Öppningsmötet vid miljökonferensen Stockholm+50. Foto: UNEP

Så var den över – Stockholm+50 – FN:s miljökonferens för att uppmärksamma och följa upp FN:s allra första globala miljökonferens som gick av stapeln i Stockholm 1972. Då en kraftfull start på många globala miljöprocesser, nu snarast ett möte med många röster för att det går för sakta i miljöarbetet. 1972 resulterade konferensen dels i den så kallade Stockholmsdeklarationen och dels i att UNEP (FN:s miljöorgan) bildades. Flera viktiga miljökonventioner – Ramsar (våtmarker), CITES (handel med hotade arter), CMS (migrerande arter) och UNESCO (världsarv) antogs ungefär vid samma tid. Den här gången, 50 år senare, var inte målet nya antaganden utan att följa upp vad som har hänt och framför allt varför det inte har hänt tillräckligt, men även att fira FN:s arbete under ett halvt sekel.

Under två dagar har Älvsjömässans fyllts av tusentals deltagare från hela världen för diskussioner i plenum ledda av värdländerna Kenya och Sverige, samtidigt som ett rikt seminarieprogram pågått parallellt. Deltagarna var allt från presidenter och ministrar till civilsamhällets ungdomsgrupper. 

Genomgående har talare efter talare bedyrat sina höga ambitioner i miljöarbetet och betonat att världen måste agera nu. Ledare efter ledare har tryckt på att kunskapen finns, att vi vet som måste göras, men att för lite görs. Samtidigt har fakta förts fram som visar att enbart tio procent av uppsatta globala miljömål nåtts. FN-organens egen utvärdering av världens (o)förmåga att leverera på målen i Stockholmskonventionen de senaste 50 åren finns här och är en dyster läsning. 

Alltför lite av talartiden har ägnats åt handfasta förslag om vad som kan göras nu. Givetvis fanns undantag. Ett välkommet sådant var när både FN:s havsambassadör Peter Thomson och Monica Medina, Assistant Secretary of State for Oceans and International Environmental and Scientific Affairs, US Department of State, krävde ett slut på subventioner till fisket. Frågan har länge diskuterats inom Word Trade Organisation och för första gången på länge förefallet läget ganska hoppfullt inför ministermötet i Genevé 12-15 juni om att det faktiskt kommer globala begränsningar på subventioner till fisket. Lite extra pinsamma måste dessa tydliga ställningstaganden på konferensen ha varit för den svenska regeringen som nyligen beslutat om extra bränslesubventionerna till jordbruket och fisket, och att dessa ska gälla retroaktivt från första januari.

Ett annat intressant bidrag med konkreta förslag på vad som behöver göras kom från forskningssamhället (Stockholm Environmental Institute (SEI) och Council of Energy, Environment and Water (CEEW) i rapporten ”Stockholm+50: Unlocking a Better Future”. Ett bärande budskap var att vi behöver omdefiniera relationen mellan människa och natur. Att naturen inte finns till för att gratis tillfredsställa människors behov utan har ett egenvärde, och att vi människor måste skydda den både för vår och andra arters skull.

Överlag lyste havsfrågorna med sin frånvaro under konferensen, bortsett från visst fokus på plastföroreningar samt det seminarium som enbart handlade om den kommande FN-havskonferensen i Lissabon senare i juni. Kanske sparade man på krutet just därför att den konferensen på djupet kommer att beröra många av de utmaningar som haven står inför.

Slutligen, man frågar sig alltid efter stora konferenser: var det värt det? Gör det någon skillnad? Och ja, vi vill gärna tro det. Alla vi som driver miljöfrågorna tillsammans behöver veta att vi är många, lära av varandra och se de små ljusglimtar som finns. Det var också välkommet att länderna kunde enas om tio punkter i en så kallad Stockholms-agenda:

1. Sätt människans välmående i första rummet, för en hälsosam planet och för allas välstånd.
2. Erkänn och implementera rätten till ren, hälsosam och hållbar miljö genom att uppfylla visionen från princip 1 från 1972 års Stockholmsdeklaration.
3. Anta en systemövergripande förändring av vårt nuvarande ekonomiska system för en hälsosam planet.
4. Stärk genomförandet av befintliga nationella åtaganden för en hälsosam planet, genom att förstärka nationell miljölagstiftning, budget, planeringsprocesser och institutionella ramverk.
5. Säkerställ att offentliga och privata flöden är i linje med åtaganden för miljö, klimat och hållbar utveckling.
6. Skynda på systemövergripande omställning av de sektorer där det finns störst effekt att hämta, så som livsmedel, energi, vatten, byggnader, tillverkning och mobilitet
7. Återuppbygg förtroende för samarbete och solidaritet.
8. Stärk och ge ny energi åt det multilaterala systemet.
9. Erkänn ett ansvar för framtida generationer som en hörnsten för gott beslutsfattande.
10. Ta vidare resultaten från Stockholm+50 genom att stärka och ge ny energi åt pågående internationella processer, så som FN-högnivåmötet Summit of the Future 2023.

Text: Ellen Bruno och Gun Rudquist

Läs mer

Forskare vid Stockholms universitet ligger bakom klimatrapporten ”Economy and Finance for a Just Future on a Thriving Planet”, som lanserades i samband med miljökonferensen. Läs en intervju med författarna:

Klimatforskare: ”Finanssektorn finansierar en farlig klimatframtid”