Foto: Ingmarie Andersson

Programmet som pågår under ett läsår vänder sig till unga forskare på Stockholms universitet som skulle vilja ha en mer erfaren akademiker att bolla lite tankar kring karriär och hur man ska få ihop sitt liv som forskare, berättar Annika Ullman. 

I regel är mentanderna yngre lektorer eller postdoktorer, medan mentorerna är seniora forskare; professorer och docenter som har varit många år i akademin.

Vad ska man uppfylla för krav för att få vara med i programmet?

– Mentanderna ska vara disputerade, men kan befinna sig på olika ställen i sin karriär. Det viktigaste är att mentanderna är beredda på att ta ansvar för sin del i programmet. De seniora forskarna måste vara intresserade av andras utveckling, att de är beredda att stötta utan att leda. 

Hur går matchningsprocessen till?

– Mentanderna har skickat med en liten beskrivning av sig själva och mentorerna har sina profilsidor, så det är klart att vi läser igenom allt det.  Men vi har inte någon sofistikerad matchningsprocess, däremot några olika kriterier som vi utgår från. Mentorn och mentanden ska absolut inte vara från samma institution, eller samma ämne. Och nu har jag även lyckats se till att många inte är inom samma fakultet heller, det är bra om man kommer från olika håll och inte ses i andra sammanhang så att det är ett unikt möte man får, och dessutom erfarenheter av annat slag. 

– En annan sak som är viktig är akademisk ålder, det är bra om det inte är en helt nydisputerad och en emeritus professor, utan jag har försökt matcha efter så kallad akademisk ålder. 

Varför är det viktigt? 

– För att man inte ska röra sig i olika tidsåldrar helt enkelt, att det som är giltigt för mentorn inte över huvud taget är giltigt för mentanden. 

Vilka andra aspekter tittar man på i matchningen?

– Egentligen kokar det ner till grundkriterierna; det är viktigt att mentanden tar ansvar för frågorna som ska upp på agendan och det är viktigt att mentorn är intresserad av andra människor och kollegor. Om de är uppfyllda är det mest det här med olika institutioner eller fakulteter, och akademisk ålder, som spelar in. 

Det utgår ingen ersättning till mentorerna, varför är det så?

– Ja, varför skulle det? Det här är en del av kollegialiteten, att dela med sig och det är också till gagn och nytta för dem själva. Det är roligt att vara mentor, jag har varit det själv. Det är givande att få diskutera med en yngre kollega om sådant som man själv har varit inne i. 

Hur utvärderas resultatet, och vad är ett gott resultat?

– Vid halvtidsavstämningarna i januari kallar vi in mentanderna och mentorerna var för sig, och där kan det finnas erfarenheter som är viktiga att ta tillvara. Sedan vid avslutningen i maj kommer vi naturligtvis göras en utvärdering. Men det här handlar inte om den typen av snabba effekter, utan vi tror att det här kan vara betydelsefullt på längre sikt. 

Mentorsprogrammet inleds i september 2021 och avslutas i maj 2022. Tanken är att mentorsparen själva bestämmer tid, plats och frekvens för sina möten. 

Lyssna på podden Bakom bokhyllan om mentorskap

I podden Bakom bokhyllan intervjuas två tidigare deltagare, mentorn Laura Alvarez Lopez, professor i portugisiska på Stockholms universitet, och mentanden Britta Zetterström Geschwind, etnolog vid Lunds universitet. 

Podd #37 Varför ska man ha en mentor?