Plast på strand. Foto: Marie Löf.

Om drygt en vecka är jag på Cypern och sitter på min favoritstrand med underbar utsikt. Men sänker jag blicken så finns den där. Plasten. Överallt, stort skräp och små fragment, industriella plastpellets, plastrep, fimpar, glasspapper, plastpåsar och flaskor som människor lämnat efter sig.

Och det är inte bara där. Forskare hittar plast i alla världshav, i sjöar, på havsytan, på djupa havsbottnar, i Arktis och Antarktis.

Plast är ett mycket användbart material som fyller viktiga funktioner, till exempel inom sjukvården och i förpackningar i livsmedelsbranschen som minskar matsvinnet.

Lisa Magnusson skriver i dag i DN att plasten faktiskt bara är ”dyrare” om alternativet är ingenting. Som jag läser hennes text så tror jag att hon menar att bara byta det ena materialet mot det andra inte löser grundproblemet: att vi har ett slit- och slängsamhälle. Utan att det är våra konsumtionsvanor som behöver förändras.

Men vi behöver börja någonstans. Och handen på hjärtat – all plast är inte nödvändig.

En stor del av världen är enig om att vår nuvarande konsumtion inte är hållbar, inklusive de stora mängder plast vi förbrukar. Den utbredda förekomsten av plastskräp och mikroplaster i haven och de problem plasten orsakar har satt ljuset på frågan och nu tas många initiativ för att minska den onödiga användningen av engångsplast.

Det är välkommet av flera anledningar.

Ungefär åtta procent av världens sammanlagda oljeproduktion går åt till att tillverka plast. Och hälften av den plasten används till engångsförpackningar som kastas inom ett år. Om vi kan minska användningen och produktionen av engångsplast minskar vi även koldioxidutsläppen.

En stor del av det skräp som man hittar på stränder är just engångsförpackningar av plast. Om vi skulle minska den användningen kommer även mängden plast som hamnar i naturen och haven att minska. Och ju förr vi kan strypa tillförseln desto bättre, eftersom det kan ta flera hundra år innan plasten i haven bryts ned och försvinner.

Lisa Magnusson skriver, som jag tolkar texten, att politik och initiativ för att minska användningen av engångsplast är ett feltänk, till exempel att informera kunder om att minska förbrukning av plastkassar.

Hennes argument är att alternativen till att använda plast är sämre, att ”naturligt” är inte detsamma som miljövänligt. Hon tar exemplet med papperskassar och bomullskassar som har en högre energiåtgång i tillverkningen än en plastkasse av sockerrör. Jag håller med om att vi måste göra en livscykelanalys, från vaggan till graven, för de alternativa material vi vill ersätta traditionell plast med.

Men jag kan inte hålla med Lisa Magnusson när hon skriver ”Men plasten vi använder är faktiskt bara dyrast om man tänker sig att alternativet är ingenting. Att vi i stället för att köpa en plastkasse bär hem våra matvaror i famnen. Att vi slopar engångsglaset och kupar våra händer till skålar varur vi dricker vinet på företagsminglet.” Enligt henne är ”vårt stora problem inte användningen av plast, utan återvinningen” som inte sker i tillräcklig utsträckning.

Det här är ett klassiskt feltänk som indikerar att vi kan fortsätta ”business as usual” om vi bara återvinner plasten. Men tygkassen som används i flera år är ett bättre alternativ än engångskassen. Alternativet är ibland ett annat material. Men ibland kan det också vara att avstå. Om vi är många som använder tygkassar eller återanvänder andra kassar, tackar nej till plastlock och sugrör eller dricker ur flergångsglas på företagsminglet blir det snart norm och då har vi fått till en positiv beteendeförändring såväl som ett mer hållbart nyttjande av naturresurser.

Jag håller med Lisa Magnusson om att det är ett problem att det idag bränns så mycket plast istället för att den återvinns. Men även en hundraprocentig plaståtervinning kan inte ge oss ett slutet kretslopp, eftersom plast inte kan återvinnas ett oändligt antal gånger utan att förlora i kvalitet, till skillnad från glas. I själva verket kan plast bara återvinnas cirka sju gånger innan kvaliteten är för dålig.

Det behövs ett helhetstänk för en hållbar plastanvändning, och här vi kan jobba smartare ur många aspekter än vi gör idag. Därför är det bra att det tas fram riktlinjer för färre plastsorter, färre kemikalier i plast och färre färger på förpackningar för att underlätta återvinningen.

Det finns redan många positiva exempel, som i livsmedelsindustrin där teknik har utvecklats för att märka frukt och grönt för att undvika plastförpackningar. Och vi kan alla minska vår användning av onödig engångsplast och ta ansvar för att återvinna och slänga plast på rätt sätt så att den inte hamnar i naturen och haven.

Det är också sant som Lisa Magnusson skriver att de största problemen med tillförsel av plast till haven från nedskräpning finns i Asien. Här behövs stora insatser för att få till en fungerande sophantering och återvinning. Därför är det bra att Sverige engagerar sig för att bidra till lösningen.

Plastskräp hamnar i sjöar och hav även i Sverige. Det räcker med att sitta vid en strand eller kajkant en solig dag för att se exempel på det. Det är så många positiva förändringar på gång, så varför sätta stopp för det bara för att det finns större behov någon annanstans?

Jag jobbar själv för att minska min användning av onödiga engångsförpackningar och engångsplast och de förpackningar jag inte kan undvika återvinner jag. Det positiva exemplets makt är stor, tänker jag när jag om en vecka, på stranden, kommer att plocka upp det plastskräp jag hittar där, liksom föregående år. Förhoppningsvis kanske någon annan tänker till och tar med sig sitt skräp därifrån. Eller tackar nej till en plastkasse eller ett sugrör.

Text: Marie Löf