Abbas Beydoun: "Les miroirs de Frankenstein"
(Marāyā Frankenstein)
Transl. Nathalie Bontemps.
Sindbad, Actes Sud. 2013.
Abbas Beydoun, f. 1945, är en av förgrundsgestalterna i den libanesiska litteraturen. Han har publicerat åtta diktsamlingar och en roman och är kulturredaktör på den radikala och traditionellt Hisbollah-vänliga tidningen al-Safir. Han kommer från det shiitiska södern, till skillnad från de flesta av sina kristna, sunnitiska eller drusiska kolleger i Libanon. Av politisk eller religiös retorik finns dock inga spår hos Abbas Beydoun, en finstämd författare vars redskap är ett språk som är skenbart enkelt men med stort djup.
Tidskriften Banipal – som genom åren publicerat flera dikter av Beydoun i engelsk översättning - har en lång intervju med honom på www.banipal.com/selections/22. Där berättar han om sin bakgrund och litterära utveckling. Fadern var rektor och ende lärare för en skola och skrev flera böcker över lärda historiska ämnen. I hemmet introducerades Beydoun tidigt för de arabiska klassikerna från medeltiden, både poeter och prosaförfattare. Sedan skickades han som ung student till Frankrike för högre studier. Som andra libanesiska intellektuella engagerade han sig i vänsterrörelsen, och tillhör fortfarande dem som är aktiva i Libanon mot både kristna och muslimska extremister.
Den klassiska arabiskan är en belastning när man skriver i dag, säger han, den är tung och associationsladdad. Han försöker ”försvaga” den, försöker skriva okonstlat och neutralt. Olika västliga författare har givit inspiration – här nämns särskilt Yannis Ritsos (som också påverkat t.ex. Mahmoud Darwish). Beydoun har fascinerats av den grekiske poetens förmåga att koppla samman det vardagliga med det episka, de enkla tingen med den metafysiska världen.
Denna bok är en slags självbiografi. Minne och erfarenheter ur författarens liv framställs som episoder och reflektioner i kortprosans form, som tolv poetiska essäer. Det kronologiska, reella skymtar i bakgrunden, medan upplevelsen, jaget i möte med världen, processas till litteratur. Boken omfattar en tidsperiod från författarens första barndom i en by i bergen, hans uppväxt i Tyr (Sur), fiske- och hamnstaden med feniciska anor, och ungdomen och studieåren i Frankrike.
”Frankensteins speglar” är titeln på ett av avsnitten i boken, när Beydoun vid trettio års ålder får höra sin egen röst inspelad. Hans verkliga röst – den inspelade – är fasansfullt nog inte alls den hans själv trott och avsett: den är tillgjord, entonig och ett mischmasch av olika dialektuttal, långt från den vårdade och behagliga röst han eftersträvat och arbetat med. I tidig ålder glömde han avsiktligt sina förfäders sätt att tala – nu låter han som en främling, en besynnerlig person. Och hans ansikte, vackert i barndomen, förändras till det motsatta, det ser ut som en sko, med stor näsa och hår som en risbuske. Det är inte hans röst eller hans ansikte utan Frankensteins. Hur kan han hitta tillbaka till sin egen själ?
Samma självironi, förmedlad utan emfas, präglar avsnittet om fumlighet (”Maladresse”). Författarens jag är den som alltid gör bort sig. Med en nästan omärkbar rörelse lyckas han under middagen välta omkull vinglaset och den röda vätskan sprider sig över bordet. Ibland kan oturen vilja att den forsar ner i en dams knä. När han i ett tafatt försök att hjälpa upp situationen rycker undan servetten i damens knä, välter det vin som samlats sig i servetten ner i damens klänning. Katastrofen är total.
En ömsint friskhet kännetecknar texterna. I avsnittet ”Jag tänker” beskriver författaren hur han upptäckte, från kanske fyra-fem års ålder, att han kunde tänka: han hade minnen, något som fanns i huvudet och på tidsavstånd från det närvarande. Att tänka var en aktivitet väsensskild från att göra, det som barn i allmänhet var i stånd till. Beydoun var mager och tunn som barn, lättare än en fjäder, sade hans mor som proppade i honom så mycket rött kött som möjligt för att råda bot på det hälsofarliga tillståndet. Pojken associerade tänkandet till magerheten – tänkande var lätt, lättare än en fjäder, precis som han själv; tänka var något för honom som var fysiskt rädd och svag och inte kunde hävda sig i kamraternas bråk. Att tänka innebar frihet och förmåga att fantisera, att hitta på historier och miljöer. Det hade också med rörelsefrihet att göra – man tänkte lätt och fritt, precis som man rörde sig lätt och fritt i barndomens landskap, iförd en lös chanta-skjorta. Senare skulle rörligheten begränsas när barnet måste byta chantan mot de illasittande långbyxorna, de blev också en metonymi för tänkandets begränsning. Att tänka gav makt över handlingen: om pojken tänkte tillräckligt inlevelsefullt att han gick så lätt som tanken, lättare än en fjäder – ja, då kunde han känna att han faktiskt flög fram lite över marken.
Avsnittet om en tavla av Gauguin skildrar hur författaren upptäcker bildens förmåga att röra sinnet. För shiiter är ordet allt, bilder är oväsentliga och bilder av människor rentav förbjudna. Beydoun växte upp i ett hem med kala väggar. Hans möte med en tavla av Gauguin, en explosion av färg och form, blev en genomgripande upplevelse.
Beydoun tycks ströva på måfå: hans texter berör barndomens materiellt torftiga miljö, vetskapen om att vara en typisk libanes, en som vandrar runt utan att egentligen tillhöra en bestämd ort, vänskapens slingrande förlopp eller den glupska njutningen i att äta en viss sorts chokladpraliner.
Till synes naturligt och utan ansträngning, lätt och klar som han själv föreställer sig sitt tänkande, flyter denna prosa, konstnärligt medveten i sin osökthet och där varje mening öppnar ett perspektiv mot det allmängiltigt mänskliga. (KE)