Stockholms universitet

Min forskning ska förbättra beslutsprocesser

Christina Rudén är professor i regulatorisk ekotoxikologi och nybliven topprådgivare till EU-kommissionen i kemikaliefrågor. I hennes forskning har samverkan alltid varit en viktig del.

Foto på Christina när hon tittar ut genom labbdörren
Foto: Jens Olof Lasthein

Att fråga Christina Rudén, professor i regulatorisk ekotoxikologi vid Institutionen för miljövetenskap, om samverkan är som att trycka igång en ovanligt entusiastisk föreläsning, en med plats för både eftertänksamt allvar och förlösande skratt. Hon är aktuell som en av 32 representanter i EU-kommissionens High-level roundtable on the implementation of the Chemicals Strategy for Sustainability men också någon som lägger mycket tid och engagemang på samverkan.
 
–    Samverkan är ju en del av universitetet. I min forskning har det alltid varit viktigt. Det måste kanske inte vara det för alla forskare men för mig är det själva grunden. Interaktion är kärnan i min forskning. Det yttersta målet är att bidra till en hållbar samhällsutveckling. Jag är intresserad av samspelet mellan politik och vetenskap. Då är samverkan både ramverk och bottenplatta. Det handlar både om att kunna föda in forskning i beslutsprocesserna, och om att förstå hur policybeslut faktiskt fattas. Jag är nog extrem åt samverkanshållet, jag vill att min och andras forskning ska vara med och påverka. Men jag tänker aldrig att nu måste vi ha ett samverkansprojekt. Det är bara en självklar del. 

 

Både entusiastisk och krass

Det kan vara läge att trycka på paus där och säga att meningarna ovan bara är en mycket komprimerad sammanfattning av det hon säger. Christina Rudén är både mer utförlig och konkretare. Exemplen kommer självklart och är tydliga. Passionen likaså. När det gäller den nya rollen är hon både entusiastisk och krass.

–    Kommissionen har satt en oerhört aggressiv tidsplan för EU:s kemikaliestrategi och det säger jag som någon som brukar tycka att allt går för långsamt. Det är 56 action points som ska genomföras på fyra år och min utgångspunkt är att driva stenhårt utifrån det vetenskapliga perspektivet. Lyckas det är det fantastiskt men samtidigt är det 32 personer med i Roundtable och det finns alltid en risk att slutresultatet blir en urvattnad kompromiss.
När vi är inne på EU-spåret säger hon också att hon får mycket stöd och hjälp av omvärldsbevakarna på Östersjöcentrum. De vet vad som är på gång inom EU vad gäller beslutsprocesser och är därför ovärderliga när det gäller att hitta rätt tid och plats för samverkan för policyutveckling inom EU. 

 

Forskningen måste nå beslutsfattare

Som regeringens särskilda utredare lade Christina Rudén 2019 fram en rapport om framtidens kemikaliekontroll, där bland annat cocktaileffekten av kemikaliblandningar var en viktig del. Vi pratar om den och genast är hon tillbaka på samverkansspåret. 

–    Den forskning jag bedriver har som mål att förbättra beslutsprocesser. Sen finns det andra saker som påverkar utvecklingen av ny policy. Forskningen och de vetenskapliga resultaten är en sak men politik och beslutsfattande är så mycket mer. Det finns andra hänsyn som kanske väger tyngre eller måste jämkas. Men forskningen måste vara med. Den måste nå fram till politiker och andra beslutsfattare för att kunna påverka. Därför är till exempel samverkan med myndigheter oerhört viktig för mig i mitt arbete. Det handlar om vad som blir policyfrågor. Om att tänka på vilka som är viktiga aktörer, vilka som har inflytande, och få med dem.

 

Vikten av riskbedömande och beslutsprocesser

Hon sticker inte under stol med att hon gärna skulle se att industrin tog större ansvar. Att fler företag blir mer progressiva i miljöfrågor. Embryon till det finns men så mycket mer behövs. Och jo, samverkan kan spela en viktig roll där också. Mellan allt annat hinner hon tipsa om både böcker och filmer på ämnet, berätta att hennes intresse för miljön föddes i Håll Sverige Rent-kampanjen, fysisk skräpplockning och fågelräddning. Att hon var en miljönörd som ung. Att vägen till dagens forskning på gått via Karolinska Institutet där en kurs i toxikologi, som visade att riskbedömning av ämnen såg helt olika ut i olika länder, blev en ögonöppnare som förde in henne på vikten av riskbedömande och beslutsprocesser. Något hon fortsatt med på först Kungliga Tekniska högskolan och nu Stockholms universitet. Forskningen finns där i vardagen också. I de små beslutsprocesserna.

– Ibland önskar jag att jag inte visste så mycket som jag gör. Det påverkar ganska mycket. Jag försöker låta kunskapen jag har styra de vardagliga valen också. 

Deltagandet i expertgrupper och sittandet i styrelser beskriver hon som viktigt. Det blir ett flöde av idéer, kunskap och förståelse. Åt två håll. Hon får både input och kan påverka utåt. Dessutom skapar det nya kontaktnät. Ringar som sprider sig på vattnet. Samverkan. Hon konstaterar att samhällets syn på forskning i dag delvis är mer fokuserad på mätbar samhällsnytta men att det handlar om så mycket mer.

– För mig är samverkan kött och blod. Det är integrerat i allt jag gör. Det måste vara det om det inte bara ska bli en massa ord.