Utskriven version av podden Öppna föreläsningar avsnitt 13: Hur funkar tonårshjärnan?

Forskaren Armita Golkar: De är svampar när det kommer till inlärning, eftersom hjärnan kommer att vilja optimera. Kan man säga sitt sätt att användas så betyder det att kopplingar mellan hjärnceller som behövs för det vi gör är det vi kommer att behålla. Så det är en period som också talar för att de ska vara explosiva. Alltså de ska ut i världen och uppleva.

Inspelad speaker: Vilka är fördelarna och farorna med tonårshjärnans upptäckarlust? Och varför är tonåringar så beroende av varandras bekräftelse? Du lyssnar på en öppen föreläsning från Stockholms universitet.

Moderator Karin Gyllenklev: Välkomna till ett samtal helt dedikerat tonårshjärnan. Ibland beskrivs den som ofärdig, inte fullt utvecklad som vuxen hjärnan och det stämmer. Tonårshjärnan är annorlunda, men där finns styrkor som vuxenhjärnan saknar. Men det finns också risker. Jag som ställer frågor idag heter Karin Gyllenklev, men den som står för kunskapen är Armita Golkar, forskare i psykologi och klinisk neurovetenskap på Stockholms universitet. Välkommen Armita!

Armita Golkar: Tack så mycket!

Karin Gyllenklev: Saknar du att vara tonåring?

Armita Golkar: Oj, både ja och nej. Jag är väldigt nöjd med att inte vara kvar i tonåren av skäl som att det var en period som kändes ganska mycket osäkerhet. Ovisshet om framtiden. Jag minns en ängslighet från den perioden, så det är jag glad att slippa. Och samtidigt så kan jag faktiskt minnas tillbaka också att det är nog upplevdes ganska mycket som möjligheternas tid. Inte då. Men jag förstår det i efterhand att det var en tid där allting nästan var möjligt.

Karin Gyllenklev: Jag tycker också det är skönt att vuxen. Det är stabilt liksom. Men det var ju varje dag som tonåring kunde vara ett äventyr. Det var så mycket som hände i det sociala. Ena veckan hängde man med en person, nästa vecka hade man en ny bästa vän. Jag tror därför jag ibland fastnar i high school filmer och skäms lite. Varför fastna i det här? Men det är någonting i mig som bara den där tiden.

Armita Golkar: Det fanns en intensitet i det mesta man upplevde som som jag ibland kan sakna att det är. Världen går ju inte under måndag morgon på samma sätt längre, men den uppenbarar sig heller inte på samma sätt som den gjorde. Allting hade högre toppar och djupa dalar. Ja.

Karin Gyllenklev: Längre fram i det här samtalet så kommer vi att prata om din forskning kring rädsla och ångestproblematik hos tonåringar. Men jag tänker att först ska vi få en grundkurs i tonårshjärnan för att förstå vad det är som sker där. Ska vi bara specificera vad det är för åldersspann vi pratar om när vi säger tonåring nu idag?

Armita Golkar: Ja, det är egentligen även bland oss forskare ett åldersspann som varierar lite hur man definierar det. En vanlig är att man börjar från tio, det vill säga de prepubertala åren. Så från tio upp till 19. En ganska vanligt spann, men den skulle man vilja följa mer den biologiska utvecklingen så skulle man nog stretcha ut det och säga att det snarare är 10 till 25, i vissa fall hela vägen upp till 30. Men 10 till 19 är nog den gängse. Medan en del fynd tyder på att det som förändras och pågår pågår ju ända upp i 25 års ålder som är en väldigt utdragen och lång period.

Karin Gyllenklev: Jag nämnde ju lite kort här i början om bilden av tonårshjärnan som en ofärdig hjärna. Är det så man har sett på den länge inom forskningen?

Armita Golkar: Ja, absolut. Väldigt länge så var den ju betraktad just som ofärdig. Alltså. En sämre variant skulle man kunna säga av en vuxen hjärna. Och det är nog en bild som har funnits väldigt länge. Även inom forskningen så har man tänkt sig att det mesta förändringen skulle vara linjär, det vill säga att de är på vägen stegvis till en vuxen hjärna och det är när de når den som det blir komplett. De senaste 10:15 åren har forskningen mer börjat fokusera på. Är det för det första ens så linjärt att allting sker gradvis? Och är det den här halvbakade hjärnan eller vad har den egentligen för specifika signalement? Där öppnar sig möjligheten till en annan syn. Så snarare som en lite små defekt, sämre variant av en vuxen hjärna så börjar man prata om på vilket sätt den är annorlunda och i det så ser man att den fungerar annorlunda. Absolut, och det är en hjärna under förändring så den är inte färdig. Men det här förändringarna som den genomgår ger också vissa styrkor. Allting är inte sämre i tonårshjärnan och den är framför allt precis som allt annat, anpassad för att fungera i sin tid. Kanske på ett optimalt sätt under den här delen av livet. Behöver inte alltid vara så att referenspunkten är att den ska fungera som en vuxen när de har andra förutsättningar att förhålla sig till.

Karin Gyllenklev: På vilket sätt? Om vi ska prata anatomiskt är tonårshjärnan annorlunda.

