Steven DahlUniversitetslektor, Programansvarig ämneslärarprogrammet
Om mig
Jag är, sedan hösten 2016, verksam som doktorand vid institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik. Förutom min forskning undervisar jag på lärarutbildningen med särskild inriktning mot historiedidaktik. Innan jag knöts till Stockholms universitet arbetade jag som gymnasielärare i historia och samhällskunskap. Det var framför allt i klassrummet som frågan om historieämnets meningsskapande dimension aktualiserades. Särskilt när komplexa ämnen som krig, kriser och folkmord stod i fokus. Under mina år som gymnasielärare har jag frekvent återkommit till två frågeställningar: Hur kan historieundervisningen om folkmord utvecklas så att eleverna inte enbart lär sig om folkmord, utan även får möjligheter att reflekterar över vad vi kan lära av folkmord. Hur vet historieläraren när hen har lyckats? När jag nu i en roll som forskare kan återvända till ett område som intresserat mig har jag möjlighet att använda teoretiska verktyg, som kan öka förståelsen för vad som sker i elevernas möte med folkmordshistorien.
Forskning
Min doktorsavhandling bygger vidare på en tidigare framlagd licentiatavhandling som till sin utformning var en filmreceptionsstudie. Dess övergripande syfte var att belysa de meningsskapande processer som en grupp gymnasieelever gav uttryck för i mötet med filmen Hotel Rwanda (2004). Trots att budskapet i filmens gestaltning av folkmordet i Rwanda var entydigt skilde sig de slutsatser och lärdomar som eleverna formulerade åt beroende på vilka ingångsvärden de hade när de såg filmen. Medan vissa elever formulerade en optimistisk syn på framtiden gav andra elever uttryck för en djupt pessimistisk hållning, som vid flera tillfällen kunde härledas ur en mycket mörk syn på människan. En stor grupp av elever uppvisade en stor osäkerhet kring möjligheterna att förhindra folkmord i framtiden.
Att arbeta med folkmord är utmanande för såväl elever som lärare, eftersom det inbegriper komplexa frågor och är något av det mörkaste ett samhälle kan genomgå. I lärandeprocessen tvingas nämligen det kognitiva konkurrera med känslor, värden, politik och ideologi. Skolnära studier som genomförts om folkmord i allmänhet och förintelsen i synnerhet har framför allt riktat sitt fokus mot historielärarnas intentioner med folkmordsundervisningen, medan vi saknar historiedidaktiska studier som intresserar sig för elevernas lärande och meningsskapande.
I min nuvarande forskning har jag tillsammans med fyra gymnasielärare designat en historieundervisning om folkmord med två förhoppningar. För det första vill jag pröva en undervisningsdesign som ger eleverna möjligheter att utveckla sin förmåga att orientera sig med hjälp av historien. Vår utgångspunkt är att elevernas livsvärld och de frågeställningar de formulerar kan användas som en resurs när de möter historiedisciplinens resurser (Powerful Knowledge). Min förhoppning är att föreliggande designstudie kan bidra till att historieundervisningen fortsätter att utvecklas. För det andra hoppas jag kunna öka vår förståelse för hur eleverna hanterar och bearbetar folkmordshistorien genom att ge ett generöst utrymme åt frågor som rör orientering.
Centrala begrepp i studien: Historiemedvetande, orientering och historiska lärdomar