Ibrahim Nasrallah: “Time of White Horses”
(Zaman al-khuyūl al-bayḍāʾ 2007)
Transl. Nancy Roberts
AUC Press 2012. 625s.
Ibrahim Nasrallah är palestinier, född i Jordanien 1954. Han är en etablerad och populär författare med bl. a. 14 poesisamlingar och 14 romaner bakom sig. På engelska och danska finns ”Prairies of Feber” (”Feberslette”) (originalet från 1985) och ”Inside the Night”, AUC Press 2007.
De senaste åren har han presenterat sig som episk författare med stora romaner om Palestinas historia. Som flera andra i aktuell arabisk litteratur följer han den utvecklingslinje av romanen som Naguib Mahfouz utstakade riktlinjerna för med Kairotrilogin från 1950-talet. Samtidigt blir hans texter betydelsefulla bidrag till den palestinska litteraturen som varit i hög grad levande och ofta av hög kvalitet sedan 1930-talet.
Nasrallah är väl lämpad för sin uppgift: uppvuxen i ett palestinskt flyktingläger har han från barnsben fått rikligt med stoff från släktingar och äldre bekanta ur den muntliga berättartradition som växte fram om förhållandena i Palestina före naqba 1948. Därtill har han genomfört en omfattande egen research för ändamålet, som han förklarar i sitt förord. Han påbörjade sitt arbete med romansviten redan på 1980-talet och arbetet har sedan mognat fram efterhand.
”Time of White Horses” är alltså en trilogi: Första boken omfattar de sista åren av det ottomanska riket fram till början av 1920-talet, med tyngdpunkt på åren under första världskriget. Andra boken (från s. 227) utspelas under mellankrigstiden, från mittten av 1920-talet fram till slutet av 1930-talet. Tredje boken, slutligen, (ss. 485-625), är den kortaste delan och koncentreras till perioden från ca. 1939 och fram till naqba 1948.
Arbetet täcker en lång tidsperiod med dramatisk historisk utveckling. Som förväntas i genren utgörs huvudpersonerna av en familj i tre generationer. Miljön är framförallt av byn Hadiyya i centrala Palestina, med utblickar mot Jaffa i väst och Jerusalem i öst. I denna by bor bonden Hajj Mahmud med sin hustru Munira och deras barn. Livet präglas av självklar enkelhet där en total kodex sedan århundraden reglerar socialt och ekonomiskt liv, födelse, äktenskap, barnafödande, död; förhållandet till andra bybor och till människor utifrån, och arbetet med jorden och boskapen. Byn är fattig och beroende av hårt arbete och av naturförhållanden (regn, torka). Det dagliga slitet för uppehälle är dock endast en del av livet: andra ofrånkomliga beståndsdelar är vänlighet inom familjen, hövlighet och gästfrihet gentemot främlingar; ädelmod och respekt för religionens föreskrifter (i en huvudsakligen muslimsk miljö). Äktenskapen är vanligen arrangerade och ofta(st) lyckliga. Starka kvinnor agerar självständigt inom ramen för sitt verksamhetsområde. Byborna lever i organisk samklang med naturen. Ett återkommande tema som avspeglas i titeln är kärleken till fullblodshästar som vidareförs sedan århundraden och som anges som ett utmärkande drag för huvudpersonerna.
Byn i sin arkaiska form är tidlös, mycket enkel, välorganiserad och effektiv - men endast inom ramen för sitt eget levnadssätt; mot yttre krafter, som våld, makt, aggression, är den hjälplös.
Romanens spänningsaxel rör sig mellan gott och ont, där familjen och byn Hadiyya står för det goda och det onda representeras av den politiska övermakten. Denna är alltid närvarande, alltid aktiv, även om dess företrädare skiftar genom tiderna. För den äldsta generationen utgörs fienden av ottomanerna och dessas orättfärdiga befallningshavare, guvernörer och skatteförpaktare, ibland i samarbete med andra aktörer i regionen, som de giriga munkarna i kristna klostret i byn. Ottomanerna har sedan 1500-talet tillämpat ett system av våld och förtryck, ett slags statsterrorism, som bygger på godtyckliga skrämselmetoder, och som oftast inte kan undgås, endast i enstaka fall lindras med list och lämpor.
Efter första världskriget övergår den politiska makten till britterna som upprättar sitt mandat i Palestina. Nu börjar också den judiska kolonisationen från Europa göra sig gällande. Den växande och berättigade oron för att den judiska invandringen skulle övergå i politiskt maktövertagande och förlust av äganderätt till marken leder till ökade konflikter, efterhand till folkliga uppror. Palestiniernas bundenhet vid den jord de brukade var praktiskt otvetydig men juridiskt ofta dåligt dokumenterad (lagfarter saknades eller falsifierades). Berättelsen om hjältar och episoder i denna konflikt upptar huvuddelen av andra delen i trilogin, med fiktiva namn, som andre generationens huvudman Khaled, vilka baseras på historiska personer och händelser.
Huvudfienden är britterna och det brittiska mandatet, judarna spelar en mer framträdande roll först i sista skedet. Engelsmännen övertar ottomanernas förtryckarmetoder: plötsliga razzior i hemmen, demolering av hus, anhållanden, summariska rättegångar, tortyr, avrättningar, allt på lösa grunder. I praktiken beskyddas judarna (också koloniala invandrare från Europa) och behandlas bätttre än araberna.
Tusentals palestinier dog på grund av det brittiska övervåldet. Den nya kolonialmaktens framfart i området med dess stora råhet väckte bestörtning redan då, i Storbrittanien, och i omgivande arabländer. I västlig historieskrivning har agerandet, liksom den arabiska revolten 1936-39 marginaliserats.
I tredje delen utgörs huvudpersonerna av sönerna Mahmud, journalist i Jaffa och Naji, polis i brittiska styrkorna. De skildras mer individuellt än tidigare protagonister. I episoder med humoristisk underton möter de det moderna livet och civilisationen i städerna. Den onde förtryckaren representeras här av en psykologiskt komplex brittisk myndighetsperon, Peterson.
I denna moderna version av den borgerliga episka generationsromanen gör sig inflytandet från Mahfouz påmint i kompositionen av korta avsnitt med enkel och scenisk komposition. Man saknar den underliggande komplexiteten hos historikern och filosofen Mahfouz men berättelsen är professionellt utformad, man läser vidare, engagerar sig i texten som besitter en enkel och visionär intensitet. Den avskalade stilen har en poetisk ton.
Romanen är inte mimetisk: verklig personteckning existerar inte, enstaka markörer av byggnader och gator ger knappt ens den nödvändigaste rekvisita. Olivdungar och höjdsträckningar antyds i ett otydligt skymtande landskap. Däremot är den heroiserande: huvudpersonerna är ädla, modiga och skickliga, fienden med sina onda handlingar skildras på avstånd. Som läsare reagerar man mot avindividualiseringen. Tekniken att blanda med citat från verkliga personers berättelser och med noter om den historiska bakgrunden till olika utnyttjas men inte tillräckligt för att ge berättelsen fler skikt.
”Time of White Horses” fyller en viktig funktion genom att belysa och konstnärligt behandla en tidsperiod i Palestinas historia som hittills inte fått tillräcklig uppmärksamhet. KE.