Socialstyrelsens definition av hemlöshet är en person som sover ute eller i trappuppgångar, bilar, tält och liknande – men inkluderar även dem som övernattar på härbärge eller i jourboende, skyddade boenden eller motsvarande. Foto: Roger Arnefalk / Mostphotos

Rätten till bostad en mänsklig rättighet som kommer till uttryck i såväl den svenska grundlagen som i internationella konventioner som Sverige har tillträtt. Ändå framgår av tidigare studier och statistik att hemlöshet och otrygga boendesituationer är ett problem för många i Sverige. 

Enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning så uppskattades att cirka 33 000 personer levde i olika hemlöshetssituationer år 2017. Drygt en tredjedel av dessa var föräldrar till barn under 18 år – en grupp i samhället som kommit att bli allt mer utsatt, när Sverige nu står inför det svåraste ekonomiska läget sedan 90-talet.

Så hur kan det komma sig att rätten till bostad är en mänsklig rättighet samtidigt som människor lever i hemlöshet? Denna paradox studerar Tim Holappa, juris doktor i offentlig rätt, i sin avhandling ”Rätten till bostad i det sociala skyddsnätet”, som han med framgång försvarade vid Stockholms universitet fredagen den 15:e september 2023.

Sökt rättsliga motsägelser

Holappa analyserar det allmännas rättsliga ansvar med utgångspunkt i såväl internationell som nationell rätt. Han konstaterar att enligt internationell rätt så har Sverige ett ansvar att erkänna och förverkliga rätten till bostad för alla, då det bland annat står skrivet i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt den europeiska sociala stadgan.

Enligt svensk lag så är dock rätten till bostad inte uttryckt som en juridiskt utkrävbar rättighet, så som till exempel rätten till liv och frihet är. Istället är det ett mer komplext system med mål, lagar och offentliga åtgärder (”det sociala skyddsnätet”) som tillsammans strävar efter att uppfylla denna rättighet. Hit hör till exempel hjälp från socialtjänst, kommuner och lagar kring skäliga hyror.

Syftet med avhandlingen har således varit att på djupet granska det allmännas rättsliga ansvar att förverkliga rätten till bostad för människor i Sverige som inte själva har möjlighet att ordna en bostad. Detta med avsikten att kunna avslöja eventuella rättsliga motsägelser, oklarheter eller andra brister som kan leda till en risk för att rätten till bostad faktiskt inte förverkligas för alla – trots att så borde vara fallet.

Bostad är ingen garanti

Den övergripande slutsatsen som Holappa drar av sin avhandling är att dagens rättsliga reglering inte garanterar att alla människors rätt till bostad förverkligas. Mer ingående beskrivs att det finns ett tydligt behov av att stärka det rättsliga skyddet för rätten till bostad i Sverige om det sociala skyddsnätet ska kunna förverkliga allas rätt till bostad, så som staten är skyldig till enligt internationell rätt.

Jur.dr. Tim Holappa

I sammanhanget lyfter Holappa även problemet med att det stöd som personer som inte själva kan skaffa bostad erbjuds syftar till att ge akut hjälp och skydd, istället för att ge en långsiktig bostadslösning. Ofta är stöd i form av en bostad också tidsbegränsat och föremål för omfattande krav, till exempel att individen samtidigt måste försöka skaffa bostad på egen hand. Detta är problematiskt – inte minst för de som står längst ifrån att ha en god, trygg och långsiktig bostad idag.

Avhandlingens slutsatser pekar därmed på behovet av förändringar i lagstiftningen och ett mer sammanhängande tillvägagångssätt från alla inblandade aktörer om rätten till bostad ska kunna förverkligas för alla. Dessa problem som avhandlingen identifierar menar Holappa är viktiga att adressera för att säkerställa en mer rättvis och inkluderande bostadspolitik i Sverige, där rätten till bostad verkligen ses som den grundläggande mänskliga rättighet som den är.

Läs avhandlingen i fulltext

Kontaktuppgifter till Tim Holappa
 

Text: Natalie Oliwsson