Armita Golkar: Tonårshjärnan är superspännande i det att det bästa sättet att förklara är att det är en hjärna under förändring. Och ska man förenklat beskriva kan man tänka sig att hjärnan går lite enkelt att säga består av två olika typer av hjärn massa den gråa hjärn massan eller hjärnsubstans och den vita. Den grå är enkelt uttryckt ungefär antalet nervceller vi har eller själva kropparna som de som utgör volymen. Och de blir stadigt faktiskt färre under hela vår livstid. Det är ganska förprogrammerat att det är som en eliminering. De blir färre och färre även under tonåren. Så på ett sätt är det som att hjärnan krymper.

Karin Gyllenklev: Det låter jättekonstigt.

Armita Golkar: Det låter jättekonstigt. Då tänker man vad balanseras det här upp av? Är det den vita hjärnsubstans som enkelt utgör kommunikationsvägarna, sätten som hjärncellerna sinsemellan kan kommunicera med varandra. Den vita hjärnsubstans är däremot är det som växer, det är fler kopplingar skapas och kopplingarna kommer också att elimineras om vi inte använder dem. Så de här är mer beroende av erfarenheten, alltså vad vi faktiskt utsätter hjärnan för. Det som är speciellt med hjärnan är att den är just väldigt plastisk. De här nya kopplingarna mellan olika hjärnområden och den möjligheten till snabbare och mer effektiv kommunikation är det som är lite i en prime och som vi aldrig kommer att komma tillbaka till senare i livet.

Karin Gyllenklev: Du har beskrivit det som ett superfönster för inlärning.

Armita Golkar: Ja, de är svampar när det kommer till inlärning och det är en kan man säga, på det sättet en superhjärna i termer av inlärnings möjligheter och där det är viktigt just att de etablerar de här erfarenheterna eftersom hjärnan kommer att vilja optimera. Kan man säga sitt sätt att användas så betyder det att kopplingar mellan hjärnceller som behövs för det vi gör är det vi kommer att behålla. Så det är en period som också talar för att de ska vara explorativ. Alltså de ska ut i världen och uppleva och det är väldigt mycket i deras motivation och i deras sätt att ta sig an världen som styrs av den här explosiva tendenserna. Och det kanske är meningen att de ska vara explorativ helt enkelt.

Karin Gyllenklev: Jag vet att det också sker någon typ av otakt också i hjärnans utveckling när det kommer till hur snabbt de olika delarna utvecklas.

Armita Golkar: Så den här förändringen som jag pratade lite om initialt, att allting är inte linjärt så det är inte så att de i alla avseenden håller på att förändras i en stadig takt och år för år så blir det jämnt över hjärnan, mer och mer vuxenliv utan förändringarna sker inte i samma takt på olika delar i olika delar av hjärnan. Så det är helt enkelt inte alltid linjärt som vi säger, så att vissa delar av hjärnan exempelvis kan utvecklas eller mogna tidigare. Vissa förbindelser, alltså kopplingar mellan olika regioner, etableras också tidigare eller senare. Det det man ser och som kan förklara potentiellt en del av de också beteenden som vi ser att tonåringar att de skiljer sig är att exempelvis om man bara plockar ut två områden i hjärnan så områden som styr motivation, emotioner och känslor och den typen av drivkrafter väldigt mycket också baserat på hur vi reagerar på belöningar, särskilt sociala sådana belöningar. De mognar snabbare än de områden som sitter mer i den främre delen av hjärnan som styr exempelvis omdöme. Någon som känner igen det här? Beslutsfattande och resonerande och impulskontroll? De utvecklas inte bara senare, utan de har en förlängd period under vilken de fortfarande är föränderliga, så att istället för att tänka sig att de utvecklas sent så kan man se det som att de har ett längre fönster i vilken de fortfarande är anpassningsbara. Men det uppstår då, fastän det egentligen är superbra att vara föränderlig under längre tid. Så uppstår ett glapp. Kan man se mognad takten mellan de här mer impuls och emotions drivna områdena och de här lite mer resonerande. Omdömes tunga delarna.

Karin Gyllenklev: Vad är det som att det är en del av hjärnan som är lite mer en skenande häst och så tyglarna inte riktigt...

Armita Golkar: Man kan betrakta det så, absolut, och jag tror att det är viktiga att ta med sig i det, att varför skulle vi ha konstruerats med den här takten inbyggd? Det är där jag tror att det är viktigt att förstå att än en aspekt av vad som gör människor människans hjärna så speciell är just att den tar väldigt lång tid på sig att utvecklas till mogen hjärna. Vi skiljer oss från de absolut flesta djur, om inte alla djur i den här utdragna förändringsprocessen som vi har. Vi pratar om 25 till 30 år innan vår hjärna är färdig. Vad är vitsen? Det är de här områdena för omdöme och sånt som jag pratar om, som utvecklas senast eller har en längst period. Det ger ju flexibilitet. Det gör ju möjlighet för vår, för vår art att anpassa oss till de krav som ställs i miljön eftersom vi hela tiden fortfarande är föränderliga. Andra djur blir färdiga och mognar deras nervsystem betydligt tidigare. Om man tittar bara på våra mest grundläggande förmågor, som hur lång tid tar det för ett människobarn som motorik att fungera för att upprätt kunna ta sig fram? Är det ett till ett och halvt år? Det är ganska lång tid. Hur lång tid tar det för ett föl att komma upprätt och hur lång tid har de på sig? För att klara av den här förlossningen?

