Foto: Ricardo Resende/Unsplash.

Alla är överens om att Östersjöns största torskbestånd, det östra beståndet, är i allvarlig kris. Men om orsakerna till krisen råder det fortfarande oenighet. Under de senaste tio åren har ett flera studier pekat ut syrebristen och utbredningen av döda bottnar som den stora boven i dramat. Bland annat tror man att syrebristen vid havsbotten har slagit ut de bottenlevande smådjuren, som är en viktig födokälla för torsken. 
Detta motsägs av en ny studie, skriven av forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum och Helsingfors universitet, Tvärminne Zoologiska Station.

– Våra resultat visar att det inte går att styrka ett samband mellan det östra torskbeståndets minskade produktivitet och syrebrist i sig, och att det troligen finns mat i form av bottendjur ovan språngskiktet i Bornholmsbassängen, säger Henrik Svedäng, fiskforskare vid Östersjöcentrum och studiens huvudförfattare.

Minskad produktivitet hos östra beståndet

Produktivitet är ett mått på fiskbestånds relativa ökning i biomassa. Sedan början av 2000-talet har det östra torskbeståndets produktivitet dalat kraftigt. Torskarna växer extremt dåligt, är små och utmärglade, och tycks dö tidigt. 

Den nya studien slår inte fast vad som har orsakat den dåliga tillväxten. Men den konstaterar att det i alla fall inte kan bero på syrebrist. 

– I och omkring Bornholmsdjupet, som är den östra torskens lekområde, ser vi att syreförhållandena är goda och har varit relativt konstanta under de senaste 60 åren, säger Henrik Svedäng.

I stora delar av Östersjöns djupbottnar råder syrebrist, men fortfarande är än 50 procent av bottnarna syresatta. Vid Bornholmsbassängen, som utgör lekområde för det östra torskbeståndet, är syre- och salthalten i haloklinen i den djupaste delen fortfarande gynnsam för reproduktionen. Ovanför språngskiktet finns stora områden med tillräckligt med syre för att bottenlevande djur ska trivas. Syrebrist är därmed inte orsaken till de senaste tre decenniernas nedgång i beståndet, konstaterar forskarna. Illustration: Elsa Wikander/Azote.

Syreförhållandena skiljer sig åt

Samtidigt rapporteras det flitigt om att de syrefria bottnarna breder ut sig i södra egentliga Östersjön. Hur kan syreförhållandena för torsken då samtidigt vara goda? 

Svaret är att vattnets syrehalt kan variera beroende på djup. Östersjöns botten är inte en platt yta, utan är kuperad, med toppar och dalar. Vid ungefär 50-60 meters djup delas vattenmassan av ett språngskikt – den så kallade haloklinen – som hindrar det sötare och syrerika ytvattnet från blandas med det saltare och mer syrefattiga bottenvattnet. 

Den djupaste punkten vid Bornholm ligger på drygt 100 meters djup. Ungefär halva vattenmassan ligger alltså under haloklinen just där. Men stora bottenområden vid och omkring själva djupet ligger ovanför haloklinen, där det finns tillräckligt med syre för både torskens reproduktion och de bottenlevande djuren. 

En illustration från den nya studien visar hur de vattenmassor som har tillräcklig salthalt och syrehalt för att vara lämpliga för torskens lek har varierat över tid och rum i Östersjön. Lekområdet sydost om Gotland har permanent försvunnit, medan det i Bornholm har funnits under hela den studerade perioden.

Ingen drastisk förändring av bottenfauna

Forskarna har också sammanställt data över hur bottenfaunan har utvecklats i egentliga Östersjön och vid Bornholmsdjupet.

– Vi jämförde två tidsperioder, 1990-2004 och 2005-2018, och tittade både på den totala biomassan av bottenlevande djur och specifikt på havsborstmaskar och kräftdjur, såsom vitmärla och ishavsgråsugga, som är de bottendjur som små torskar gillar mest, säger Anna Villnäs, forskare vid finska Tvärminne Zoologiska Station.

Resultaten visade att det inte har skett någon drastisk förändring av bottenfaunan på bottnarna ovanför haloklinen sedan 2005, varken när det gäller biomassa eller sammansättning. 

– Det ser ungefär likadant ut nu som på 1990-talet, både södra delarna av egentliga Östersjön och vid Bornholmsdjupet i områden ovanför haloklinen, säger Anna Villnäs. I nordöstra Gotlandsbassängen har dock förekomsten av vitmärlor gått ner sedan 1990-talet, medan förekomsten av den invasiva havsborstmasken (Marenzelleria spp.) har ökat. 

Försämrad födokvalitet?

Det östra torskbeståndets dramatiska nedgång i tillväxt, överlevnadschanser och produktivitet under de senaste decennierna sammanfaller alltså inte med någon märkbar förändring eller nedgång i bottenfauna i de områden där torsken håller till.

I beståndets huvudområde (SD25), som sträcker sig från Bornholm upp till södra Öland, ligger hälften av alla bottnar ovan haloklinen – och har både syre och levande bottensamhällen.

– Kvantitativt finns det föda åt torsken, men födans kvalitet vet vi inte så mycket om. Det kan ju ha hänt något med bottendjurens näringsvärde. Det återstår att undersöka, säger Anna Villnäs. 

Två av tre lekområden borta

Även om Bornholmsdjupet fortfarande tycks ha tillräckligt med syre har syrebrist generellt sett haft stor negativ påverkan på torsken i Östersjön som helhet, konstaterar Henrik Svedäng. 

– Den har krympt torskens naturliga utbredning under de senaste 50 åren. Två av tre lekområden är borta: Gotlandsdjupet och Gdanskdjupet. Nu finns bara Bornholmsdjupet kvar, där salt- och syrehalterna är tillräckliga för att torskens ägg ska kunna utvecklas, säger han. 

Med bara ett enda lekområde kvar blir det extra viktigt att ta reda på varför också det östra beståndet nu håller på att kollapsa och hur det kan undvikas, menar Henrik Svedäng. 

– Det försämrade, individuella tillståndet för Östersjötorsken som ledde till att fisket stängdes i juli 2019, visar också på svåra obalanser i Östersjöns miljö. Problemen med torskens hälsotillstånd skulle kunna vara relaterade till födans kvalitet och sammansättning. Finska forskare har till exempel varit inne på att laxen hittar för lite sill i förhållande till skarpsill i södra Östersjön, men det är svårt att visa på klara samband. Det är därför viktigt att pröva olika förklaringsmodeller. 

Text: Henrik Hamrén