Anna-Malin Karlsson. Foto: Ingmarie Andersson
Anna-Malin Karlsson. Foto: Ingmarie Andersson

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.”

För några år sedan infördes denna etikett på Svenska Dagbladets språkspalter. Som skribent reagerade jag med obehag och motstånd. Jag skrev inte alltid värderingsfritt (det torde vara omöjligt), men det jag förmedlade var inte åsikter, eller egna funderingar om sakernas tillstånd. Jag skrev ju utifrån min profession och den kunskapsgrund den ger.

Etiketten säger mycket om de mediala villkoren för vetenskapen: antingen förmedlas den som nyheter av journalister (åtminstone om det är naturvetenskap), eller så ges utrymme åt experter att uttala sig som individer – ju kändare och mer profilerade desto bättre. Under mitt knappa decennium som tidningsskribent blev den tidigare anspråkslösa spalten en dryg halvsida, luftig med lockande rubrik och illustration. Min bildbyline växte och växte. En dagstidning är i dag full av ansikten – profilerade, personliga krönikörer som tycker och funderar. (Det är förstås billigare än att anställa journalister.)

Varför då inte bara anta rollen som profilerad röst och ösa på med vetenskapligt grundad kunskap? Jo, ett problem är att den personliga expertauktoriteten är bräcklig. Alla läsare kan ju välja sin egen favorit. Till detta kommer att humanistisk kunskap i medierna hellre ramas in som spännande kuriosa än som forskningsfält där kunskapsutveckling ständigt pågår. Dessa faktorer tillsammans gör att en medicinprofessor eller en politiker lätt kan tilldelas – och ta – rollen som expert på skrivutveckling eller flerspråkighet.

Citat ur texten."Ett motmedel, både mot personcentreringen [...]"

Ett motmedel, både mot personcentreringen och mot humanioras tveksamma status, är att tala och skriva om vetenskap som process. Att inte bara förmedla vad vi vet utan också hur vi vet det, och under vilka förutsättningar kunskapen gäller. Att påminna om att ny kunskap vinns ur en arbetsgång som i typfallet utgår från en problemformulering, inordnar den i teori, prövar ett material med hjälp av en metod och når ett resultat. Man kan se på mediepubliken som vi ser på studenter: de ska inte bara få färdiga kunskapspaket, utan också verktyg för att bedöma kunskaps giltighet. Helst ska de också själva kunna söka nytt vetande.

Jag tror att det är möjligt att göra detta även från en plattform som är designad för egna åsikter eller kul fakta. De strategier jag haft som språkspaltskribent med allt större bildbyline är följande:

  1. Att klargöra att vad vi vet är resultat av undersökningar, nämna forskare och sammanhang och ge referenser för fortsatt läsning.
  2. Att vara tydlig med ramar och villkor: Detta gäller en viss grupp, ett visst slags texter etc.
  3. Att uppmuntra ett undersökande och reflekterande förhållningssätt: Vad ser du om du använder dessa redskap och perspektiv?
Omslag SU-nytt nr 1 2020
Universitetsnytt nr 1/2020

Det går att utmana medielogiken och använda den plats som erbjuds till att skapa förutsättningar för källkritik och vetenskapligt tänkande!

Text: Anna-Malin Karlsson, professor vid Institutionen för svenska och flerspråkighet.
Publicerad i Universitetsnytt nr 1/2020.