Karin Gyllenklev: Hur lång tid tar det? Några dagar?

Armita Golkar: Nej, jag tror att det är timmar vi pratar om här. Så de flesta att man kan säga att en grov men ett index på liksom flexibilitet eller plasticitet som man använder ofta som begrepp när man diskuterar hjärnan är hur lång tid tar det för den att bli färdig? Det är egentligen som en positiv markör. Desto längre tid det tar det. Anpassningsbart och flexibelt. Så den här vinsten vi har i en väldigt långsamt utvecklande hjärna och där de främre delarna utvecklas så långsamt att sent. Kostnaden är att de är senare in i matchen än vissa andra områden då. Så det blir som att det som är hela det speciella och evolutionärt fördelaktiga har en baksida. Och det är just det glappet som som uppstår då i den här mogna takten.

Karin Gyllenklev: Vi ska prata lite mer om det, men jag tänkte att vi ska be bibliotekarie Alice Thorburn att komma hit som är bibliotekarie här på Tranströmer. För under de här samtalen brukar vi också läsa litteratur som på något vis knyter an till ämnet. Och jag ser att du har två böcker med dig, Alice.

Alice Thorburn: Ja, precis. Jag har två diktsamlingar med det av samma poet.

Karin Gyllenklev: Vem är det som har skrivit?

Alice Thorburn: Hon heter Aya Kandahar och jag tänkte läsa en dikt ur varje. Så jag börjar med hennes debut som heter Hyperverklighet och dikten som jag ska läsa heter På elledningen. "Chefen är på gränsen till sympati. Kapitalism. Biffar på stekpannan med lite olivolja och salt. Personalrummet. Kaffemaskinen är trasig. Likt nationens gudar. Det är svårt att förändras. Ingen visar nåd. Kollegan ser en ljusglimt i mig. Han ger mig en bibelvers och säger att allt kommer att lösa sig. Jag vill tro. Jag vill fortsätta. Kanske ska man bli sinnessjuk. Gå upp klockan fem på morgonen, springa en mil och se livet passera revy. Prata ihjäl dagen tills stoftet hamnar i morgondagens skugga. Bränn dina fingrar på grillen. Bli en martyr för kunden. Mina tårar är rena stjärnor som jag ber till. Jag släpper äntligen taget. Antänder mig själv. En lyckad person pratar med mig i fikarummet. Hennes gränslösa moral och säljning. Varningsskyltar utanför jobbet. De spår framtiden. Och nu säger kollegan att min existens är lika motsägelsefull som en massproducerad tröja med Che Guevara ansikte på. När ni väl hittar min döda kropp vid kassan ger den huvudrollen i en kultklassiker. Mina saker är nutida. Jag är helt mållös. Utan aning, fortsätter jag. Vad är det som sker? Nattskiftet skiftar likt en måne som byter fas likt en lögn som upprepas igen. Inget går till spillo. Nu finns ingen återvändo. De säger att det ska vara spontant, men har ingen frågat hur jag ska undvika hjärtkonkurs? På motorvägen går jag drömskt. På affischen lyser chefen hennes ögon. Biter sina naglar. Koltrastar tittar på mig som om jag vore deras journalist."

Karin Gyllenklev: Armita. Vi pratar om tonårshjärnan och vi har pratat om hur olika delar av tonårshjärnan kan vara lite i någon slags otakt. Jag vet att du vid tidigare tillfälle sagt att det gör att tonåringar viktar saker på ett annat sätt än vuxna.

Armita Golkar: Absolut, och det är det, tror jag, att man precis som när man analyserar andra djurs beteenden eller förmågor och vi är ett eller ett annat djur så att säga, så är det viktigt att tänka att inte. Det finns inte nödvändigtvis en hierarki. Alltså, vuxen hjärna behöver inte vara bättre än tonårs. Hjärnan och människan som art är inte bättre än någon annan art utan man är anpassad till den miljön och de förutsättningarna som finns. Då kan ju en krokodil vara bättre anpassad för sin miljö än vad en människa. Och på samma sätt kan man tänka sig att förstå skillnader vi ser mellan tonåringar och vuxna. De har Exempelvis tycks då viktiga, som man säger, exempelvis belöningar på ett annat sätt. Deras motivation och incitament till att bete sig ser annorlunda ut än vuxnas. Inte för att de då är sämre, utan för att deras förutsättningar och i den värld de lever och ska överleva så bra som möjligt så kanske värdet på vissa saker är större för dem för att de bör vara större. Som exempelvis att de är känsligare för sociala belöningar men också sociala bestraffningar.

Karin Gyllenklev: Vad är sociala belöningar och sociala bestraffningar.

