Geologiska institut(ioner) har under sex olika namn funnits i Stockholm sedan 1881. Efter en inledande 28-årig historia (1881–1909) som ett institut, följde 54 år (1909–1963) med två institut(ioner), som åter blev en institution 1963. Den nuvarande enade institutionen firar därför 50-årsjubileum under 2013. De två senaste ändringarna av institutionsnamnet skedde 1989 och 2010.

Nedanstående sammanställning visar att geologiämnets benämningar och inriktningar vid Stockholms högskola och Stockholms universitet främst har förändrats i takt med tillträdet av nya ämnesansvariga professorer. Ett markant exempel är avknoppningen av  kvartärgeologin 1954. Från och med 1984 finns tre stadigvarande forskarutbildningar, som dock ändrat inriktning eller benämning under de olika ämnesansvariga professorerna.

Stockholms högskola bildades 1878. Den första professuren var i matematik. Waldemar Christofer Brögger var en norsk geolog som vid 29 års ålder kallades till högskolans andra professur 1881, i ämnet Geologi och mineralogi. Hans uppdrag innebar även att grunda Geologisk-mineralogiska institutet.

Ämnet och institutet har ofta angetts i omvänd ordning: Mineralogi och geologi för ämnet, samt Mineralogisk-geologiska institutet. Brögger själv använde ibland Stockholms Högskolas Mineralogiska Institut i sitt brevhuvud. Högskolans matrikel är dock tydlig vad gäller såväl ämnet som institutets namn: "Brøgger, Waldemar Christofer [...] professor i geologi och mineralogi vid Stockholms högskola samt led. av dess sjumannanämnd 1881−97 [−90]; grundade det geologisk-mineralogiska inst. vid högskolan hösten 1881."

I en skrift om biologisk-geovetenskaplig forskning vid Stockholms universitet från 1972 skrev Ivar Hessland bl. a. följande om Brögger: "Av intet skapade han i Stockholm på kort tid ett fritt och nyorienterat utbildnings- och forskningsinstitut, till vilket unga geologer från hela Norden samlades. Bland dessa återfinns många av de klassiska namnen i nordisk geologi." Frans Erik Wickman såg samma sak och uttryckte Bröggers nio år i Stockholm som "A seminal period of Nordic geology" (Bulletin of the Geological Society of Finland, v. 58, 1986).

Waldemar Christofer Brögger stannade i Stockholm till 1890, då han kallades till en professur vid universitetet i Kristiana (Oslo). Hans längtan till Norge var påtaglig 1890: "Her vil jag nemlig ikke i længden holde ud at være; jeg længes hjem." Långt senare, i ett brev till Percy Quensel 1934, skrev han: "Jeg tenker altid tillbake til mine Stockholms-år, som mine lykkeligeste år." (Geir Hestmark: "Vitenskap og nasjon, Waldemar Christopher Brøgger 1851–1905", Aschehoug, 1999).

Professuren var obesatt av ekonomiska skäl under 1890-talets första hälft. Den geologiska disciplinen upprätthölls av Arvid G. Högbom som t. f. lärare 1891–1896, det sista året som ordinarie professor. Han flyttade dock till Uppsala 1896, där han hade en professur fram till 1922. Arvid G. Högbom efterträddes av Gerard De Geer, som var professor 1897–1924 och Stockholm högskolas rektor 1902–1910. Två av de fem stora föreläsningssalarna i Geovetenskapens hus är uppkallade efter Högbom och De Geer.

Ämnet Geologi och mineralogi var odelat fram till 1909. Helge Bäckström hade utnämnts till professor i Mineralogi och petrografi under 1908. Han blev därför förste företrädare i samma ämne vid institutionsdelningen 1909. Institutet delades upp efter 28 år, med 1909 års bildning av Geologiska institutet och Mineralogiska institutet.

Vid institutionsdelningen 1909 valde Gerard De Geer att bilda ämnet Geologi. Han efterträddes i sin tur av Johan Gunnar Andersson ("Kina-Gunnar") en kort period (1925–1926), innan Lennart von Post tog vid med början 1929 fram till sin död i januari 1951. Gerard De Geers och Lennart von Posts sammanlagda verksamhet över drygt ett halvt sekel (1897–1951) gjorde att Geologiska institutet i stort sett renodlades till en kvartärgeologisk institution, även om professuren och ämnet var Geologi.

Benämningen ändrades till Allmän och historisk geologi i och med att Lennart von Posts efterträdare, Ivar Hessland, tillträdde professuren 1953. Kvartärgeologin ingick då fortfarande i ämnet. Hessland utverkade redan 1954 att kvartärgeologin fick ett eget ämne med inriktning mot tillämpad Kvartärgeologi, med egna lokaler. Carl-Gösta Wenner blev förste företrädare för kvartärgeologin.

Ivar Hessland drev Allmän och historisk geologi mot maringeologisk forskning, särskilt inom delområdena marin mikropaleontologi och biostratigrafi, marin geofysik och litostratigrafi, samt marin sedimentologi och sedimentgeokemi. Områden som fortfarande utgör vitala inslag i den nuvarande institutionens vetenskapliga profil.

Allmän och historisk geologi fick en ny inriktning mot Nordeuropas kontinentala berggrundsgeologi och impaktstrukturer när Maurits Lindström tillträdde professuren 1984. Ämnet vändes åter mot maringeologi då Jan Backman fick professuren 1997, med intressen i djuphavsborrningar och oceanhistoria (paleo-oceanografi). År 2010 ändrades ämnesbenämningen till just Maringeologi. Jan Backman torde vara den siste innehavaren av denna professur som går att följa i rak linje tillbaka till Waldemar Christofer Brögger, Stockholm högskolas andre professor.

