Elsa Szatek. Foto: Privat.

Vad handlar din avhandling i huvudsak om?

– Min studie handlar om en communityteater-grupp med unga tjejer som genom drama och teater utforskar och gestaltar sin vardag. Jag har följt gruppen och undersökt hur de hanterar olika maktstrukturer och normer, samtidigt som de skapar scenkonst av sina vardagsupplevelser.

– I min studie tittar jag också närmare på det konstnärliga och pedagogiska ledarskapet, och de utmaningar gruppen hanterar när deltagarnas vardag bli ett konstnärligt uttryck.

Hur kom det sig att du valde att fokusera just på detta ämne?

– Min egen erfarenhet av att delta och leda processer där det vardagligt erfarna ska bli en konstnärlig gestaltning, tycker jag har varit komplext och svårnavigerat. Det är mycket som ställs på sin spets i den här typen av arbete, och det ville jag fördjupa mig i och undersöka vidare.

– Communityteater kännetecknas av att process och konstnärlig produkt ska väga lika tungt. Sociala, konstnärliga och politiska ambitioner ska tillsammans bli en dynamisk hybrid, där det kan uppstå negativa spänningar som är svårhanterliga.

– Det ställs höga krav på både deltagare och ledare som ska åstadkomma en sådan här produktion. Det ska resultera i en konstnärlig föreställning som kan engagera en publik, samtidigt som deltagarna ska må bra och kunna samarbeta. Det är viktiga och intressanta frågor som jag ville lära mig mer om.

Var det något i dina resultat som förvånade dig?

– Jag blev förvånad över hur motsägelsefullt arbetet kunde vara när gruppen skulle iscensätta sin vardag. Å ena sidan ska processen vara öppen och lekfull för att skapa ett klimat där alla känner att de vill och kan bidra. Samtidigt behöver det också finnas en konstnärlig stringens, disciplin och tydligt ledarskap som kan ta tuffa beslut.

– Mina resultat visar att communityteater både öppnar upp för medbestämmande och kreativitet, samtidigt som samma process riskerar att utesluta och begränsa deltagare. Det tycker jag är problematiskt. Jag kan känna igen detta från liknande konstnärliga processer, men jag har inte fått denna dubbelhet beskriven i tidigare forskning.

– Jag blev också förvånad över hur mycket lokala maktstrukturer påverkade processen. Ledarnas lokalkännedom visade sig vara minst lika viktig som att behärska teaterhantverket och det pedagogiska ledarskapet. Det visade sig bland annat vid rollbesättningen, eftersom föreställningens tema kom att fokusera så mycket på lokala maktstrukturer. Då blev det inte etiskt försvarbart att låta ”unga tjejer” ha en för stor roll på scen. Det här har också väckt frågor hos mig om teaterns roll och möjligheter att vara en samhällsaktör.

Vad hoppas du att din avhandling kan bidra till?

– Jag hoppas att min avhandling ska bidra till att skapa diskussion om hur konsten som funktion kan uppmuntra till demokrati och samhällsinflytande. Jag hoppas också att den ska öppna upp tankar om vad konstnärlig kvalitet är – och kan vara – i sammanhang där de som äger berättelsen är de som står på scenen, trots att de inte är professionella eller utbildade skådespelare.

Vad har du för planer själv framöver? Och har din avhandling påverkat dig i någon riktning?

– Först och främst ska jag sätta mig på ett fjäll och andas. Jag vill smälta all den nya kunskap jag fått, och ta det lugnt ett tag efter en hektisk tid.

– Sedan… vill jag forska vidare på frågor om ”hur konsten kan bli en samhällsaktör” – som min avhandling väckt många frågor kring. Jag kommer också att träffa flera teatergrupper i Sverige som arbetar på liknande sätt som den grupp jag följt. Jag vill undersöka deras arbetssätt närmare och ta reda på vad som inspirerar dem.

Ladda ner Elsas avhandling

"Vi vill bli hörda!" - en studie om communityteater med unga tjejer och platsen som aktör