Armita Golkar: Sociala belöningar. Bestraffningen kan handla om allt som har att göra med interaktioner med andra människor, att bli utesluten ur en grupp eller att betraktas som att man inte passar in. Saker som vi alla människor är känsliga för kan man säga att det är en period av hyperkänslighet, men också för det positiva som uppstår i sociala sammanhang. Att vara omtyckt eller accepterad eller känna tillvaro och gemenskap med andra människor. Den typen av belöningar, andra belöningar är att få. Vi kan lära oss att tycka om att få pengar eller mat är en belöning. Det finns många olika saker som vi kan värdera. De tycks värdera saker annorlunda, kanske för att de sociala belöningar är viktigare i deras liv och spelar större roll, vilket också påverkar deras motivation och incitament att göra vissa saker och bete sig på vissa sätt för att uppnå de här belöningarna.

Karin Gyllenklev: Men är det sociala interaktion vuxna och andra tonåringar eller?

Armita Golkar: Det tycks vara som att de är mer benägna att värdera interaktioner med jämnåriga. De lägger större vikt vid den än de gör vid vuxna och det är en förändring från barndomen. I barndomen så har vi ett väldigt tätt och intimt förhållande mellan barn och förälder och mellan barn och andra vuxna, och där är vi oftast faktiskt i en vägledande roll. Mina barn tycker tror fortfarande att jag har svaren på allt. Om jag säger jag inte vet. Så säger de men du är ju forskare så jag ska tydligen veta allt. Men det finns ett förtroende som de lägger hos oss och också inte nödvändigtvis att de gör som vi säger. Men de tror att vi är kunskapsbärande och de låter oss vägleda i slutändan och bestämma. Man kan se det som att det finns en rationalitet i att tonåringar, att det är en period där de avlägsna sig från den här rollen, där de inte längre betraktar vare sig föräldrar eller nödvändigtvis vuxna som de ultimata. Vare sig kunskaps bärarna eller kunskaps i bemärkelsen vägledande i Vad är det som funkar och hur ska jag göra? På lång sikt så tycker vi vuxna oftast att de gör fel när de inte tar oss på orden. Men man kan formulera om det och tänker varför blir de så känsliga från att bli bekräftade från sina jämnåriga eller att låta dem vägleda vad som är rätt eller fel i en situation? Kanske för att andra jämnåriga har bättre och mer uppdaterad kunskap om den miljön tonåringar är i. Så om du ska lyssna på vad som är rätt eller fel så kanske jag ska gå till någon som kan spelreglerna där jag är verksam och lever. Och det är inte nödvändigtvis någon som var där för 15-30 år sedan som har bäst koll på det, så det är inte helt irrationellt. Men att de då vikta den här kunskapen kan man se en självständighetsprocess som ska ske och vi behöver inte heller tänka att det är ett allt eller inget, att vi ska bara släppa och säga okej, men jag vet ingenting om världen längre. Så nu tar jag ett steg tillbaka. Men jag tror att man måste också se rationaliteten i att de beter sig som de gör och har respekt för den på sätt och vis. Och det behöver inte alltid vilket. På samma sätt som att man inte måste beskriva tonåringar alltid som att de är så dåliga på det ena och det andra så behöver man heller inte se att all denna sociala påverkan nödvändigtvis är negativ. Det beror på vilken social miljö de befinner sig i så är de väldigt känsliga för att följa vänner och lyssna till hur de gör och att de vet minsann vad som gäller. Så gäller det på både det positiva och negativa. Man kan i experiment exempelvis se att de är mer lättpåverkade och beter sig irrationellt eller dumt för att de lyssnar på jämnåriga istället för vuxna. Men man ser också att man kan få dem att påverkas mer av pro sociala beteenden. Beteenden eller att donera mer pengar till en välgörenhetsorganisation om en annan ungdom gör det och så vidare. Så det är inte bara en sida av myntet heller. Så är de omgivna av positiva influenser av jämnåriga så kan det lika gärna pusha fram positiva beteenden. Men vi fokuserar oftast på att de ska få dålig, dåligt inverkan eller dålig inverkan från sina jämnåriga. Men man får se det som en kort båge och en lång båge. Det är klart att vi vuxna kan ha goda råd som gäller. Om 15 år kommer du minsann förstå. Men de ska ju leva de där 15 åren också. Varje dag, hela vägen fram. Så det finns en kortsiktig och en långsiktig båge. Och de värderar de här informationen annorlunda än oss och motiverar dem att bete sig också på sätt som inte alltid framstår som logiskt ur vuxna ögon.

Karin Gyllenklev: Om vi ska tänka evolutionärt kan den här kan. Det har varit viktigt att ha varit tonåring för människan som art.

Armita Golkar: Absolut. Och det ser man alltså. Tonåringar har beskrivit, beskrivits i litteraturen ungefär med de här breda åldersspannet som jag pratar om på ett ganska likartat sätt i olika kulturer och över väldigt lång tid. Självklart finns det alltid skillnader från när man tittar på det, inte att alla kulturer är helt homogena. Vi har normer och sådant som styr vad som är acceptabelt, men över väldigt lång. Historiskt. Om man tittar på människan så har vi beskrivit dem som lata och omdömeslösa och så vidare. Och varför skulle vi då återigen ha varit? Varför skulle det här behöva ske evolutionärt? Det är nog just ligger lite i som jag säger. Vilka har den uppdaterade kunskapen? De är gjorda för att vara explorativ. Hela deras hjärnans utveckling bygger på att de erfar att de får lära sig av sina misstag.

Karin Gyllenklev: Upptäcker nya, upptäcker nya...

