På drygt tusen meters höjd i Kebnekaisemassivet ligger Tarfala forskningsstation. Här i Tarfaladalen har forskare de senaste sjuttio år studerat den arktiska fjällmiljön och glaciärernas förändringar. Området har under betydligt längre tid varit renbetesmarker för samebyn Laevas.
En vinter för några år sedan tvingades renskötarna stanna kvar på högfjället hela vintern med renarna, på grund av betesförhållandena. Samebyns ordförande Niila Inga – som visserligen hade guidat forskare till glaciärer och anlitats för olika transporter, men inte haft anledning att besöka forskningsstationen – fick tillfälle att ta skotern och hälsa på. Över en kopp kaffe satte han sig ned med forskaren Gunhild ”Ninis” Rosqvist.
– Ninis var lika förundrad som oss över att se renar i det högalpina området i sådana mängder vid den årstiden. Vi började diskutera effekter av klimatförändringen, som vi båda upplever fast på olika sätt: Ninis i det att glaciärerna smälter, jag att renarna svälter, säger Niila Inga.
För Ninis Rosqvist, professor i naturgeografi och sedan drygt tio föreståndare för Tarfala forskningsstation, var Niila Ingas besök välkommet. Hon hade nyligen fått medel från Vetenskapsrådet för att utveckla övervakningen av ekosystemet, och ville gärna involvera samebyn och renskötarna i det arbetet. Deras första samtal 2013 utvecklades till en personlig vänskap, men också en bred dialog med fler renskötare och idag pågår en samverkan mellan forskningsstationen och samebyn Laevas.
– Utan samarbetet med renskötarna och samebyn hade vi inte kunnat ägna oss åt den forskning vi gör idag. De har en traderad kunskap som inte finns nedtecknad, men som är otroligt värdefull när man undersöker naturmiljön, säger Gunhild ”Ninis” Rosqvist.
Renarna riskerar svält
Ett växande problem för renskötarna är att renarna får allt svårare att hitta mat – särskilt under de cirka åtta månader långa vintrarna då renen mest äter lavar. Niila Inga och många andra renskötare har, framför allt de senaste tio åren, märkt klimatförändringarnas effekter.
– Vintrarna blir allt konstigare. Det har blivit varmare, det regnar mer, och regnet fryser sen till is. När renen ska leta efter mat sticker den ner nosen i snön nosar känner den inte lukten av lav, säger Niila Inga.
Om renen inte hittar mat på sin vanliga betesmark, kan den i värsta fall svälta ihjäl. Men det leder också till markkonflikter, när renar i desperat jakt på föda förflyttar sig långa sträckor. En situation som kompliceras av det ökande intresset för fjällnära marker: skogsbruk, gruvexploatering och utbyggnad av vindkraftparker.
Ninis Rosqvist och hennes kollegor ska undersöka om det går att hitta orsakssamband mellan vädret och renarnas rörelser. Hur påverkar långsiktiga trender i klimatet och enstaka väderhändelser renskötseln? Forskningen ingår i Nordforsks program för att skapa hållbarhet i Arktis, och bland annat i samarbete med forskare vid SLU och KTH.
– Det kommer att öka förståelsen om hur framtida klimatförändringar kommer att påverka renskötseln. Men först måste vi förstå mer om renarnas rörelsemönster idag, säger Ninis Rosqvist.
Därför har fyra väderstationer placerats ut på för renskötseln strategiska platser. Tillsammans med samebyns GPS-märkta renar samlar de in data till forskningen. Den pågående datainsamlingen kommer även renskötarna till del, konstaterar Ninis Rosqvist.
Forskning som kan påverka
Redan första vintern fick renskötarna oväntad nytta av väderstationerna. Sedan mer än en meter snö på bara några dygn, tvingades Niila Inga och hans kollegor till stödutfodring. I diskussionerna med sametinget kunde man använda data från väderstationerna. På sikt hoppas Niila Inga hoppas att datainsamlingen och forskningens resultat ska bidra till att påverka allmänhet och beslutsfattare. Han oroar sig för att renskötseln och i förlängningen den samiska kulturen är hotad.
– Vi behöver hjälp med att ställa om till nya förhållanden. Renen är naturligt anpassningsbar, den har alltid kunnat ställa om. Men nu går det för fort. Vi behöver råd och tips och även ekonomisk hjälp.
Samarbetet mellan forskarna och renskötarna har inte varit utan utmaningar. Men vi håller långsamt på att bygga upp ett ömsesidigt förtroende, berättar Ninis Rosqvist. För henne är det självklart att det får ta tid.
– När man deltar i diskussioner med människor med andra perspektiv får man nya forskningsidéer. Sen är jag envis och nyfiken och har bra medarbetare, säger Ninis Rosqvist.
Både Niila Inga och Ninis Rosqvist betonar att de bedriver ett gemensamt arbete. Ninis Rosqvist ser hur samarbetet med Niila Inga och de andra renskötarna i samebyn kan bidra med ”empowerment”, för Laevas och rennäringen i stort. Men hennes mandat är i första hand att åstadkomma högkvalitativ forskning.
Text: Henrik Lindström