Från och med 2007 breddades ämnet till att omfatta även sötvattenmiljöer, i och med att kvartärgeologen Barbara Wohlfarth anslöt till institutionen.

Mineralogi och petrografi frodades under ledning av Helge Bäckström (1909–1914), Percy Quensel (1914–1948) samt Sven Gavelin (1949–1974). Sven Gavelin var en pionjär inom malmgeologi. Som kuriosa kan nämnas att Helge Bäckström porträtterades av målaren Edvard Munch 1894. I samband med omvandlingen från Stockholms högskola till det statliga Stockholms universitet 1960, gjordes en mindre förändring av namnet till Mineralogi och petrologi (tidigare petrografi), samtidigt som de två instituten namnändrades till Geologiska institutionen och Mineralogiska institutionen. Tre år senare (1963) förenades de två institutionerna igen. Namnet för den återförenade institutionen blev Geologiska institutionen.

I samband med att Frans Erik Wickman erhöll professuren 1974 efter Sven Gavelin ändrades namnet på ämnet till Mineralogi, petrologi och geokemi. Under sin relativt korta professorsperiod (1974–1980) var Frans Erik Wickman även Kungliga Vetenskapsakademiens preses under åren 1976–1979. Kurt Boström efterträdde Frans Erik Wickman 1981. Kurt Boström, som tidigt hade använt geokemisk metodik för uppmärksammade bidrag till geologins paradigmskifte (plattektoniken), ansåg att mineralogin var väl företrädd vid Naturhistoriska Riksmuseet och ändrade 1989 därför inriktning av ämnet till Geokemi och petrologi. Vid den tidpunkten representerade två av institutionens tre forskarutbildningsämnen geokemins område. Detta föranledde företrädarna för geokemin, Kurt Boström och Rolf Hallberg, att genomdriva en ändring av institutionsnamnet från Geologiska institutionen till Institutionen för geologi och geokemi.

Kurt Boströms f. d. student Johan Ingri erhöll professuren 1998. Efter två år i Stockholm valde Johan Ingri att återvända till Luleå. Både Kurt Boström och Johan Ingri hade sina främsta intressen i lågtemperaturgeokemins ("exogen geokemi") område. En ung skotte, Alasdair Skelton, fick professuren år 2000 efter Johan Ingri. Alasdair Skeltons intresse för mineralogi, petrologi och tektonik medförde att ämnet ändrade inriktning mot klassisk geologi. År 2005 genomfördes därför en ombenämning från Geokemi och petrologi till Geologi. Ett ämne som tidigare funnits vid institutionen mellan 1909 och 1951, men då med ett helt annat nedslag i geologins mycket breda ämnesspektrum.

Ivar Hesslands insikt om den marina sedimentologins och sedimentgeokemins betydelse inom geologin gav utrymme för hans f. d. student Rolf Hallberg att utveckla delområdet. Rolf Hallberg blev därmed professor 1984 i ett nyskapat ämne, Mikrobiell geokemi. I samband med institutionsnamnförändringen 1989 ändrade Rolf Hallberg namnet på ämnet till Biogeokemi. Patrick Crill, från universitetet i New Hampshire, efterträdde Rolf Hallberg 2003. Patrick Crills intressen fokuserar på spårgasers (metan, koldioxid, kväve, väte) utbyte mellan atmosfär och biosfär, organisk geokemi och geomikrobiologi. År 2005 valde han att bredda ämnesbenämningen från Biogeokemi till Geokemi.

Med de ändringar av ämnesnamnen som skedde 2005 blev det tydligt att två av institutionens tre ämnen fanns direkt angivna i institutionsnamnet: Geologi och geokemi. Institutionens tredje forskarutbildningsämne saknade representation i institutionsnamnet. Detta föranledde en ändring (2010) av institutionsnamnet till Institutionen för geologiska vetenskaper.

Professorsreformen som trädde i kraft 1 januari 1999 innebar att tillsvidareanställda lektorer med professorskompetens skall anställas som professorer. Under 2000-talets första decennium lyckades sex av institutionens lektorer bli befordrade till professorer: Nils Holm (2000) i Marin sedimentgeokemi, Peter Torssander (2001) i Isotopgeokemi, Martin Jakobsson (2009) i Marin geologi och geofysik, Carl-Magnus Mörth (2010) i Miljögeokemi, Sandra Piazolo (2010) i Strukturgeologi och tektonik, Victoria Pease (2010) i Tektonik och magmatism, Helen Coxall i marin mikropaleontologi (2022), Agatha de Boer i fysisk paleoceanografi (2023) och Matt O'Regan i marin geologi (2023).

Var och en av ovan nämnda personers verksamheter vid Stockholms högskola och Stockholms universitet har under drygt ett och ett kvarts sekel givit tydliga bidrag till geologins utveckling i såväl Sverige som internationellt. Några tar en plats bland giganterna inom geologin.

Ovanstående text gör inte anspråk på att vara fullständig. Avsikten har snarare varit att ge en översiktlig beskrivning av institutionens historia från 1881 och fram till idag genom dess olika institut(ioner), ämnen och ämnesansvariga professorer. En någorlunda sammanhållen bild av institutionens brokiga förflutna förefaller viktig inte minst mot bakgrund av senare års starka internationalisering; 1999 hade 12 % av lärarna/forskarna utländsk bakgrund, 2012 är siffran 61 %. Stort tack till Teresa Matus och Helen Gerhardsson vid Stockholms universitets centralarkiv för hjälpen med att hitta äldre handlingar. Stort tack också till Inês Jakobsson för formgivning av institutionshistoriken som ett "utvecklingsträd". Martin Jakobsson, Carl-Magnus Mörth och Alasdair Skelton läste och kommenterade olika versioner av texten.

Stockholm i september 2012
Jan Backman