Armita Golkar: Om man tänker sig precis som du säger, upptäcka nya områden. Om man skulle ha haft en generation tonåringar som alltid lyssnade på vad de som var där för 20 år sedan visste så skulle vi inte bana vägen för ny utveckling heller. Vi måste ju ha en period i livet där någon kanske hittar någonting som den äldre generationen inte visste för att världen också förändras och det är vår anpassningsbarhet i att de förutsättningarna har förändrats. Så det är bra att några är där ute och tar reda på vad de nya förutsättningarna är ungefär. Det kan ha pushat en slags utveckling hos människan att ha den explorativa egenskapen under en period. Sen kommer den inte utan risker och det kommer vi att prata mer om också, att det finns kostnader. Men det finns också vinster i den här explorationen. Jag tror att man måste se det lite från det perspektivet, att det är det de gör och de banar vägen för nya saker. Och vi ser det också på en samhällsnivå om man bara beskriver det. Vilka vilka bär de här extrema åsikterna? Vilka motsätter sig saker radikalt? Det är oftast i det här åldersspannet som de också bryr sig väldigt mycket. De bryr sig om stora frågor och de agerar på dem. Så jag tror att vi hade varit väldigt mycket långsammare och mycket statisk utveckling om det bara var medelålders människor som skulle stå för utveckling.

Karin Gyllenklev: Om vi ska prata om någonting negativt också så. Jag vet att du har nämnt någon studie där man tittat på bilolyckor och antal ungdomar i bilen.

Armita Golkar: Ja, det finns en brittisk studie där man tittade på trafikolyckor som en funktion av att så som då är de 18. Jag tror att de är 18 till 20 och om man skulle titta på risken att hamna i en bilolycka när det är en tonåring som kör så ökar den risken med antalet andra tonåringar i bilen. Så det har du en kompis med i bilen så är risken lägre än om du har två eller tre. Där ser man direkt en effekt av att exempelvis det här gruppinverkan och påverkan av andra kan också leda till ett sämre omdöme eller mer. Vad ska jag säga? Osäkert beteende.

Karin Gyllenklev: Vi har pratat om den här otakt ändå när det kommer till hjärnans utveckling. Man tror också att det går att koppla till ångestproblematik hos tonåringar. Hur då?

Armita Golkar: Ja, det är huret är den stora frågan. Men vad man kan se är att baksidan av mycket av det här annars ganska positiva förändringsbara är att det också är en sårbar hjärna. Det är väl det som är egentligen kontentan. Man kan säga att den har alla möjligheter, men också sårbarheter Och sårbarheterna som uppstår handlar delvis om att man ser en extremt ökad risk för att utveckla mental ohälsa. Om man tittar på diagnostisering så är majoriteten över hälften av alla diagnoser vi har. Psykisk psykiatriska problem uppstår under tonåren. Tittar man på ångest och rädslor problematik specifikt så har 75 % brukar man uppskattningsvis säga av de som söker hjälp i vuxen ålder debuterat med sina symptom väldigt tidigt och då är vi i de här lägre åldersspannet som elva, tolv år och depression ligger tror jag, runt 15. Det är väldigt mycket uppstår av den här typen av problematik tidigt i livet och under tonåren. Då kan man ställa sig frågan Varför är den här hjärnan extra sårbar för också den här typen av problem och mental ohälsa? Så kan man delvis se det som att återigen, den här inlärningssvårigheter säger att de är som en svamp. Baksidan är att nästan allting påverkar också en tonårshjärna annorlunda, så att erfarenheter vi har i den här perioden av trauma eller liknande kan också sätta andra typer av spår. Det gäller även när vi pratar om exempelvis droger. Det är inte samma sak med hur droger exempelvis påverkar tonårsjärnan som hur den påverkar en vuxen hjärna. Den här föränderlighet skapar också en sårbarhet. Jag har intresserat mig särskilt just för specifikt rädsla och ångestproblematik. Idag är liksom en ganska färsk uppskattning att ungefär en tredjedel av alla tonåringar har ångestproblematik på den nivån där de behöver hjälp, alltså vård. Det är en ganska skrämmande siffra. Då har vi också passerat om man håller orden rätt i mun mellan mental ohälsa och också diagnosticerad problematik. Så det är ytterligare ett steg. Man ser andra typer av av förändringar, framför allt i USA där även nivån av suicid ökar i den här åldersgruppen. Det finns flera indicier, i alla fall på att de mår allt sämre och också till det som blir psykopatologi och inte bara en. Man kan må sämre på olika nivåer så att säga, och uttryck som suicid är extremt allvarliga och det som min forskning handlar till stor del om är att förstå. Finns det kan man dels beskriva de här förändringarna och fokusera lite på det här glappet, exempelvis i tajmingen, hur hjärnan utvecklas och att den inte utvecklas på samma sätt i alla olika delar av hjärnan. Kan det finnas en del av förklaringen till den här sårbarheten för exempelvis rädsla ångestsjukdomar som kan förklaras av det här mer neurologiska glappet, om vi uttrycker det så. Det är egentligen en öppen fråga. De sker ju. Det är på ett sätt ett samband det sker. Samtidigt. Vi vet att det finns ett glapp i tajmingen mellan de här två områdena som jag beskrev som varar ungefär tio år. Det är en ganska lång period där det är ett slags osynk och under den här perioden så sammanfaller det med den här problematiken. Det betyder inte att det är kausalt, att det ena orsakar det andra. Det är bara två saker som sammanfaller. Men intresset från min sida är att försöka dels kartlägga förändringarna i större detalj och sen också förstå vad har de för funktionell betydelse? Vad spelar det för roll bland annat för utvecklingen av ångestproblematik? Den frågan är, kan man säga, relativt obesvarad. Men det finns. Det finns stor anledning att tro att vi kan hitta svar där. För de här främre regionerna som styr beslutsfattande och omdöme styr ju också vår förmåga att exempelvis kunna reglera emotioner som då drivs ganska starkt och tidigare utvecklas. Och de här impulserna, men också hur erfarenheter vi har under livstiden under den här perioden, vad de sätter för spår och hur de påverkar oss och vår förmåga att uppleva. Om man skulle säga så, är väldigt stor och väldigt intensiv och väldigt emotionell. Men vår förmåga att förhålla oss till de här känslorna är tillfälligt inte lika stark. Så kanske det är någonstans i det glappet som vi hittar svaren också för sårbarheten.

