”Jag förvånades över hur stor människors fascination för kanoner är” - Ett samtal med Simon Ekström
Simon Ekström är professor i etnologi och har länge intresserat sig för människors relation till havet. Hans senaste projekt handlar om historiska kanoner.
Simon Ekström är professor i etnologi vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap och har sedan 2010 även en anställning på Centrum för maritima studier (CEMAS). I flera forskningsprojekt har han följt skeenden eller föremål som på olika sätt har en koppling till vatten och för närvarande studerar han historiska kanoner ur ett föremålsbiografiskt perspektiv. Det innebär att han skildrar deras livscykel kronologiskt på samma sätt som man ofta beskriver en människas livsgärning.
Del i ett större program
Projektet ingår i det större forskningsprogrammet "Den glömda flottan – Sveriges 'blåa' kulturarv c:a 1450–1850", som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond. Det är ett tvärvetenskapligt program med syfte att kartlägga, dokumentera och studera den svenska örlogsflottan.
I anslutning till ditt projekt har du skrivit att ”kulturarvsprocesser är tätt knutna till samhälleligt priviligierade uppfattningar om vad det är som utgör attraktiv och omistlig kunskap om det förflutna”. På vilket sätt kan kanoner ge oss sådan kunskap?
- Kanonerna jag har följt är gamla, från 1500- och 1600-talet. Det innebär att de har passerat genom många olika meningssammanhang. Och även om de inte alltid har betraktats som kulturarv, begreppet är ju relativt nytt, så har de av olika anledningar ansetts som värdefulla och attraktiva föremål. Ofta har de använts för att berätta något. Som krigsbyten till exempel, så kallade trofékanoner, var de eftertraktade eftersom kungar och arméer med deras hjälp kunde framställa sig i ett visst ljus. De var också dyrbara vapen som kunde användas igen. Många kanoner som följt med ett skepp ner i djupet bärgades redan en kort tid efter förlisningen, om möjlighet fanns. I andra fall var de mer intressanta som metallråvara, det hände att de smältes ner för att täcka rikets dåliga finanser. Kanonerna är också konsthistoriskt intressanta föremål som genom sin utformning och utsmyckning kan berätta något om sin tid.
I din artikel ”Upp ur djupet – fyra kanonhistorier” beskriver du hur intresset för bärgade kanoner skiftat genom historien. Har kanoner några särskilda egenskaper som uppmuntrar omtolkningar, eller utgör de bara en del av ett ständigt omvärderat kulturarv?
- Kanonernas materialitet har gjort att de gått att spara genom århundrandena. Deras beständighet gör att de funnits i vår närhet på ett särskilt sätt. De är där och dras in i det mänskliga meningsskapandet. Under ett så långt materiellt liv hinner intresset för dem gå i vågor. Under 1700-talet är intresset för bärgade eller förlorade kanoner exempelvis lite lägre. Men på 1800-talet, då mer avancerad dykning blir möjlig, hittar man plötsligt fler kanoner. Det gör att kanonerna nu blir en del av en nationalistisk vurm, där flottan också återföder intresset för sitt eget förflutna.
Eventuellt står vi inför ett perspektivskiftskifte för hur vi betraktar vapen.
- På Stockholmsutställningen 1897 visar flottan och armén upp sin historia med hjälp av kanoner. Detta blir senare grundplåten för Sjöhistoriska museet som öppnar 1938. När flottan på Stockholmsutställningen ville berätta om ett storslaget förflutet bidrog kanonerna till att göra en sådan storvulen berättelse möjlig. På den tiden var det fortfarande relativt oproblematiskt. Från och med 70- och 80-talen kommer sedan folket mer i fokus i museernas historiebeskrivning. Då faller de tidigare omhuldade museikanonerna lite i status och flera av dem försvinner också från de mest prominenta platserna.
I ditt projekt följer du ett antal specifika kanoner och redogör för deras respektive livscykel. Hur kommer det sig att du valt just detta tillvägagångssätt?
- En anledning är forskningsprogrammet som mitt projekt är en del av. I ansökan till det utgick vi från ett livscykelperspektiv på skeppen vi intresserade oss för. Vår plan var att följa fartygen över tid, ur olika discipliners perspektiv. Mitt perspektiv är etnologiskt och föremålsbiografiskt.
- De flesta kanonerna är också ganska lätta att följa på detta sätt. Jag har framför allt valt att fokusera på deras efterliv, det vill säga efter att de sjunkit. Då finns i flera fall bra dokumentation eftersom de har en historia som minnesobjekt (det vi nu kallar kulturarvsobjekt), och till exempel har ingått i flottans egna samlingar.
Förändrad syn på vapen
Sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes 2022 har frågor om militarisering och säkerhet fått en mycket framflyttad plats i det offentliga samtalet. Tror du att det påverkar vår syn på vapen som kulturarv, och i så fall, hur då?
- Det är möjligt, men kanske är det för tidigt att svara på. Säkerhetsläget har ju fluktuerat förr. Vårt Nato-inträde kan till exempel komma att påverka oss när vi nu är på väg att lämna en neutral position präglad av demilitarisering och avrustning. Eventuellt står vi inför ett perspektivskiftskifte för hur vi betraktar vapen. Kanske kommer kanoner i framtiden att bli mindre problematiska, som de länge betraktats i vissa grupper. Men det här har aldrig varit enkla eller definitiva frågor, och det har alltid pågått en diskussion kring dem.
Utöver kanoner har du i din forskning även intresserat dig för exempelvis människans förhållande till humrar och havet och döden som teman. Finns det någon särskild anledning till dessa maritima intressen, eller är det mer av en slump du kommit att arbeta med ”sjönära” teman?
- Min tjänst på CEMAS har gjort att jag fokuserat på forskningsidéer om hav och människors relation till hav på olika sätt. Jag har haft en stor frihet att själv utforma mina projekt, men de har förstås behövt ha någon sorts koppling till det maritima, om än av bred karaktär.
Har du, i det du hittills hunnit titta på inom ramen för projektet, hittat något som förvånat eller överraskat dig?
- Ja, en sak har verkligen fångat min uppmärksamhet. Det här är ju ett projekt om kanoner, men det handlar också om kanonfascination, om människor som intresserat sig för kanoner på olika sätt, och jag har förvånats över storleken på denna fascination. Väldigt många människor interagerar med utställda kanoner. Pjäserna är som ett slags urbana klätterträd och tycks inbjuda till en viss sinnlighet. Under mitt arbete med projektet har jag stött på ett stort visuellt material där kvinnor och män poserar med kanoner och därigenom iscensätter och leker med olika slags femininitet och maskulinitet. Det är ett sätt att posera med kanoner som går att belägga redan under tidigt nittonhundratal.
Senast uppdaterad: 21 juni 2023
Sidansvarig: Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap