Förstoringsglas. Foto: Anton Lebedev Mostphotos
En forskare bör sträva efter att vara neutral och inte tolka resultatet i önskad riktning, enligt Arne Jarrick, professor vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur. Foto: Anton Lebedev Mostphotos


Arne Jarrick, professor vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur, har deltagit i flera seminarier och paneldiskussioner om kunskapsmotstånd de senaste åren. 2017 kom hans bok Det finns inga häxor. En bok om kunskap där han bland annat diskuterar forskningens roll i samhället. Boken inleds med orden:

”Jag oroas. Över vikande intresse för kunskap och över fallande respekt för skillnaden mellan sant och falskt.” I resonemanget som följer lyfter han fram några förslag på vad som skulle kunna göras för att främja ett mer kunskapsvänligt samhälle. En viktig aspekt handlar om forskarens egna attityder, och om att värna – och vässa – det vetenskapliga förhållningssättet.

Vad innebär ett vetenskapligt förhållningssätt?

– Man kan säga så här: Ett vetenskapligt förhållningssätt är detsamma som ett kunskapsbejakande förhållningssätt. För forskaren handlar det om att sträva efter att frikoppla det man gör från den kunskap man önskar finna, alltså att vara neutral och inte tolka resultatet i önskad riktning.

Hur menar du då?

– Vi människor vill ju gärna se samband mellan olika saker. För att ta ett exempel: Jag berättar för en vän att jag är förkyld och min vän har precis träffat någon annan som är förkyld, då säger min kompis: ”Oj, det verkar som om förkylningar går just nu”. Men det räcker inte med två observationer för att göra en generell inferens, det vill säga dra en viss slutsats.

Arne Jarrick. Foto: Marcus Marcetic
Arne Jarrick. Foto: Marcus Marcetic

– Vi forskare är som alla andra människor, men eftersom vi vet om att den här faran finns, så har vi infört olika ”spärrar” för att undvika att hamna i det här. Inom medicinsk forskning har man till exempel något som kallas dubbelblinda tester där varken patienter eller forskare vet om de får placebo eller riktiga mediciner i experiment – för att utesluta att patienterna tror sig märka vissa förändringar. Det handlar om att våra önskningar inte får stå i vägen för resultatet.

Den ideale forskaren borde också alltid eftersträva att få fel, menar Arne Jarrick.

– Det handlar om att hela tiden pröva sina hypoteser och försöka hitta bristerna i dem. Det är det som vetenskapsteoretikern Karl Popper kallade grunden i vetenskap: falsifierbarheten. Det är så lätt att formulera teser så att det alltid verkar som om man har rätt. Därför är det viktigt att lägga upp sin undersökning på ett sådant sätt att det skulle kunna gå att visa att man kan ha fel. Om man misslyckas med att få fel, då får man tro på sina resultat, i alla fall tills vidare, tills de motbevisas.

Inom all vetenskap är den vetenskapliga metoden central, hur skulle du beskriva den?

– Det finns många vetenskapliga metoder, men det som ofta är den gemensamma nämnaren är att forskare försöker systematisera inhämtandet av kunskap. Det handlar om att strukturera den information och data som samlas in och inte nöja sig med omedelbara, eller intuitiva observationer.

– Forskare brukar också sträva efter så generaliserbar kunskap som möjligt. Det vill säga att det går att dra vissa generella slutsatser av en viss mängd data och resultat som presenteras.

Man brukar grovt dela in vetenskapliga metoder i kvalitativa och kvantitativa. Vad är skillnaden?

– Man kommer inte undan de kvantitativa metoderna om man vill dra vissa generella slutsatser, men som ett moment i en djupare jämförelse mellan till exempel olika typer av texter så kan man behöva göra en kvalitativ analys. Jag skulle säga att båda dessa metoder behövs. I ett projekt skulle jag jämföra skillingtrycksvisor i ett material som bestod av ett hundratal religiösa självbiografier. Om jag bara hade utgått från kvantitet hade jag nog gått vilse, på ytan såg många texter ut att vara likadana, men inte på djupet. För att kunna dra vissa slutsatser om likheterna i texterna behövde jag göra en kvalitativ analys.

Enligt Arne Jarrick är metod alltså det som vägleder hur forskaren ska göra för att få fram ett resultat och vilken metod man väljer beror helt enkelt på vad det är man ska studera, oavsett om man rör sig inom humaniora eller naturvetenskap.