Karin Gyllenklev: Om du får reda på något, hur tar du det vidare i sånt fall? Det kan man hjälpa.

Armita Golkar: Ja. Dels handlar det om att det finns väldigt många olika nivåer. Så fort man rör sig in i ångestproblematik så måste man tänka att det är ett samordnat arbete som krävs. Vi eller jag som forskare eller min forskargrupp kan lägga vissa pusselbitar, men i det stora hela så handlar det om att vi behöver både kunna identifiera människor tidigt eftersom de här problemen. Det är ju på ett sätt en slags misslyckande att ha 75 % sökandes vård för panikångest, om deras första i medelåldern, om deras första panikångestattack uppstod när de var 13. Så en del av det handlar såklart om att hitta och identifiera de som behöver hjälp och vård tidigt. Den andra delen handlar om att kunna skräddarsy behandlingen utifrån den grupp som vi vill behandla. En stor del av den relativt effektiva behandling vi har för ångestproblematik är ju faktiskt utvecklat på vuxna och då anpassade också till vuxenhjärnans förutsättningar att kunna ta till sig den behandling som finns och en del av arbetet skulle kunna vara att anpassa den utifrån tonårshjärnans och eller tonåringars förutsättningar. Så det är att justera och skräddarsy behandling för åldersgruppen. Den tredje stora delen är såklart att jobba preventivt. Vad är det som i miljön ger upphov till de här? Problemen och hur jobbar vi med det preventiva arbetet i alla nivåer bidrar. Det är en hel apparat som behövs för att kunna bidra till att svara på den stora frågan. Min del är att kunna se hur de biologiska förändringarna går att koppla till de funktionella förändringarna vi ser och som kan vara en del av svaret till det här. Men helheten är ju alltid. Det inkluderar väldigt många fler instanser.

Karin Gyllenklev: Ja. Men just din pusselbit. Hur ska du ta reda på det här? Ska du skjutsa in tonåringar i stora magnetkamera och stora vita munkar?

Armita Golkar: Det är precis vad vi gör. Vi skjutsade in väldigt många, både barn och tonåringar. Vi vill framför allt titta på den här kritiska övergångsperioden. Våra yngsta barn är nio och de äldsta är 17. Då vill vi framförallt titta på att övergången mellan barndom och tonår sker. Någonstans där och då finns det olika markörer. Ibland förenklat. Säger man att det är puberteten så äter vi lite hormoner så tror vi att vi har svaret. Men det är en process som påverkar så klart att de när de kommer in i puberteten, det är hormoner som kommer in och det påverkar hjärnans utveckling. Men hela åldersspannet är mer än hormonerna kan jag säga, även om de absolut spelar roll. Så att titta på den här kritiska övergångsperioden är en del av det och då behöver man ha barnen i en magnetröntgenkamera. De. Dels tittar vi på strukturella förändringar, det vill säga det är ungefär som att ta en stillbild på hur hjärnan ser ut. Men de gör också uppgifter i kameran, så vi ser också hur hjärnan arbetar, kan man säga, under olika uppgifter. De här uppgifterna är designade lite grann från vår sida att det vi vill göra och försöker ta reda på kan vi utnyttja någonting av styrkorna med tonårshjärnan för att få dem att exempelvis kunna emotions reglera bättre om de får en uppgift som väcker starka emotioner, men man måste försöka förhålla sig till och reglera dem på olika sätt, så försöker vi utnyttja det här med att de är väldigt socialt receptiva. De är väldigt bra på att ta intryck av andra. Så vi adderar lite ingredienser kan man säga för att se om de här formerna av deras förmåga till social inlärning som vi säger och att påverka socialt av just jämnåriga kan vara någonting som kan optimera det de brister i, så att säga. Utnyttja styrkorna för att motverka de tillfälliga motgångarna eller svårigheterna.

Karin Gyllenklev: Vi har pratat om tonåringar i magnetkamera, men du ni är nyfikna på att kolla på andra djurarter än människor.

