Stockholms universitet

Engångsbindan som revolutionerade kvinnors liv

Vad är egentligen en engångsbinda? En byxkjol? Eller en cykel? För historikern Karin Carlsson är det föremål som berättar historien om hur kvinnor steg för steg fått ökat rörelseutrymme, rättigheter och större makt över sin egen vardag. Hennes bok”Kvinnosaker” handlar om femtio föremål från sekelskiftet 1900 fram till i dag, som har förändrat kvinnors liv.

 

 

– När jag skrev boken blev det extra tydligt hur föränderligt allt är, hur det böljar fram och tillbaka. Jag är så tacksam över allt arbete tidigare generationer kvinnor gjort för att det ska bli som det är i dag; att jag har rätt till min egen lön, att jag får företräda mig själv juridiskt, att det finns fri abort och preventivmedel. Det är saker som vi, utifrån en svensk kontext, tar för självklart, men om vi riktar blicken mot andra länder ser vi att saker kan förändras igen. Det är viktigt att veta hur saker har sett ut och hur de har fått den form de har i dag för att förstå dagens politiska system och brännpunkter. Som varför kvinnors cyklande i vissa länder är starkt begränsat, säger historikern Karin Carlsson.

Vilka föremål är viktiga för att förstå det tycker du?
– Cykeln är ett bra exempel. Stadsmiljön var ju länge manligt kodad, medan den privata sfären i hög utsträckning sågs som kvinnans plats. Därför kunde det upplevas som en provokation när kvinnan satte sig på en cykel. Hon satte sig i rörelse i stadsrummet och höjde sig dessutom över de promenerande männen. Det väckte motstånd. Det kan också vara svårt för oss att förstå hur provocerande det var när rösträttskvinnor tog sig ut i det offentliga rummet med sina plakat. Det är ju en sak som har förändrats.

Hur ser det ut på den punkten i dag tycker du?
– Ett område där det fortfarande inte är jämlikt i det offentliga rummet är känslan av trygghet. Fortfarande är kvinnor i högre grad än män rädda när de rör sig ute en sen kväll eller natt. Detta trots att dagens stadsplanerare är mycket mer medvetna än tidigare.

Vilka andra föremål är viktiga?
– Röstkortet till exempel. Det bär på berättelser om hur kvinnor fick delta i det offentliga samtalet på ett nytt sätt, även det något vi tar för givet idag. Som historiker blir det så tydligt att det är så otroligt kort tid som har passerat sedan kvinnor fick rätt att rösta och bli politiker till exempel. Min egen mormor föddes samma år som rösträtten infördes, det är ju inte så länge sedan. Pengar är ett annat exempel. Kvinnan förlorade tidigare rätten att bestämma över sina ekonomiska tillgångar när hon gifte sig. Hon förlorade myndigheten i relation till sin egen ekonomi. Därför handlar ett helt kapitel i boken om just pengarna och kvinnors ekonomiska självständighet.

Vad tyckte du var särskilt spännande att skriva om?

– Egentligen alla, haha! Men engångsbindan var extra spännande. När man tittar på den och andra vardagsföremål kommer man så otroligt nära dåtida kvinnors liv på ett sätt man sällan gör när man studerar dokument. När man tittar på tidiga varianter av mensskydd, som den så kallade stoppduken, så ser den till viss del ut som en binda. Den stickades eller virkades av ett speciellt garn och med en särskild teknik så att den kunde absorbera bra. I kanterna fanns öglor som berättar för oss att den skulle fästas med hjälp av snören som bands runt midjan. Sedan fick man hålla tummarna för att den hölls på plats. Ute i rörelse i skolan eller på fabriken skulle den sedan bytas ostört. Väl hemma skulle de tvättas, kokas och torkas. Vilket jobb! Både logistiskt och tidskrävande. Dessutom var hela ämnet tabubelagt. Genom att se närmare på ett sådant föremål kan vi bättre förstå hur vardagen måste ha sett ut, men också vilken skillnad engångsbindan måste ha gjort.

Varför var det viktigt att skriva boken?
– Kvinnors roll och erfarenheter i historien är fortfarande relativt osynlig i förhållande till mannens. Särskilt om man går till översiktsverken som används i undervisningen. Ändå har det sedan 1970-talet producerats mycket spännande forskning som lyfter fram kvinnors berättelser, men den har alltså inte riktigt nått ut. Jag hoppas att jag, med den här boken, kan bidra med att ändra en aning på detta. Och utan dessa forskares insatser hade jag inte heller kunnat skriva den här boken.

Var det något du blev förvånad över?
– Ja när jag skrev om träningsskon till exempel. Det visade sig att den inte existerade för kvinnor förrän på 1970-talet. Det tillverkades helt enkelt inte träningsskor i tillräckligt små storlekar. Istället var sportande kvinnor hänvisade till enkla canvasskor. Jag intervjuade bland annat Kathrine Switzer, som var den första kvinnan som sprang Boston maraton. Hon berättade om hur hon till slut specialbeställde ett par träningsskor under slutet av 1960-talet och vilken skillnad det gjorde för hennes träning.

Var befinner vi oss nu när det gäller jämställdhet tycker du?
– Väldigt mycket har hänt på kort tid. Det har verkligen gjorts skillnad.  Men det är viktigt att komma ihåg att det är mycket kvar att göra, både i Sverige och i andra länder. Kvinnor tjänar fortsatt mindre än män och tar större ansvar för det obetalda hemarbetet. Och rättigheter vi idag ser som självklara ifrågasätts, som till exempel rätten till abort. Det är då det gäller att förstå den historiska bakgrunden.

Utdrag ur Kvinnosaker av Karin Carlsson. Boken är utgiven av Bonnier Fakta i samarbete med Stockholms kvinnohistoriska museum.

Nr 13. Byxkjolen
I januari 1958 samlades journalister utanför polisskolan i Stockholm för att få en skymt av Sveriges första ”jujutsukunniga och batongbeväpnade” kvinnliga poliser. Fotoblixtar lös upp scenen och filmkameror förevigade tillfället när de 14 uniformsklädda konstaplarna var på väg att ta sig an Stockholms tuffaste distrikt: Klarakvarteren. Detta var något helt nytt.

Polisyrket var 1958 tydligt manligt kodat och dessutom associerat med våldsutövning och makt. Många menade att det inte var ett arbete för kvinnor. Kunde de verkligen inge respekt och få medborgarna att känna sig trygga? Och var de tillräckligt starka? Kvinnliga poliser utmanade föreställningar om hur samhällets ordning skulle upprätthållas – och av vem. På ett symboliskt plan kom denna osäkerhet att vävas in i den kvinnliga polisuniformen. Att kvinnliga poliser skulle bära samma uniform som sina manliga kollegor var otänkbart. Byxor ansågs inte estetiskt tilltalande. Kjol var uteslutet, i alla fall i yttre tjänst eftersom den riskerade att försvåra språngmarschen eller på ett osedligt sätt blotta benen. Lösningen landade i en byxa som ändå var en kjol. Byxkjolens siluett signalerade även att det var en kvinnlig kropp i uniformen, och det var viktigt. Inte ens på håll skulle hon kunna misstas för en man. Läs mer…

Läs mer om Kvinnosaker av Karin Carlsson
Läs mer om Karin Carlssons forskning

Artikeln publicerades ursprungligen våren 2021.