Foto: Marc Schlumpf, www.icarus-design.ch, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

I Québecs kommuner kan invånarna begära en lokal folkomröstning för att blockera eller godkänna stadsplaneringsprojekt i sitt närområde. Detta är unikt i Kanada och har rötter i den Loi sur l’aménagement et l’urbanisme från 1979, antagen under René Lévesques regering. Syftet var att stärka medborgarnas inflytande över stadsutvecklingen – men femtio år senare väcker systemet lika mycket frustration som stolthet.

Ett tydligt exempel är kommunen Petite-Rivière-Saint-François i Charlevoix. År 2022 röstade över 70 procent av invånarna nej till lättnader i reglerna för turismboenden nära skidområdet Le Massif. Resultatet stoppade planerna på fler uthyrningsstugor och signalerade en vilja att bevara livskvaliteten och ortens karaktär mot vad många uppfattade som ett överdrivet turistryck.

Två år senare i Québecs stadsdel Charlesbourg blev utgången den motsatta. Där röstade en majoritet ja till det så kallade Maria-Goretti-projektet – ett exempel på stöd för kontrollerad förtätning i stadskärnan. Kommunledningen såg detta som ett tecken på att invånarna var redo att acceptera förändring, även om kritiker varnade för hot mot det lokala kulturarvet.

Québecs folkomröstningssystem representerar både en styrka och en svaghet. Deltagandet i dessa omröstningar överstiger sällan 50 procent, men även ett fåtal röster kan avgöra framtiden för hela stadsdelar. När provinsregeringen 2017 försökte reformera lagen genom projet de loi 122 (för att ge städerna större självständighet) valde flera kommuner att ersätta folkomröstningar med öppnare offentliga samråd.

I Montréal har det oberoende Office de consultation publique (OCPM) etablerat sig som en viktig arena för dialog. Där kan invånare lämna yttranden, delta i workshops och rösta i medborgarbudgetar. År 2021 deltog över 20 000 Montréalbor i ett nätomröstning om stadens utvecklingsprojekt, ett rekord för lokal demokrati i Kanada.

Samtidigt lever folkomröstningen kvar som en symboliskt laddad form av motstånd. I en tid av växande misstro mot fastighetsutvecklare uppfattas den som ett sista skydd mot ogenomskinliga beslut. Men den väcker också frågor om NIMBY-fenomenet (Not In My Backyard). I Québec finns både en “höger-NIMBYism”, som försvarar fastighetsvärden och motarbetar förtätning, och en “vänster-NIMBYism”, som protesterar mot spekulation och gentrifiering.

Ett exempel på det senare sågs 2023 i Mile End-området i Montréal, där 67 procent röstade mot omvandlingen av Van Horne-lagret till lyxbostäder, av rädsla för att driva bort hyresgäster med lägre inkomster.

Québecs lokala folkomröstningar blottar därmed ett större dilemma: hur kan man förena medborgarinflytande med handlingskraft i kampen mot bostadsbristen? För många borgmästare innebär detta en balansgång mellan deltagande och effektivitet, mellan att lyssna och att agera.

Flera städer experimenterar nu med nya modeller för samstyrning (medborgarpaneler, urbana laboratorier och hybridkonsultationer) som syftar till att komplettera snarare än ersätta folkomröstningen.

Den quebeckiska erfarenheten påminner oss om att lokal demokrati aldrig är statisk. Den är både ett uttryck för självbestämmande och en spegel av vår rädsla att förlora kontrollen över de platser där vi lever. Utmaningen framöver blir att förvandla denna spänning till drivkraft för ett nytt urbant samhällskontrakt – där invånarnas röst väger tungt, men inte stoppar den kollektiva handlingen.

Christophe Premat, Professor i franska. Foto: Rickard Kilström

Christophe Premat intresserar sig för den politiska diskursen om representation, med särskilt fokus på inkluderande mekanismer. Han har ägnat många arbeten åt frågor som rör direktdemokrati och lokala folkomröstningar.