Armita Golkar: Jag också. Jag är väldigt nyfiken på det, men ingenting som jag har har finansiering för just nu. Men det är intressant att försöka mappa. Vi tänker någonstans att tonårsfas är någonting som vi människor sysslar med. Men om man kollar så finns det en rad andra däggdjur som också går igenom tonåren. Det är bara det att det mesta sker på en annan tidsskala eftersom vi måste förhålla oss till deras livslängd kan se väldigt annorlunda ut. Men om man tittar på exempelvis råttor som stor del av forskningen kring bland annat rädslor och ångestproblematik ändå ändå bedrivs, så har de också en tonårsfas. Den är betydligt kortare. Det är ungefär som att den är över efter några dagar.

Karin Gyllenklev: Tre dagar...

Armita Golkar: Ja, den är väldigt kort. Men det finns ett stereotypt mönster av beteenden som alltså man även ser hos råttor som ett exempel. De bäddade sängen, de glömmer allting så tvättkorgen är alltid för långt bort ungefär. Men men. Om man går tillbaka till att de är betydligt mer explorativa, de interagerar mycket mer med andra råttor, intresserar sig för sociala interaktioner. Alla de här lite mer generella dragen. Så ser man och det är intressant att förhålla till också andra däggdjur. Vad det finns för likheter tänker jag, eftersom det här verkar vara så pass generellt och kan då också bottna i en än mer förståelse för det här evolutionära bågen som jag pratar om var. Det kan inte bara vara att det var meningen att de skulle missa tvättkorgen, utan det har tjänat ett syfte och vi kanske kan få svar på det också genom att studera andra arter som vi delar den här perioden med andra däggdjur. Så det finns väldigt mycket roliga klipp på apor när de när de är väldigt tonårsaktiga i sina beteenden och man känner igen även om de inte kommunicerar med vårt språk så känner man igen det om man tittar.

Karin Gyllenklev: Jag tänker något som har tillkommit i tonåringars vardag och tar upp en stor del av vardagen för väldigt många tonåringar idag som tillkommit de senaste tio åren är ju sociala medier. En del tror att det spelar en roll när det kommer till den psykiska ohälsan som breder ut sig. Vad tänker du kring sociala mediers påverkan? Om vi kopplar det till vad du vet om just tonårshjärnan?

Armita Golkar: Det här är en väldigt, väldigt stor och komplex och högst aktuell fråga. Jag är inte en expert på sociala medier, det är jag verkligen inte. Däremot har jag följt den här debatten. Den är inte minst aktuell nu för att det finns en bok ute som populärvetenskaplig amerikansk författare som just beskriver sociala medier som orsaken. Det är ett väldigt starkt ord. Orsaken till den här vad man menar? En epidemi i ohälsa hos tonåringar. Det debatteras vilt kan jag säga i dagsläget, men har precis blivit släppt. Jag är inte reklam för den utan jag bara säger att den väcker en debatt kring forskningens förmåga att förklara det vi ytterst alltid vill. Kausalitet. Vad är det som orsakar inte bara att saker och ting sammanfaller? Eller som du säger för tio år sedan kom det här. Fanns det ingen mental ohälsa innan eller mådde tonåringarna skitbra innan det här uppstod? Självklart inte. Vi vet ju att problematiken har funnits där över lång tid. Den har accelererat och det sammanfaller med, kan man säga, introduktionen av sociala medier som en vardagspryl i de flesta tonåringars händer. Framför allt i västvärlden såklart. Min take är att den sammanvägda bilden jag kan se är att sociala medier troligtvis accelererar det vi ser i den här mentala ohälsan, att det är som en katalysator någonstans. Och det är väl för att egentligen alla saker som alltid har funnits i en tonårings vardag finns ute på sociala medier som har funnits i vår normala IRL verklighet finns där också, men i en mycket, mycket större skala. Sen tar den väldigt, väldigt mycket tid från annat. Det är lite parallellt med diskussionen med barn och skärm användning när vi inte pratar om sociala medier utan att väldigt små barn sitter vid en skärm. Är det skadligt i sig eller är det skadligt? Framför allt för att det tar tid från annat. Det är en parallell diskussion att se om det är frånvaron av de andra aktiviteterna som är problemet. Det är väl just så här komplext. Det är väldigt många saker. Man kan inte bara säga sociala medier heller. Beror på vad du gör på de här sociala medierna. Men jag har svårt att skriva under på att det skulle vara en så enkel, till synes förklaring som att den orsakar och då så långt till att orsaka den ökande suicid frekvensen i USA och liknande. Men det betyder inte att den inte spelar roll. Det är ganska mycket fler många fler studier gjorda idag som kopplar samman de här men just kopplar samman inte kanske nödvändigtvis visar att den orsakar det. Men det dyker upp som en faktor. Framför allt skulle jag säga till att de mår sämre och mår sämre. Och mental ohälsa är inte alltid nödvändigtvis samma sak som att ha en diagnostiserad depression eller diagnostiserad ångest. Det måste man också hålla isär. Så om man skulle ställa frågan tror du att sociala medier bidrar till att de mår sämre så skulle jag säga ja, det tror jag. Tror du att det orsakar en depression skulle jag säga. Det är inte riktigt lika säker på. Däremot finns det anledning att tro att för de som är sårbara för det är många sårbara faktorer som krävs för att vi ska se risken att just få en diagnos, säg depression eller ångest. Men bland de som är i den här sårbara gruppen så ser det ut som att sociala medier kan spela en roll att pusha över till den gränsen. Men det är en annan sak om du kan bli deprimerad av att använda sociala medier. Förstår ni vad jag menar? Så att på det sättet menar jag katalysator eller påverkar de här processerna? Men väldigt oklart om man kan säga att den i sig självt kan pusha en i övrigt icke sårbar människa in i det som vi då ser ökar. Diagnostisering påverkas också av fler faktorer än en och absolut inte för att förminska. Men det finns ju också en frekvens av diagnoser påverkas också av hur vad vi diagnostiserar om det diagnostiseras mer för samma. Det är så många aspekter av det, men jag tror att det är en väldigt viktig fråga för i alla fall. Alltså, det blir ju på alla nivåer. Det handlar om att som förälder det handlar om att institutioner som skolan och vården och allting är involverat i det här. För det är ganska dystra siffror, men inte överallt heller. Ibland så domineras bilden av USA där det är värre. I Europa ser man inte samma rasande utveckling, men lite kan man ju också se att ibland följer vi den utvecklingen som sker i USA. Så det finns absolut anledning till oro. Men jag skulle inte heller våga stå med den röda flaggan och säga att här har vi svaret.