– Jag tycker att man ska tala om den metod som är adekvat för det problem som man ska studera. Textanalys kan vara en metod, källkritik en annan. Inom arkeologin finns kol 14-metoden för att datera organiskt material, och inom kemin spektroskopin för att ta reda på kemiska sammansättningar. 

När en forskare vill publicera en artikel i en vetenskaplig tidskrift låter tidskriften andra forskare sakkunniggranska texten innan den publiceras, det kallas peer review och är en garant för att det som trycks är sakligt och korrekt. Forskaren behöver sedan ta hänsyn till synpunkterna för att få artikeln publicerad. 

På vilket sätt stöder peer review vetenskap?

– Det handlar om att forskare utsätter varandra för kritik, att vi i saklig mening ska vara hänsynslösa mot varandra, för det måste vi kunna vara. Det är inte så att vi ska vilja förstöra för varandra, men det handlar krasst om att granska varandra utan empati. Jag ska kunna granska din text utan att ta hänsyn till att du kan bli ledsen om jag ser att du har fel.

– Man skulle kunna likna systemet med peer review vid en ringlek. Vetenskapliga kollegor som är jämbördiga med varandra granskar varandra växelvis. Vi behöver varandra och det skulle inte fungera om det inte var ett kollektivt projekt.

Finns det risk för jäv inom systemet?

– Ja, det finns en stor risk för det och därför finns det stränga jävsregler, att den som granskar en artikel inte får misstänkas ha några skäl att tycka bra eller dåligt om artikeln. Man gör allt för att stävja att man har kopplingar till varandra, det ska vara sakligheten som är avgörande för bedömningen.

Hur viktigt är peer review?

– Helt avgörande. Det är inte perfekt, men vad ska vi ha istället? Alternativt är att alla fritt publicerar sig i tidskrifter där det inte förekommer granskning, att alla forskare själva får ta ansvar. Det skulle innebära en störtflod av publikationer och är inte bättre, tror jag.

Det vetenskapliga förhållningssättet och de vetenskapliga metoderna har förstås förändrats över tid, Arne Jarrick framhåller särskilt källkritiken som utvecklades ur historieforskningen på 1800-talet samt statistikens intåg i forskningen.

– När Charles Darwin skrev Om arternas uppkomst 1859 använde han sig av fallstudier, det är en enorm skillnad mot hur liknande arbeten skulle genomföras i dag. Statistiken har utvecklats dramatiskt de senaste hundra åren och statistik är viktig för forskningen.

Varför är statistik viktigt?

 – Vi söker ju generell kunskap och vi söker orsakssamband. Man kan inte veta att något är vanligt, det vill säga generellt, om man inte räknar efter, och man kan inte veta att ett samband är verkligt om man inte försöker avgöra om det är slumpmässigt eller inte.

Andra förändringar är till exempel hur forskning i dag finansieras, med olika nationella eller internationella finansiärer.

– Det har lett bort från det lokala professorsväldet och det är bra. 

Är forskningen bättre idag än för 100 år sen?

– Ja, det skulle jag nog säga, men det är också så att det finns väldigt mycket forskning, den enskilda forskaren kan ha svårt att överblicka vad andra har gjort och därför finns det en risk för upprepningar. Det finns också ett överdrivet individualistiskt krav på förnyelse, på bekostnad av vidareutvecklingar och tester av redan kända resultat. Men jag tycker ändå att nettoeffekten är positiv, vi vet så oerhört mycket mer idag än för 100 sedan.

I Det finns inga häxor efterlyser han en öppnare attityd bland forskare som skulle kunna främja ett mer kunskapsvänligt förhållningssätt. Han uppmuntrar bland annat till det han kallar ”det dubbla budskapets strategi”, som handlar om att sätta sakligheten framför prestigen och att forskare både ska kunna framföra sin kritik så sakligt och vänligt som möjligt och kunna ta emot kritik utan att ta åt sig på ett personligt plan. Han lyfter också fram att fler borde träna sig i statistik och att lära sig att söka felen i den egna hypotesen i stället för att till varje pris vilja få rätt.

Varför ger forskarna ibland helt olika besked?

– Det är nödvändigt, men vi ska inte glömma bort att det finns en hel mängd saker där forskare är eniga: Det är ingen som ifrågasätter längre att jorden cirkulerar runt solen till exempel. Sen finns det saker där det fortfarande råder osäkerhet, men det behöver inte vara någon motsägelse.