan du läsa mer om Stora Historiepriset 2023 på Sörmlands museum

Här hittar du ett urval av Christina Florins publikationer