Karin Gyllenklev: Nej. Jag tänker på det. Vi har pratat om att de är så känsliga för det sociala och det där är det ju inte bara kompisarna i klassen man kan bli bedömd av, eller som sagt påverkad av, utan det är väldigt. Det blir en väldigt stor värld.

Armita Golkar: Det blir en väldigt stor värld. Jag tror att det. Som jag brukar prata om att allting som har funnits är där, men det har skalats upp. Det är som att det är på en helt annan skala. När jag växte upp så kändes det som att den här fixeringen vid hur andra människor bedömer mig fanns där för mig och mina vänner på samma sätt. Både det som handlar om vem jag var som person och också det som handlar om bara hur man ser ut. Men det var mina vänner som var de kritiska publiken till det och sen några andra som fanns i den där periferin. Det var liksom inte hela världen helt plötsligt. Och min referensram för det var också att jag jämför mig mot en liten mindre grupp. Det är fortfarande samma sak, det är bara det skalas upp. Men jag tror att tiden de tillbringar är också en jätteviktig faktor. Om man kollar på studierna så är det en skillnad mellan där. Man ser såklart mer påtagliga negativa effekter bland de som då. Om man skulle tänka sig att man konsumerar men tillbringar tid på sociala medier så är de där antalet timmarna också en viktig faktor. Att det kanske är det rimliga sätt att förhålla sig till det och säga att här sker en parallell värld som de här människorna tillbringar väldigt mycket tid i. Kan man börja med att tänka sig att det är rimligt med en begränsning av hur mycket tid man kan leva i den här världen för att den också tar tid ifrån andra saker som vi gör. Och den innehåller ju alla ingredienser för att vi ska gilla att stanna i den världen.

Karin Gyllenklev: Avslutningsvis har du några tips till tonårsföräldrar eller andra som har tonåringar i sin närhet och känner att de vill få en bra relation eller närma sig dem? Något man kan ta med sig in i vardagen.

Armita Golkar: Jag delvis som en förlängning av det här med sociala medier så skulle jag säga att för mig som nu har en snart 13 åring som äldsta hemma så har det också lite på ett anekdotiskt plan blivit uppenbart att vill jag vara nära min tonåring så måste jag ju också vara nära i den här alternativa världen som han är i. Så det är närheten i det som man ser. Det är så lätt för oss att tänka sig att deras liv består av det som är IRL, det jag betraktar, men att man på något sätt måste skapa en närvaro också i att det finns en till liten parallell verklighet som han befinner sig i. Det händer en massa saker och att nå in i den på något sätt och det där något sätt handlar väl om det allmänna rådet, att jag tror att man måste på ett mycket respektfullt sätt försöka behålla närheten till dem med medvetenheten om att det är till en period som är till för att de ska ta avstånd från oss. Men det kan inte vara så svartvitt som att de över en natt ska lära sig att bli vuxna. Men det betyder inte heller att vi måste försvinna fullständigt. Jag tycker att diskussionen har varit lite den här curlingförälder som ska följa sitt barn. Men ibland fokuserar vi för mycket på att om jag kör mitt barn till och från träningen och är där varje dag så är jag ju närvarande. Och då menar jag närvaron i den andra världen som de också är i. Den kanske också är viktig. Det kanske inte är det här, bara att curla dem fram och tillbaka. Att de aldrig kan röra sig själva längre. För det är en förändring mot hur det var förr. Man måste vara närvarande på ett mentalt plan om jag säger så, och inte vikta så mycket att vi är där rent fysiskt alltid. Det är två olika typer av närhet så man måste hitta en balans i.

Karin Gyllenklev: Stort tack för den här djupdykningen i tonårshjärnan. En stor applåd till Armita Golkar.

Speaker: Du har hört en öppen föreläsning från Stockholms universitet. Du hittar fler poddar om forskning och vetenskap på su.se/poddar.