’Humanitära skäl’ har länge varit en viktig asylrättslig princip för Sveriges självrespekt som rättsstat. Principen i sig är inte definierad, men realiserad i utlänningslagens paragrafer om synnerligen ömmande omständigheter (5 kap. 6 §) och särskilda skäl mot återreseförbud (12 kap. 15 §).  Paragraferna möjliggör att de mest utsatta utan flykting- eller skyddsskäl (4 kap. 1 och 2 §§) kan beviljas uppehållstillstånd − däribland ensamkommande barn som är allvarligt sjuka, saknar nätverk i sitt hemland, och har vistats i Sverige under en lång tid. När (in)humaniteten gentemot ensamkommande barn studerats har perspektivet varit inriktat på Migrationsverket i förhållande till lagstiftningen. Forskning visar att handläggarna konsekvent ifrågasätter barnens berättelser och att rättschefen genom sina ställningstaganden systematiskt omtolkar utlänningslagen.

I min avhandling fokuserar jag konstruktionen av ensamkommande barns humanitära skäl i Migrationsöverdomstolens slutgiltiga, vägledande, kort sagt normskapande domar, närmare bestämt MIG 2009:8, MIG 2009:9 och MIG 2015:23.

På kollokviet lägger jag fram ett utkast (ca 20 s.) till ett av fyra resultatkapitel, där jag studerar hur befintliga falltexter (ansökningar och beslut, överklaganden och domar) och befintliga normtexter (lagar och förordningar, förarbeten och rättspraxis, direktiv och konventioner) samspelar när normer för ensamkommande barns humanitära skäl skapas.

Studien kombinerar intertextuella och rättslingvistiska verktyg som möjliggör en analys av domarnas struktur och mångstämmighet. Resultaten visar att domarna kan delas upp i tre mindre partier, koherenta segment som jag valt att kalla falltextrekonstruktion, normtextrekonstruktion och normkonstruktion. Segmenten aktualiserar flera kontexter och byggs upp efter aktivitetstypiska mönster: medan falltextrekonstruktionerna handlar om den somaliska flickan S, den irakiska pojken I och den burundiska flickan B, fokuserar normtextrekonstruktionerna på ensamkommande barn utan/med synnerligen ömmande omständigheter och särskilda skäl mot återreseförbud.

Normkonstruktionernas essens är slutligen att skapa betydelseöverföringar mellan nivåerna falltext och normtext. De förenar båda dessa rekonstruktioners skilda rättsspråk och konstruerar på så sätt en legitim helhet: den individuella beslutsnormen och den samhälleliga allmänna normen. Ensamkommande barns humanitära skäl är helt enkelt, som jag ska visa, en långt mer mångdimensionell process än MIG-domarnas otvetydiga domslut ger sken av. De handlar lika mycket om argumentationernas dynamik, om fallberättelsernas kraft och normtexternas professionella tillämpning som om juridisk lagbundenhet.