Situationen för de fem nationella minoritetsspråken i Sverige inom utbildningsfältet, dvs. finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska, väcker frågan om dessa språk kommer att talas alls i framtiden, vilket ju är en målsättning med den officiella svenska minoritetsspråkspolitiken. Detta är också målet för Europarådets Europeisk språkstadga, som Sverige ratificerade år 2000. Vid den tidpunkten, speciellt som en effekt av att kommunerna hade tagit över ansvaret för grundskolan, hade man i praktiken slutat stötta de aktuella modersmålen i skolan, genom avsaknaden av en långsiktig och heltäckande utbildningspolitik.

Lainios presentation försöker summera situationen nu, 20 år efter ratifikationen, både i termer av lagstiftning och skolpraxis. Den diskuterar också andra aspekter som utmanar en långsiktigt verkande utbildningspolitik för de nationella minoritetsspråken. En kärna av innehållet härstammar från de erfarenheter som kom till i utredningen om de nationella minoritetsspråken i skolan (SOU 2017:91, där Lainio var särskild utredare). Andra delar i presentationen härrör från slutsatser som gjorts och diskussioner som förts i Europarådets Expertkommitté, som övervakar Europeisk språkstadga, speciellt med utgångspunkt i Artikel 8 av språkstadgan, som specifikt handlar om stöttning av utbildning i och på nationella minoritetsspråk. En ytterligare del består av erfarenheter inom forskning om flerspråkighet inom utbildningssektorn och utvecklingen av vissa nya inriktningar inom språkforskningen, bl.a. inom utbildningslingvistik.